Det kommer att kännas märkligt framöver när han hör sirenerna i bygden men inte längre behöver kasta sig iväg. Inte bara märkligt, förresten, utan förmodligen en viss mängd abstinens.
– Jo, det kommer att klia i fingrarna, tror jag. Jag får väl sätta mig på händerna, skrattar han.
42 år som beredskapsbrandman i Kräklingbo blev det. Innehållsrika år, såväl av glädje som av sorg.
Ingemar Nyström växte upp i Kräklingbo och har bott i socknen i hela livet, undantaget sex år i skiftet 60-70-tal då han var verksam på Saab i Linköping.
Men 1975 flyttade han åter till hembygden, tog över föräldragården och gick året därpå med i brandkåren i socknen.
Han följde då sin pappa Karl-Gustavs fotspår, precis som Ingemars son Joel följt spåren av sin far och nu är verksam vid stationen.
Ingemar Nyström hade jour under förra veckan, han sista, vilket han haft var fjärde vecka året runt. Vid larm i personsökaren gäller sju minuters inställelsetid till stationen.
Där åker skyddsdräkten och den gula hjälmen på, färgen visar att han är befäl.
– Så de veckorna får man hålla sig hemma och dessutom vara nykter, skrockar han.
När den här intervjun gjordes, inför helgen, hoppades han att avslutningen skulle bli lugn. Men ett litet larm hade ändå varit roligt erkände han, något där ingen eller inget skadas.
Med 40, 45 larm om året där personal från stationen är inblandad har mycket fallit i glömska. Men en del stannar förstås kvar i minnet. Som en av sina tidigaste utryckningar. En fiskebåt i Herrvik hade fattat eld, Ingemar och kollegan Nils Olofsson rökdök i dess lastutrymme.
Det hela slutade väl. De lyckades släcka elden och tre dagar senare var fartyget åter till sjöss.
På en liten ort kommer man nära sina medmänniskor, inte sällan är det kompisar eller bekanta som råkar illa ut i sjukdom, olycka eller brand.
Många i personalen har genom åren slutat av den anledningen, de alltför nära tragedierna har blivit jobbigt att bära.
– Men jag har klarat mig, det är som jag kopplar om en knapp när larmet går och har kunnat arbeta rationellt.
För du måste ha sett en del hel?
– Ja. Många skadade och döda, många människoöden.
Han berättar om hus som fattat eld på julafton, hur de dragit slangar mellan dukade julbord och klapparna under granen. Om dödsbränder, om ladugårdar som fattat eld och där djuren skriar när de anländer och där skrien efter hand tystnar.
Klart sådant kan tära, så det gäller att vara vaksam på sina känslor.
– Vi har debriefing efteråt, snackar med varandra här på stationen. Om det behövs kontaktar vi Visby och får hjälp därifrån, säger han.
I Kräklingbo finns ett tydligt före och efter. Tidigt på morgonen den 9 juli 1992 gick larmet för det som kommit att kallas Kräklingbobranden, under lång tid Sveriges största skogsbrand.
På väggen i stationens samlingsrum hänger en satellitbild över det 1000 hektar stora område som eldhärjades den där sommaren.
– Det är något man aldrig glömmer. Det var inte bara själva branden, det var människor i bygden, djuren, allt som skulle fungera som vanligt även när det brann som mest.
Än i dag pratas det om den sommaren i bygden, en sommar som kommer att leva kvar i det kollektiva minnet länge än.
Men nu är det alltså över för Nyström. Veckan ut är han i jourtjänst, därefter kan han gå omkring i bygden som en ”vanlig man”.
– Man får hålla på till man är 67, de senaste åren har jag jobbat på dispens. Så nu när jag blir 70, då tyckte jag det kunde vara dags att lägga av.