I familjevillan i Väskinde pratas det två språk varje dag. För Jouni Nenonen, som växt upp i en familj med både finska och finlandssvenska rötter, var det självklart att föra det finska språket vidare till de egna barnen. Han föddes i Esbo, strax utanför Helsingfors, men hans pappa kom från Karelen och var finskspråkig medan mamman kom från ett svensktalande område.
– Jag har aldrig blandat språken utan alltid pratat finska med pappa och svenska med mamma. Precis som mina barn nu gör, säger han.
På köksgolvet leker två halvårsgamla katter och vid bordet berättar Elina, som går i sjunde klass, och Elimar, i andra klass, om sin hemspråksundervisning. Finskan är viktig för att kunna lära känna kusinerna som inte pratar svenska.
Att Finland har två officiella språk har sin bakgrund i att landet under flera århundranden tillhörde Sverige, fram tills för 200 år sedan då Rysslande erövrade det under Finska kriget.
Jouni Nenonen har haft stor användning för sin tvåspråkighet, bland annat i sitt jobb på Försäkringskassans utlandsavdelning och när han ibland guidar finska turister i Visby.
– Jag tycker att det berikar mitt liv. Man kan till exempel läsa böcker på båda språken och behöver inte läsa dåliga översättningar, säger han.
I morgon håller Finska föreningen på Gotland ett stort firande på Almedalsbiblioteket. Både Jouni Nenonen och barnen Elina och Elimar ska dansa och uppträda.
– Med tanke på Finlands röriga och brokiga historia så betyder ju självständighetsdagen något, säger Jouni Nenonen.
Självständighetsdagen, den 6 december, har blivit nationaldag och en viktig symbol, det är bland annat tradition att tända två blåvita ljus i fönstret. Det är tydligt att Finland bär spår av sina många krig.
– Det blir man påmind om, bland annat eftersom båda mina föräldrar har varit krigsbarn i Sverige, säger Jouni Nenonen.
Efter att Sovjetunionen angrep Finland 1939 skickades under de kommande fem åren 70 000 finska barn till Sverige där de placerades i fosterfamiljer. Jouni Nenonens mamma hamnade i Norrköping.
– Det är klart att det satte sina spår. Tänk dig att skiljas från dina föräldrar som barn i fyraårsåldern, säger Ilze Nenonen när hon berättar om sin svärmor.
Jouni Nenonens föräldrar fick, efter kriget, komma tillbaka till sina familjer, men det var det långtifrån alla barn som fick. Hans mamma fortsatte hela tiden att hålla en tät kontakt med sin fosterfamilj.
– Hon måste ha fått ett varmt och vänligt välkomnande eftersom hon själv valde att hålla kontakt med de som hjälpt till i nöd, säger Jouni Nenonen, som själv besökte den svenska familjen många gånger som barn och fick en ”morfar” på den svenska sidan.
Jouni Nenonen själv flyttade till Stockholm på 80-talet efter att ha träffat sin dåvarande fru, som var svensk, på restaurangskolan i Helsingfors. 1998 flyttade han till Gotland för att studera på högskolan och har sedan dess varit kvar.
– Jag kommer aldrig att flytta någon annanstans, jag har kommit hem, säger han.
Från andra världskriget fram tills i år var finländare den största invandrargruppen i Sverige, främst under 60-talet då arbetskraftsinvandringen var som störst. Svenskarnas syn på finländarna präglas ibland av fördomar.
– Kniv och brännvin. Men sedan finns det också en mer nyanserad bild med teknikutveckling och Nokia, säger Jouni Nenonen.