Skjutningar och bombdåd drabbar inte sällan personer som inte har något med gängkonflikterna att göra.
DU&JAG
Han lever och verkar i skilda världar. En sprängning till frukost och ett hedersmord till lunch och däremellan djuren på gården som ska pysslas om.
Inte minst nu, i lamningstider.
– Vi har 20 tackor, 17 av dem ska ha lamm snart. En del börjar bli lite otåliga, det märker man, säger han när han visar runt på gården vid Lansa.
Hästarna ska också ha sitt, hönsen, katterna.
Här har han bott med familjen i tre år, men det har också varit att komma hem. Mor och far hade sitt ursprung på ön och Fredrik bodde här i perioder under uppväxten.
– Och på just den här gården hade jag mitt första sommarjobb, det är ändå lite märkligt. Fint också, att cirkeln på något sätt kunde slutas.
Men det där är det lediga tiden, fritiden. Inom sitt yrke som polis verkar han långt från de öppna vidderna, långt från halmbalar och sprättande höns.
Som förundersökningsledare och utredningsledare inom sektionen för grova brott Stockholm polisområde nord råder en helt annan verklighet.
Där vistas han bland mord, mordförsök, sprängningar, skjutningar och pågående människorov. Ett på många sätt kompakt mörker.
Och så säger han det också, när vi satt oss i soffan med varsin wienersemla:
– Man kan verkligen bli skraj av hur snabbt den gängrelaterade brottsligheten normaliserats, mord har på något sätt blivit vardagsmat. Det är lite skrämmande.
Det här hingstfölet heter Akilles. Han är ett år och låter sig gärna bli klappad.
Vi ska återvända dit, till den mörka sidan. Han ska berätta hur det närmast lättar upp jobbet när det inträffar ett ”vanligt” mord, då en person slår ihjäl en annan, enkelt uttryckt.
– Det låter sjukt, så klart, men då handlar det om att lägga pussel, använda rätt förhörsteknik fram till ett erkännande. Det finns en tillfredsställelse i det.
Inte som med morden i gängmiljön, menar han. Men det kommer vi alltså till.
Här går vattenvägen mot lugnet, långt från den hårda verkligeten på samhällets skuggsida i Stockholms polisområde nord.
Vi börjar med att ta oss bakåt, till uppväxten på Gotland. Fårö är alltså en slags bas, en gång i tiden drog morfar Artur Norman igång Sudersandsbion.
Men Fredrik föddes i Slite, flyttade sedan med familjen via Värmland till Stockholm och återkom till Gotland och Fårö i fjärde klass.
– Vi bodde både vid Broa och på Sudersand. Det var då jag kom att sommarjobba här på gården, hos Gerd och Rolf Edman. Rolf drev Fårö taxi och jag fick göra allt möjligt, plocka ägg, bärga hö, tvätta taxibilar, han var lite av en idol för mig.
Normans arrenderade gården 2014, köpte den 2019 och har nu alltså bott där permanent i tre år.
Det låter som en fin tid, där i ungdomen?
– Det var det, jag har mycket av den tiden i mig. Jag pratar fortfarande med Rolf när jag gör någon renovering, nu gör jag så här och så här. Jag tänker att han hör och att det ska kännas okej även för honom.
20 tackor finns på gården och inom kort ska det lammas. 17 av tackorna väntar smått.
Fredrik hade tidigt ett stort intresse för djur. Så stort att hans mamma senare, efter separation från pappan, köpte en gård i Rute för att sonens intresse skulle få utlopp. Där fanns lamm, grisar, vildsvin, höns, kalkoner, påfåglar, gäss, ankor och några kor med kalvar.
Ett himmelrike, alltså.
Och därför är det i dag långt ifrån något påhäng att ha dessa 20 tackor, fem hästar, höns och katter att ta hand om.
Det är snarare ett andningshål och ett sätt att för en stund lämna den misär han yrkesmässigt vistas i. Den där han två dagar i veckan, plus vissa perioder med beredskap, vistas i Stockholm men resten av tiden sköter jobbet från hemmet vid Lansa.
– Då kan jag snickra en stund eller mata hönsen på lunchen, det känns som en verklig lyx.
Fem hästar finns på gården, tre egna och två inackorderingar. Ettåriga Akilles är relativ nykomling i hagen.
Han ville tidigt bli polis, utbildade sig och började i yrket som ordningspolis i Visby 1992. Hans olika jobb är sedan dess lika många som platserna där han bott, så vi skissar bara lätt här bland platser och tjänster.
Flera gånger har han haft arbetsbas i Stockholm, bland annat i det som i folkmun kallades ”Ravekommissionen” vars syfte var att stävja narkotikahandeln bland unga.
Ett par gånger har han också tagit tjänstledigt och sedan sagt upp sig från myndigheten för att istället köra eget som snickare.
Polisyrket och snickrandet har närmast löpt parallellt, när han varit i det ena har han saknat det andra.
– Men jag har haft turen att alltid kunnat komma tillbaka till polisen, säger han.
Det spektakulära mordet på Gråbo i januari 2020 var det första mord Fredrik Norman utredde.
Många meter blåvita plastband går det åt.
Vägen hem och bort.
Vi skruvar oss nu fram i tiden, Fredrik och hans familj bodde i Gothem och han verkade som stationsbefäl i Visby.
Mycket hade han gjort inom yrket, men ännu inte fått möjligheten att utreda något mord. Vilket han saknat.
Inte så att han efterlängtar fler avdagataganden, men som polis får det en att vässa sina sinnen och metoder.
Så kom det sig att det spektakulära mordet på Gråbo inträffade i januari 2020, det där en person tejpades fast i sin säng och torterades till döds. Gärningsmannen dömdes senare till 16 års fängelse och fallet togs nyligen upp i tv-programmet ”Svenska fall” i vilket Fredrik medverkade.
Han minner sig bakåt.
– Det sker inte särskilt många mord på Gotland och att jag råkade jobba här just då… Jag blev utsett till utredningsledare och det är än i dag ett av de allra mest spektakulära fall jag utrett. Få andra överträffar det i märkliga och hårresande delar.
Ett efter ett ramlar de grova brotten in, då gäller det för arbetsledaren att prioritera. Finns inte en omedelbar framgångsfaktor läggs det tillfälligt åt sidan.
För så är det, sedan dess har det passerat ett och annat mord där han hållit i utredningstrådarna. Sedan 2021 har han fast tjänst på Stockholm PO nord, vilket omfattar norra och västra Stockholm.
Han verkar som förundersöknings- och utredningsledare, trivs med drivet och lagarbetet, även om det jobbas med mörka saker.
Vi har ju alla sett rubrikerna, lärt oss namn som ”Foxtrot” och ”Kurdiska räven”, sett bilder i media på söndersprängda hus där inte sällan helt oskyldiga människor fått sätta livet till.
Vad är det för värld du möter, Fredrik?
– Ja, det är ju främst den där gängkonflikten med skjutningar och sprängningar. Man kan bli skraj hur snabbt det normaliserats. Nu har morden närmast blivit vardag.
Fyndet av ännu en avlossad kula markerad av polisen i Stockholm.
Men, som han säger, han har själv valt att arbeta med det han gör och det finns en lockelse i att via ständigt förfinade metoder lösa en hel del av fallen.
Inte sällan är arbetsbelastningen monumental, inte minst under det som i media kallas ”våldsvågor”.
– Då handlar det bara om att prioritera. Ser vi ingen omedelbar framgångsfaktor i ett fall läggs det tillfälligt åt sidan. Det är en stor skillnad mot Visby, sker det ett grovt brott här är inte sannolikheten särskilt stor att det sker ytterligare ett samma dag.
Explosioner och skjutningar har blivit vardag på många platser. Polisen bedriver ett gediget utredningsarbete.
Fredrik arbetar i Solna men verkar vid beredskap över hela regionen. Hans uppdrag är att ha överblick och en plan för att komma framåt.
Vilka som ska förhöras, var husrannsakan ska göras, vilka stenar som ska vändas på, även alternativa hypoteser ska utredas så att man inte låser sig vid ett spår.
Sällan sitter han öga mot öga med förhärdade brottslingar, även om det händer. Då följs ofta samma mönster där standardsvaret är ”inga kommentarer”. Alla kniper käft.
Men så möter han också de andra, de unga på glid som lockats av snabba pengar.
– Det är en stor skillnad mot för bara några år sedan. Då stred gängen mot varandra, var och en hade sin uppgift, som i ett fotbollslag. Nu plockas vem som helst in för att döda, ungdomar de inte behöver ta något ansvar för.
Tappar du någon gång tron på mänskligheten?
Han skakar du huvudet, häller upp mer kaffe, säger nej.
– Nej, nej, säger han. Men ibland måste jag påminna mig om att det är avarterna jag träffar, en liten promille av alla människor och när jag är mitt i det kan det ibland kännas tröstlöst.
Fredrik Norman är en landsbygdsgrabb som gillar att ha djuren och naturen nära.
Då är det skönt att, när han är hemma på Fårö, kunna gå ut för en stund och klappa hästarna, som det ettåriga hingstfölet Akilles. Han är social och kommer gärna fram och nosar.
Någon avundsjuka för de kollegor som lever i Stockholm finns inte. De som går hem till en lägenhet efter jobbet och som kanske har barn som ska växa upp där.
– Här behöver jag aldrig vara orolig när man släpper iväg vår 14-åring till Fårösund, inte på samma sätt som i Stockholm.
DU&JAG, Fredrik Norman.
Men det finns fall som lever kvar i honom och som aldrig lär suddas ut. Mordet på Gråbo är ett av dem, ett annat är ett av de första han utredde i sin nuvarande tjänst.
Då hade en 16-årig till synes helt vanlig kille fått för sig att han behövde slå ihjäl någon, vem som helst. Han valde sin bäste vän, lurade iväg honom till en badplats i Sollentuna och tog hans liv med en yxa.
Fredrik skakar lätt på huvudet, säger:
– Jag höll det allra första förhöret, frågade förstås varför och om han kände någon ånger men nej, han visade inga sådana känslor. Det där har jag svårt att få ur systemet. Det går aldrig att veta vad som rör sig i människor.
16-åringen dömdes senare till rättspsykiatrisk vård
Som grund arbetar Fredrik Norman på plats i Stockholm två dagar i veckan, övrig tid utreder han grova brott på distans från hemmet på Fårö.
Att arbeta med fall som inte är gängrelaterade är alltså i någon mån ”enklare” även om det kräver sina digra insatser, det också.
Det innebär att gå tillbaka till grunden; att spana, söka motiv, lägga pussel och utarbeta förhörstaktik.
– Vi hade en brandman som ströp sin hustru och som erkände i förhör nummer 13. Med honom gick det att prata, även om han i början fabricerade sina historier. I gängmiljön säger ingen någonting och där döms ibland slutligen på indicier, vilket rättsväsendet med tiden blivit mer vana vid.
Att höra vinden väsa och sjön svalla, det är avkoppling.
Så där berättar han, allt medan eftermiddagens skuggor över Fårö blir längre.
…om det ena fallet efter det andra, om ett arbete där empatin absolut är närvarande men ibland måste läggas åt sidan för att låta det vara just ett jobb, ett samhällsnyttigt uppdrag.
…om hur hans dagar delas mellan mörker och ljus, mellan döden och det pågående livet.
Har du hittat hem nu, här på Fårö?
– Jag tror det. Vi trivs. Min fru är från Gammelgarn ursprungligen, jobbar som fritidsledare och har världens loppis här på gården. Du kan väl komma förbi någon gång? Så jo, jag har hittat hem.
Hem till vad?
– Till lugnet, till friheten. Resorna kan vara lite kämpiga ibland, men att jobba här hemma med mord och elände och emellanåt kunna ta en promenad här ute, det är livskvalitet. Mer kaffe?