Case och Ford, så heter Tore Lindströms vallhundar. De är till stor hjälp, en sexårings ben räcker annars inte långt när en hel flock ska kallas samman.
I sina gula hörselkåpor blickar Tore Lindström upp mot himlen hemma på gårdsplanen vid Glose i Gammelgarn.
– Jo, jag tror att det blir regn, säger han stensäker på sin sak, och ropar:
– Kom då, Case! Den andra hunden heter Ford, det är efter traktorerna, säger Tore och vänder sig om för att förklara.
På gården Glose har föräldrarna mest vita lamm, Tores går på skogsbete och han föredrar de grå.
Farmor och farfar hade lamm när pappa Josef växte upp, så också hans mamma Emme när hon var barn. Då var antalet betydligt mer blygsamt. Vid Glose finns i dag 220 tackor. Tore skaffade sina första egna när han var fem år. I vintras köpte han så in en mindre egen besättning, för föräldrarnas pengar som han ska arbeta av.
– Nu har jag 13 tackor som är på skogsbete, fem gimrar inne i lammhuset, och två avelsbaggar, säger han och berättar att det är roligt att döpa lammen till annat än det nummer som finns på de gula öronmärkena.
Självklart har därmed båda baggarna namn:
– Det här är Karl-Pedal, och det här är Tore, säger han medan han förklarar att Karl-Pedal är inköpt och Tore född på gården.
Med gula hörselkåpor är Tore Lindström van att hugga i med jobbet kring gårdens lamm, om det behövs både innan och efter skolan. Just nu är det lite körigt, för han har precis börjat ettan.
För att vara sex år har Tore Lindström förbluffande kunskaper. Och lite körigt just nu, för han har precis börjat första klass i Kräklingbo skola.
– Vi leker kull på rasterna, och när vi väntar på de andra – då pratar jag lamm med Einar och Collin, förklarar han.
Arbetsdagen börjar, om det behövs, med lammen hemma på gården redan innan skolan.
– När de ska lamma är jag ute och kollar till dem, så att inte bara halva ungen är ute.
Han berättar med inlevelse hur han då dragit på sig en lång plasthandske upp över armen, och fått ta tag i frambenen och dragit ut ungens huvud.
– Det kändes bra. Och det var varmare inne i tackan än ute.
Tore Lindström är sex år och fast besluten att bli nästa generations lammbonde i hemsocknen Gammelgarn.
Sexåriga Tore Lindström och hunden Case har samma blick för lamm och delar kärleken att jobba med dem.
Medan Case hjälper till att valla ihop lammen på bete, som för en sexåring med korta ben hade inneburit betydligt mera jobb, berättar Tore att han brukar ta en macka till mellis när han kommer hem från skolan.
– Sedan går jag ut och håller på med lammen, säger han.
Drömmen för Tore är att öka antalet i sin egen besättning, som består av grå lamm och inte vita som föräldrarnas.
– När man har kastat till dem lite hö och vatten är man klar. Man skulle hinna ha många fler lamm, men inte fler än 300, säger han om framtidsplanerna.
Alla tacklammen, gimrarna, kommer han att behålla i höst – för att på så sätt utöka sin besättning. Bagglammen går till slakt.
– Man kan skriva på ett papper och då får man tillbaka skinnen i en jättestor påse. Det vill jag, för att kunna sälja dem i gårdsbutiken.
Att lamm måste slaktas, och att man sedan äter både färs, stekt och grillat, menar han är en del av livet på gården.
– När man skickar sina egna till slakt kan man bli lite ledsen. Bollis och Tennis-Rackis hette två och de var jättetama.
Tore må vara bara sex år gammal, men han har en alldeles extra blick för hur lammen bäst ska skötas. Han har redan varit med och dragit ut ungar när en tacka fått problem.
Karl- Pedal och Tore, det är Tore Lindströms alldeles egna två lammbockar. "De är jättesnälla", säger han och hoppar in till dem.
Mamma Emme jobbar med Tore hemma på gården. Sexåringens kunskaper är förbluffande stora för sin ålder.
När det kommer till lamm på tallriken är ölkorven Tores absoluta favorit, och färs.
– Har vi ingen lammfärs brukar vi äta lammstek, säger han och berättar att han brås på sin pappa och är en riktig storätare.
Mamma Emme konstaterar att bara en tredjedel av det lammkött som äts i landet är svenskt, och att många lammbönder samtidigt blivit äldre. Fler som Tore skulle med andra ord behövas.
– Vi får frågan ganska ofta och svarar alltid att Tore måste få välja själv. Det finns många år för honom att hinna ändra sig, säger hon.
Samtidigt smattrar regnet på plåttaket till lammhuset, helt enligt Tores prognos. Han förklarar att det där med att ändra sig inte är troligt:
– 22, det är min bästa siffra. Då är man tillräckligt stor för att ta över gården.