Våren 1993 sattes den första av totalt fem svenska Bosnienbataljoner upp för att verka för fred.
Som en följd av upplösningen av Jugoslavien hade hela Balkan tagit eld i början av 1990-talet, blodiga strider rasade, miljoner sattes på flykt och omkring 150 000 människor dödades.
Gotlänningen Peter Enström var FN-veteran med fem uppdrag i Libanon bakom sig, nu gjorde han sin sjätte mission i svenska bataljonen BA01, ingående tillsammans med norska och danska styrkor i förbandet Nordbat 2.
Den var verksam i området från september 1993 till mars 1994 då den avlöstes av BA02.
För Peter tog dock tiden i Bosnien slut tidigare än så:
Den 3 november hade Peter tillsammans med kollegor givit sig ut för att hämta en civilanställd som låg skadad i området. Men plötsligt blev allt svart.
En mina hade briserat under pansarvagnen, Peters fötter krossades av den våldsamma smällen och han fördes först till ett militärsjukhus i Bosnien och därefter med ambulansflyg till Sverige.
Sedan dess har 25 år gått, år av ständig värk men trots det ett liv så mycket enklare än före olyckan.
Det är så han ser det, Peter Enström. Optimismen är obändig och klagar gör han bara när han blir förkyld.
– Jag har fötterna kvar även om de gör ont och jag är glad att jag lever. När man gått igenom något sådant finns inte mycket att bekymra sig för, säger han.
När GT når honom per telefon i Bosnien under tisdagen befinner han sig på grillfest hos den lilla staden Vares borgmästare som avslutning på en dag full av känslor.
Sammanlagt 14 av de som en gång bildade BA01 har tagit sig till lilla staden Vares, fem mil norr om huvudstaden Sarajevo, för att ”knyta ihop säcken”. Det var där Camp Valhall låg, där låg svenskarna förlagda vid ett gammalt sågverk medan kriget rasade omkring dem.
Tillsammans har de nu samlat in pengar för att resa en minnessten över Nordbats närvaro i trakten under krigsåren, vilket tagits emot med öppna armar av lokalbefolkningen:
– Vi har till och med fått en liten bit mark av borgmästaren som stenen står på, berättar Peter Enström.
Under dagen har han besökt den plats där livet förändrades, längs en slingrig väg i det bergiga landskapet.
Sommargrönt nu, helt annat då, den 3 november 1993.
Det är lite speciellt att vara tillbaka, säger han.
– Jag var där tre år senare, men det var en annan tid, då pågick ännu kriget. Nu stod jag här, på en väg i skogen där allt förändrades.
Det låter starkt.
– Ja. Även ett par av dem som räddade mig var med, det knöt liksom ihop allt. Nu kan jag lämna det bakom mig.
Det lades också ner blommor under en minnesceremoni i den lilla byn Stupni Do, vilken blev känd för omvärlden genom den blodiga massaker där merparten av befolkningen mördades och husen stacks i brand.
I dag är även det ett fungerande lokalsamhälle, där de tidigare FN-soldaterna nu åt lunch tillsammans med bybefolkningen.
Livet har gått vidare som det är tvunget att göra.
Minnesstenen över Nordbat har tillverkats i Malmö och fraktades i bil från Sverige. Nu står stenen där i Vares, för evig tid, med texten, översatt: ”Vi kom i fred, vi kämpade för freden, låt det alltid vara fred”.
– Mottagandet var jättepositivt, skolan i staden heter numera Nordbat vilket tyder på att de har goda minnen av vår närvaro, säger Peter Enström.
Dina egna känslor över att vara tillbaka?
– Det har varit jättefint, framför allt är det fint att se att livet återgått till det normala, allt är återuppbyggt och folket har hopp och framtidstro, precis som jag alltid haft.