Det är ett drygt halvsekel sedan Einar Edvardsen slog sig ner på Gotland, men inom sig ser han alltjämt fjällen och det speciella ljuset i Henningsvaer på Lofoten. Det här är en berättelse från en ö till en annan.
Från Henningsvaer ligger Vestfjorden öppen och i fonden reser sig fjällen höga och vita. En gång i tiden, före 1983, krävdes det färja från den lilla orten Festvåg för att ta sig hit. Dit var det för övrigt också för jävligt att ta sig, vägarna var kass och busschafförerna bar njurbälte för att inte skaka sönder.
Det var då, det. Då, före broarna, låg den lilla fiskebyn långt bortom allt.
Det var där han växte upp, Einar, lekte ”politi och röver” med kompisarna och klättrade på algbevuxna bryggfundament långt innan han var simkunnig.
– Det var nog tur att inte våra föräldrar visste vad vi höll på med, skrockar han.
Den är så nära den tiden; skrubbsårs-knäna, blåmärkena, pojkstrecken som aldrig kunde ta slut.
Vi ska ta oss dit i den här intervjun, till Lofoten i nordliga Norge, till det salta vattnet, de nyckfulla vindarna och lukten av torkad fisk. Till hans hjärtas hemma, trots så många år i Sverige och på Gotland.
– Vet du, säger han. Jag har fortfarande norskt medborgarskap och jag älskar, verkligen älskar, Norge. Det pratas så mycket om ljuset på Gotland, det är många konstnärer som säger...
...men de har aldrig varit i Lofoten, tänker du?
– Ja, haha, ungefär så. Ljuset är fint på Furillen också, men de har aldrig varit på Lofoten, ja, så tänker jag.
Fiskebyn Henningsvaer med sina omkring 500 invånare är belägen på de två öarna Heinöya och Hellandsöya. Den huvudsakliga näringen är fiske men även turismen är viktig för bygden.
När Einar gått ut realskolan 1961 lämnade han hemön för Kristiansand i sydnorge där han gick en telegrafistutbildning, han tog värvning i flottan men hoppade av efter ett par år, flyttade till Danmark, fick där höra talas om hur bra det skulle vara i Sverige, hamnade i Kristinehamn, tog rälsbussen till Björneborg där han redan andra dagen träffade Birgitta.
Hon visade sig komma från Gotland och så kom det sig att den unge Einar, 23, flyttade till ön i Östersjön.
Det var i augusti 1965 och sedan dess är han kvar.
– Och så kommer det att förbli, säger han. Nej, jag flyttar inte härifrån.
Så du kan inte se dig själv leva i Henningsvaer igen?
– Nej, jag kan inte det. En tid tänkte jag att när jag blir pensionär ska jag bo halva året på Gotland och halva året där, men så blir det inte.
Varför?
– För att det är en annan tid. Det som fanns där då finns inte längre, jag känner inte många där längre och mina barn är uppvuxna här.
Pappa Arthur försörjde sig som fiskare, som de allra flesta i Henningsvaer. Orten med sina 500 invånare var, och är, en utpräglad fiskebygd.
Einar minns trålarna med sina laster av torsk, särskilt gynnsamt var fisket när stimmen från arktis gav sig in i Vestfjorden för att leka.
– Fisket genomsyrade samhället där, 75 procent av grabbarna gick till sjöss när de lämnat skolan. Det hade nog jag också gjort om jag inte givit mig av, säger han.
Fiskköparna stod högst i kurs, de som köpte upp de fångster som bärgades i land. De var som adeln, nästan.
Det hände att Einar var ute till havs med far och morbror, kallt och mörkt och jävligt, tidiga morgnar och uselt betalt. Nej, det var inget som lockade.
Och lukten från trandamperiet var heller ingen höjdare, gubbarna där som ropade ”kom hit får du smaka” och sträckte fram en träslev drypande av fiskleverolja.
– Fy fan vad hemskt, skrockar han.
Men trots kylan där och vindarna, trots saltstänket och regnet som driver in från Nordsjön, trots allt detta är det med värme han pratar om sin hembygd när vi ses i lägenheten i Hemse.
17 maj, Norges nationaldag, är viktig. Senast skickade syrran, som bor kvar i trakten, ett sms: Grattis på dagen. ”Ingen som inte är uppvuxen i Norge kan förstå, det handlar inte nationalism, det är något djupare, kanske för att vi varit i krig. Det handlar om vår själ!”, säger Einar.
Jag frågar vad han tänker på när han tänker på sin hembygd och han säger att det är det oändliga.
Där havet ligger öppet finns inget som hindrar ögat, från Bränna gick det att se ända till Kanada om det vore möjligt.
– Och så midnattssolen om sommaren, det är magiskt, att sitta där och se solen doppa sig i havet och sedan stiga upp igen en kvart senare...
Här tystnar han i sin berättelse, Einar. Det gör han annars sällan, historierna från uppväxten avlöser varandra.
...som när de sprang över tyskarnas bunkrar och åkte karusell på kanonrören, de som blivit kvar efter kriget.
...eller när han spelade fotboll på den hisnande belägna planen, omgärdad av vatten på en utstickande udde, och Henningvaer i femtedivisionen ibland tvålade till lag som låg i fyran.
...eller när han konfirmerades i grön kostym och oxblodfärgade skor när de flesta andra var klädda i vita kåpor, ”ja, jäklar vilka minnen” skrattar han.
...men när han berättar om vyerna, om midnattssolen, om det vida havet, då är det som om känslorna inte får plats i bröstet. Då är han hemma igen, i alltings början. Barndomen, den som poeten Tomas Tranströmer beskrivit som huvudet på en komet, resten av livet är bara den smala svansen. Så starkt tycks den tiden leva i honom.
Trots det har han alltså levt asllra största delen av sitt liv på Gotland, det har inte varit så tokigt det heller. I dag är han och hustrun Birgitta skilda men har god kontakt, det är bra.
Barnen som växte upp på Gotland har givit sig av hemifrån, en dotter bor i Visby, en i Stockholm och sonen bor i Tröndelag i Norge.
Einar själv är efter ett långt yrkesliv pensionär sedan tio år.
– Jag började på LM när jag kom hit, sedan var jag 36 år som institutionstekniker på Folkan. När jag började fanns en spritduplikator, det var allt. Sedan kom all annan teknik, tänk vad man ficvk vara med om. Och så mycket folk jag lärt känna under alla år.,
Men det finns att göra även i detta skede av livet. Den här intervjun fick passas in så den inte krockade med de viktiga kåksstunderna på Näs GK.
Fotbollen är dock ett minne blott, men han höll på länge. Sista senioråret med Hemse BK var han 46, då kallade ungdomarna i laget honom ”Farbror Einar”.
– Då tänkte jag att det var dags att lägga av, säger han.
Det gjorde han, men ändå inte. Han gick bara över till veteranlaget. En gång sträckte han sig illa i ljumsken, det var på Traume, men att gå av planen var inte att tänka på.
Berra Gren, legendarernas legendar inom gotländsk idrott, var tydlig med direktiven: Einar, gå inte av plan, då måste de i alla fall runda dig!
Jag har besökt Lofoten vid ett tillfälle. Det var betagande, jag minns fisken som hängde på tork, de gripande bergsmassiven och det svarta havet som hävde. Jag bodde på ett vandrarhem i den lilla byn Å, längst i söder på ögruppen. Om Einar vuxit upp där hade vinjetten kunnat heta ”Från Å till Ö”.
Henningsvaer och Lofoten är inte bara minnen, hans båda syskon Alf och Rigmor bor kvar i trakten och vartannat, vart tredje år är han där och hälsar på.
En gång tog han flyget, annars har han alltid tagit bilen, över Kiruna och längs de slingrande vägarna ut mot kusten stannar mätaren på 190 mil.
Det är längs den sista biten, den från Kiruna via Riksgränsen och Narvik, som Einar börjar känna den varmaste känslan av ”hemma”.
Där har luften en viss skärpa och blir klarare att andas, där målas himlen i en särdeles ton, där viskar vindarna hans namn med hembygdens accent.
På 40-talet, när Einar var nyfödd, hade tyskarna baser runt om i Lofoten – det är just prepositionen "i" öborna själva använder – bland annat i Henningsvaer, det var ju på deras kanonrör han lekte.
Där hölls spaning på båttrafiken in mot Narvik på den farled som passerade genom Vestfjorden.
– Jag var så liten då, jag minns inga soldater eller så, men mamma mindes ju, hon har berättat mycket om oron under de där åren.
Och faktum kvarstår, många var de fartyg som torpederas i vattnen kring Narvik, ett epicentrum under det andra världskriget.
Jag frågar hur han påverkats av att växa upp på en så liten plats som Henningsvaer med havet runt omkring sig och han säger att han alltid tyckt det varit jobbigt att förlora kontakten med vänner och andra som betytt mycket för honom.
– Jag tror det har med det att göra, Henningvaer var ”vi”, liksom. Som ett fotbollslag. Lever man i ett isolerat samhälle, som vi gjorde, så blir det en speciell sammanhållning, man ställer upp för varandra.
Men i dag är det inte så isolerat som förr, säger du.
– Nej, inte sedan broarna öppnades 1983, nu kommer den ena turistbussen efter den andra, byn är inte byggd för det. Så det är på gott och ont, det där med tillgängligheten.