Du&Jag
Ronnie, ja. Fåröbo sedan födseln och i själ och hjärta. Även de stunder och år han varit ifrån ön har Fårö varit starkt inom honom.
Faktiskt kan han inte tänka sig att bo någon annanstans, låt vara att han i ungdomen hade lägenhet i Fårösund och under många år bodde i Slite.
Men där går verkligen gränsen.
– Det var på gränsen vad jag kunde uthärda i storlek, skrattar han.
Och Stockholm! Stockholm ska vi bara inte prata om, men ändå kommer vi att göra det. För det var ju det där med cancern och operationerna och strålningen.
En gång skrev han i sociala medier, mest för att retas: ”Det finns ju ingenting att göra i Stockholm!”.
Annat är det hemma vid Hammars. Det är ved som ska klyvas och böcker som ska skrivas.
– Men nu, när jag tvingades vara så länge i Stockholm, sju veckor i samband med strålningen, var det rätt fint ändå. Jag hade släkt och vänner som visade mig runt, då blir det något annat.
Dessutom var han hela tiden öppen med sin sjukdom och skrev under de sju veckornas strålning en uppskattad och öppenhjärtig ”Cancerdagbok” på Facebook. För andra, men även för sig själv, för hågkomst och struktur.
Det har sagts om Ronnie att han är ”Fårös största levande kulturpersonlighet”, så står skrivet på Vaktel Förlags hemsida.
Det är bland annat där han givit ut sina böcker, till dags dato finns tolv historiska romaner publicerade. Då som Ronnie G. Lundin, G som i Göran.
Han lade till bokstaven när han började skriva ledare för Gotlands Folkblad för att en namne på Gotland ”skulle slippa lida”, som han uttrycker det.
Han värjer sig kraftigt mot epitetet, även om han har såväl kunnande som akademisk utbildning i historia, inte minst den kulturella historien på Fårö.
– Den finns ju här runtomkring, bara en bit bort här finns hällristningar från bronsåldern. Men även nutidshistorien är intressant, tänk allt som min farmor berättade, säger han.
Farmor Helga, född 1903, död 1996. Hon visste allt om bysar och hur man selade en häst. Skrönor och berättelser som Ronnie haft nytta av i sitt författande.
Så nej, ”kulturpersonlighet” kan han nog ändå inte värja sig från.
Men han har också en stadig fot i arbetarklassen, pappa var stenarbetare och senare bonde, mamma var hemma och tog hand om djur och barn.
Han är alltjämt flitig debattör med socialdemokratiskt hjärta, några somrar runt 2010 vikarierade han som ledarskribent på Gotlands Folkblad och hans syns alltjämt emellanåt i debatten.
I ungdomen arbetade han på posten, först på Fårö när det fanns kontor där, sedan Fårösund. 27, kanske 28 år blev det, de sista som lantbrevbärare på Fårö.
Men kroppen tog stryk, axlar och nacke, så han sökte till Högskolan, som det hette då, och läste sig till en fil.kand. i historia och samhällsvetenskap.
Så himla kul var det väl inte med de akademiska uppsatserna, roligare då att skriva fritt.
– Jag fick en push där, började blanda verklighet med fantasi…och så blev det en bok.
Bara sådär!
– Ja, det var som om något lossnade. Titta här, säger han, och visar en löpsedel från Gotlands Tidningar som hänger i hans skrivarvrå: ”Han hyllar Fårö i sin nya bok”.
– Den är jag väldigt stolt över.
Samtidigt som han fick snurr på sitt författande jobbade han ett tag på Fårö Museum och startade sedan eget som stentunsbyggare.
Men nu är den delen av livet över, pensionsåldern är passerad, kroppen är lite sliten efter alla år. Men det historiska intresset är intakt.
Vad är det som fascinerar dig så?
– Hur folk levde förr, det var inga sötebrödsdagar, precis. Kamp och elände. Ta bara digerdöden på 1300-talet, en tredjedel av Europas befolkning dog…hur var det att leva under de tiderna? Sådant fascinerar mig.
Det där med sten, förresten. Utanför huset står en runsten som han själv skapat, i runskrift står följande: ”Ronnie reste den här stenen till sitt eget minne, vem skulle annars ha gjort det”.
Han skrattar åt det, en lustifikation i vardagen.
Han har även gjort en runsten till en kompis som önskade skriften: ”På detta ställe har det inte hänt ett jävla dugg”.
– Han fick som han ville, men jag tog bort ”jävla”.
Men här är vi nu, vid köksbordet i den bruna villa han byggde 1986. Den ligger på pappans karga mark, lite skog tillhör också, skog till ved, till virke duger den inte.
Han är tillbaka sedan snart tio år. Han bodde i Slite då, men efter en separation flyttade han hem igen.
– Även när jag bodde i Slite var jag Fåröbo, som han uttrycker det.
Det var på våren 2023 han fick sin diagnos: Prostatacancer. Förlamande och oväntat, men ändå inte. Eller kanske snarare: Inte oväntat alls.
Han berättar Ronnie, om sin pappa som dog i prostatacancer 1999 och hur han därför gått på ständiga kontroller:
– Farsan gick aldrig till doktorn, han var av den gamla sorten, ”När man går till doktorn ska man dö så därför går jag inte”. Så för honom var det för sent. Men jag har i många år gått och tagit blodprov.
Till slut var PSA-värdet så högt att han kallades till operation på Visby lasarett.
Hur tog du det beskedet?
– Som jag sa, det var inte helt oväntat. Men ändå…förnekelse, först. Det tog någon dag att smälta. Sedan vände jag på det: Jag ska fixa det här. Gått runt och ältat har jag egentligen aldrig gjort.
I juli 2023 blev det operation på Södersjukhuset, sommarens sjukskrivning var sedan ”ett helvete med alla kateter”.
…och därmed tänkte han att det var över. Det var det inte.
• I februari i fjol upptäcktes cancer på ena njuren, operation på Visby lasarett.
• I maj i fjol opererades han för en fläck malignt melanom, hudcancer, även detta ingrepp gjort i Visby.
Klippkort till vårdinrättningen, alltså. Och Ronnie är full av beundran för personalen och den hjälp han fått. Snacka om att för valuta för skattepengarna, som han säger.
– Allt var mycket bra skött, jag fick en kontaktsköterska och kände mig hela tiden trygg med den vård jag fick, säger han.
…och därmed tänkte han, än en gång, att nu är det väl över. Men det var det inte, inte den gången heller.
Ronnie fyller på mer kaffe, berättar att i december i fjol upptäcktes ett återfall vad gäller prostatan. Och nu väntade strålning, sju veckor, också det på Södersjukhuset i Stockholm.
Inte heller denna gång deppade han ihop, säger han. Han kan emellanåt ha lätt för att bli negativ, men märkligt nog inte i samband med sina sjukdomar.
Ronnie hade från början varit öppen med sitt mående, men nu började han dessutom skriva dagbok på Facebook.
– Jag ville förklara hur det går till, hur dagarna går, jag hoppas att det kunde hjälpa någon annan.
Här några utdrag ur ”Cancerdagboken”:
4/2. Det snöar idag, inte mycket men tillräckligt för att det ska bli halt på trottoarerna. Och så det där slaskiga saltet i vägbanan. Vi har tur som slipper det på Gotland. Igår kväll var jag åter lite mer lös i magen än normalt. Bättre det än hård i magen som man också kan bli. Till det spår av blod. En av de biverkningar som kan komma med strålning. Inget att oroa sig för. Lite tarmceller som lossnar bara. Jag fick köpa ett pulver på apoteket som ska stabilisera magen. Försöker hålla kosten och äter mest ”lättspytt” som vi sa i ungdomen. Då var det 23 dagar och strålningar kvar.
12/2. Halvtid, äntligen. ”Bara” 3 ½ vecka kvar. Men det känns som en evighet. Idag var det åtminstone rätt. Tom tarm och full blåsa. Magen börjar fungera igen. Det är lite jobbigt att bygga upp vätskenivån när strålningen ska ske 7.45 och man ska ha druckit upp sig en timme innan. Efter natten är man lite tom på vätska så det blev till att fylla på redan kl 6. Och frukost fick jag ta efter behandlingen.
19/2: Strålning kl 9 idag som blev lite senare. Å andra sidan fick jag min favoritsjuksköterska som man blir glad av att träffa. Alltid så positiv och trevlig. Nästa vecka ändras strålningsdosen. Då är strålningen av lymfkörtlar klar och man koncentrerar sig på området runt prostatan. Om det innebär högre stråldos fick jag inte riktigt klart för mig, men det kan jag fråga om i morgon. Sedan blir det TV i eftermiddag, skidskytte. I går gick det rätt bra med en silvermedalj.
5/3. Bara två strålningar kvar efter morgonens strålning som gick utmärkt. Risken för att det ska finnas någon cancer kvar är väldigt liten, men vis av tidigare operation med mycket god prognos är jag inte helt säker ännu. Jag ska kontakta min kontaktsjuksköterska för uppföljning i Visby. Eftermiddag möte med L och en fika på Gunnarssons vid Skanstull. Trevligt möte och en räkmacka satt fint.
Vissa vill inte prata om sin sjukdom, men du valde att vara öppen. Varför?
– Det går så mycket rykten, du vet, ”han är sjuk, nu kommer han att dö”. Jag vill inte ha något sådant snack, lika bra att folk får veta hur det ligger till.
Han säger att han fått många kommentarer, nya kontakter, många med samma upplevelser och problematik som hört av sig. Dessutom vill han avdramatisera prostatan, som ibland anses som en skamlig sjukdom.
– Det är en bland andra diagnoser. Och läkarvetenskapen har gått framåt, för 50 år sedan hade man omöjligt överlevt det här.
För du tänker överleva, säger du?
– Absolut, jag ska bli frisk. Jag har hela tiden sagt att jag ska bli 95, men efter allt det här har jag sansat mig lite, nu säger jag 94.
Han är inte friskförklarad än, men avser och räknar med att bli det. Men trots det går ju åren, han fyller snart 70.
För varje år, för varje bakslag i det lekamliga, kommer han ett trappsteg närmre slutstationen, det vet han så klart.
Om inte annat så påminnas han via de många begravningar han bevistar och att hans bror, den ene av två, avled i aggressiv blodcancer för två år sedan.
– Men jag är hoppfull, säger han.
Även om han fortfarande är lite tagen av strålningen, han kom åter till Gotland i mars och tröttheten sitter i.
Ett nytt bokprojekt är påbörjat men går på halvfart, det gjorde under vistelsen på patienthotellet vid Zinkensdamm, den tid han levde parallellt i sina väsensskilda världar.
fakta/prostata
Prostatan är en del av det manliga könsorganet. Cancer i prostatan är den vanligaste formen av cancer i Sverige. Sjukdomen kan vara ärftlig men för de flesta går det inte att säga vad som orsakar prostatacancer.
Det finns olika behandlingar. Ibland går det att vänta med behandling.
2019 diagnosticerades 10 984 personer med prostatacancer, 2220 avled under året.