För en som inte bor på norra Gotland känns det nästan lite lyxigt att köra förbi Bungemuseet, ner längs Fårövägen och på färjan. Utan att behöva stå timmar i kö.
Men det är så de flesta februaridagar ser ut. Under lågsäsong åker runt 300 bilar dagligen mellan Fårö och Fårösund. Jämfört med en högsommardag då närmare 4 000 bilar vill ta sig till och från de båda öarna.
Några som befinner sig här, oavsett om det är en blåsig dag i början av året eller en svettig dag i slutet av juli, är motormannen och matrosen Lars Dehlin, 60, och skepparen Bjarne Winarve, 63.
De har redan gjort mer än halva tiden på sitt tolvtimmarspass när GT:s reporter och fotograf knackar på dörren till bryggan. Det första vi frågar dem är hur de har klarat sig under stormarnas framfart.
– De har inte påverkat oss så mycket. Det ska vara mycket blåst för att vi ska ställa in. Det som ställer till det allra mest för oss är vindriktningen, säger Lars Dehlin.
Men även om vinden kan göra det krångligare att köra är det sällan den helt orsakar grus i maskineriet.
– Förra året ställde vi bara in en gång och det var på grund av Alfrida. Då blåste det 34 meter per sekund, berättar Bjarne Winarve.
Att Ronebon trivs till sjöss råder det inga tvivel om. Han har bland annat många år som fiskare i bagaget. Fåröfärjan har varit hans arbetsplats sedan 2002.
Även Lars Dehlin har flera års erfarenhet till havs och han började köra Fåröfärjan för tre år sedan. Hans minnen av färjan sträcker sig dock längre bak i tiden än så.
– Det är lite lustigt för när jag var fem år och familjen frågade mig vad jag ville bli när jag blir stor då hade jag sagt att jag ville bli amiral, full gubbe eller att jag skulle köra Fåröfärjan, säger han med ett skratt.
Klockan ovanför fönstren visar 14:30 och det är dags för avfärd. Bjarne har lämnat över spakarna till Lars som sitter redo på den höga stolen i mitten av bryggan. Här har de sett både det ena och det andra genom åren.
– Folk glömmer bort att vi ser rakt in i bilarna här uppifrån, säger Lars och lämnar resten till vår fantasi.
Lars och Bjarne är överens om att de har ett bra jobb. De trivs med arbetstiderna, som innebär att de arbetar fem dagar i rad och sedan är lediga i fem dagar, har en okej lön och tycker om sina kollegor. Trots flera positiva sidor är det svårt att locka yngre förmågor till yrket.
– Det är jättesvårt. De vill inte bara arbeta med att åka fram och tillbaka. De tycker att vi inte är kloka. Men vi fyller en bra funktion som innebär att vi transporterar folk, säger Lars och kommer in på förslaget kring att bygga en bro.
– Jag förstår att vissa vill ha en bro och det hade varit bra för många. Men i dåligt väder skulle bron stängas av och ingen skulle få köra. Färjan kan däremot gå i mycket värre väder. Det är också en samhällsekonomisk fråga för det skulle inte vara gratis att bygga en bro, säger han.
Bjarne nickar instämmande. Han är inte överraskad av debatten gällande bron.
– Den kommer upp vart fjärde år. Visst det kanske blir en bro så småningom men då är nog vi pensionärer.
Än så länge är det bara Fåröfärjan som gäller och även om det är lågsäsong behövs den dygnet runt varje dag för att köra exempelvis tidningsbud, hemtjänst, polis och ambulans.
– Det är något speciellt med att vara på vattnet. Det går inte att förklara, säger Lars.