Osborne Nyström med sin fiol ihop med tre nu bortgångna spelkamrater, Erling Lindvall, Harald Norrby och Allan Nilsson, vid Gutamålsgillet 2007.
DU&JAG
När Osborne var som mest i farten körde han 3500 mil om året på Gotland för att spela på sin fela. I slott och koja stämde han upp, polskor i moll låg varmast om hjärtat.
Det gör det än i dag. Det där mollstänket berättar något viktigt om livet, det fina och vackra men också om det svarta, förgängliga.
– Allans (Nilsson) och mitt paradstycke blev Blinde Hans polska, från 1700-talet tror jag. Han sägs ha mist synen vid fyra års ålder och levde sedan i armod, tänk vilket levnadsöde, säger Osborne.
Vi ses vid det vita stenhuset på Fårö där han lever med sin Ingrid, Ingrid från Äppelviken i Stockholm som han träffade 1952.
Det är snart sjuttio år sedan, ett långt liv har de hållit samman. Hon har en del krämpor nu så det är Osborne som sköter det mesta i hemmet.
– Lagar mat och så, det är inte det roligaste jag vet, men vad ska man göra? som han säger.
Jag har bett att få komma för att tala om livet, som det var, blev och är.
Osborne var inte sen att tacka ”ja”. ”Du är så välkommen, det kan bli roligt att pratas vid en stund”.
För faktum är ju att Osborne är en kulturprofil på Gotland, kanske den siste i sin generation. På ett av fotona till den här artikeln spelas det upp till dans.
Jag visar bilden, han skrattar till:
– Oj, oj, oj så mycket roligt vi haft tillsammans. Men var kan det vara någonstans? Vet du?
Jodå, det är fotograferat på Gutamålsgillet 2007. På bilden spelar Osborne sin fiol medan Erling Lindvall, Harald Norrby och Allan Nilsson trakterar var sitt dragspel.
Genom året har de glatt gotlänningarna med sitt spel, men den epoken är över. I dag har de tre sistnämnda gått ur tiden.
Vi ska återvända till dem i den här intervjun.
Osborne föddes på Kaggensgatan i Kalmar 1923, svagt kan den sydostsmåländska accenten anas.
Pappan – som växte upp på Öland och föddes i en släde på väg till Kalmar – dog det år Osborne skulle fylla åtta. Han vara bara 50 år, han insjuknade på fredagsmorgonen och var död på söndagskvällen. Magsår.
Ett hårt slag för en liten pojke, förstås.
– Jag minns det som i går, hur han plötsligt var borta. Sådant glömmer man inte. Och jag minns min farfar, han var till sjöss och så spelade han fiol och dansade samtidigt, ”det här, Osborne, det är en irländsk reel”, sa han.
Kanske var det därifrån, från farfars spelande och hans fiollåda med röd sammet, som lusten till Osbornes eget musicerande fick näring.
Pappans död gjorde att mamman fick svårt att ta hand om sin son, som fick frågan om han ville följa med mostern till Slite där hennes man Fredrik 1919 hade startat Slite Cement.
Och så blev det, efter julen 1931 hamnade Osborne på Gotland, det som sedan dess är den plats han känner som sitt hemma.
Ett år senare flyttade familjen till Visby och tio år senare, i maj 1942, tog han studenten, mitt under brinnande världskrig.
Vi sitter under solparasollet, fåglarna underhåller, ibland knastrar en bil förbi på grusvägen, på allfartsvägen strax bortom skogsdungen vid kyrkan rullar husbilar och takboxar genom sommaren. Han berättar, minnet är briljant, hågkomsterna intakta.
Han sökte som officersaspirant inom kustartilleriet och hamnade i juni det året på Rindö utanför Vaxholm, men förlades senare till Blekinge skärgård där han övade på 15 centimeterskanoner.
Det var en orolig tid, knastrande radionyheter, mörkläggningsgardiner. Tyskland hade tidigare tagit Norge och Danmark. Vad skulle bli Hitlers nästa steg? Ingen visste, det gällde att vara på sin vakt.
Vid ett tillfälle, minns han, låg han i Blekinges kustband, det var vintern 42-43, isande kallt, plötsligt skärptes världsläget.
– I efterhand förstod vi att Hitler hade utarbetat en plan för att anfalla Sverige, men att vi kom undan genom att permittenttrafiken tilläts på järnväg genom landet. Då, i alla fall…
….skickades soldaterna till de förband där de ursprungligt var skrivna, i Osbornes fall KA3 i Fårösund. Med sjösäck och bössa tog sig han och tre kamrater via tåg och färja till Visby…
– …där det var lördag och ”Barnens dag” när vi kom fram. Vilken kontrast, från kriget till ett enda stojande, skrattar han.
Så han tog bondpermis ett par dagar, struntade i att åka norrut utan stannade i Visby över helgen och hade lite kul.
– Jag väntade mig världens utskällning när vi kom fram på måndagen, men på KA3 verkade de inte ens veta att vi skulle komma.
Som han pratar, som han minns, så länge sedan är det, men allt finns kvar inom honom. Som årsringar. Han är ung och gammal, alla åldrar samtidigt.
Sommaren -43 var han förlagd på Enholmen utanför Slite. Det var den tid då krigslyckan vänt och de tyska trupperna tvingats på defensiven under sin väg mot Moskva, vilket kom att bli början till slutet på kriget.
Jo, just det, säger Osborne, och vinkar med pekfingret:
– Jag minns en övning, vi skulle ro därifrån och öva anfall mot ett kanonbatteri som låg där Snicken ligger i dag. Jag satt i fören och när vi fick bottenkänning hoppade jag i land. Det var bara det att vi gått på en sten, vattnet var fortfarande djupt och jag blev genomsur, skrattar han.
En av så många dråpliga episoder från en tid så fylld av allvar.
Keith Richards? Sonen Ola lärde sig lärde sig spela gitarr genom att planka Rolling Stones. Nu spelar han i Weeping Willows.
Han hade allt tänkt sig officersbanan, Osborne. Han trivdes där, även om det var hårda tag ibland. Men den kom att ta slut i en gymnastiksal på Sjöstridsskolan i Näsby Park.
Efter en misslyckad landning i samband med ett trampett-hopp bröt han tre mellanfotsben och tvingades gå med käpp i över ett år, blott dryga tjugo år ung.
Så han begärde avsked…och därmed var hans militära saga all.
Under allra största delen av hans yrkesliv – och nu skyndar vi fort framåt här, fram mot musiken – kom han istället att arbeta med ekonomi inom försäkringsbolaget Skandia.
– Jag sökte till Handels efter det militära och kom in. Jag trivdes aldrig, men det gav en bra grund. Jag lärde mig mycket.
Bland annat kom Osborne inom Skandia senare att jobba nära dåvarande vd:n Björn Wolrath, en tid också styrelseledamot inom Gotlandsbolaget.
De hade ett fruktsamt och gott samarbete, är fortfarande goda vänner och hörs av då och då.
Men så här är det, allt har sin tid. 1987 var yrkeslivet över.
Så dags hade Osborne och Ingrid sedan längre tre söner, Anders som i dag är ljudläggare inom filmen, Per som är ljudtekniker och en gång belönats med en guldbagge samt Ola som är musiker i bland annat bandet Weeping Willows.
Då var Osborne också färdig med Stockholm. Nej, någon stockholmare blev han aldrig.
– Städer är på något sätt onaturligt, tycker jag. Är det inte? Nej, trots att jag bodde där så länge blev det aldrig riktigt min plats. Jag längtade tillbaks till Gotland.
Det kom sig naturligt att bosätta sig på Fårö, nära kyrkan och Kyrkviken, där det vita stenhuset, nu i junilummig grönska, byggdes.
Redan tidigare hade han dock en koppling till den lilla ön.
Hustrun Ingrids mamma ville ha ett sommarställe någonstans "och ska vi få med Osborne på det måste det väl bli på Gotland”.
Detta sommarhus byggdes redan -59 och ligger några kilometer bort. Så länge, över 60 år, har alltså kärleken till och kontakten med Fårö funnits. Ja, faktiskt än längre än så. För:
– …just det, säger Osborne igen, och viftar med pekfingret, det gör han ofta, hans berättelser har många stickspår och tar sig oväntade vägar.
– Moster och Fredrik, som jag växte upp hos, hade ett hembiträde som kom från Fårö, hon berättade mycket om ön. En sommar, jag tror det var -35, bodde jag där någon vecka i det hus som senare köptes av bröderna Palme. Jag minns jag låg nere vid Sudersand och läste indianböcker.
Men: han gick från att vara kontorsarbetare till att bli entertainer. Med sin fiol har han glatt människor runt om på ön, liksom han guidat turister som kommit till Fårö. En estradernas man, verkligen. Vi kommer dit nu.
Inför den här intervjun har jag tagit kontakt med Marie Nilsson Lind, Allan Nilssons dotter, för att få en bakgrund från hennes perspektiv.
Vem är han egentligen, Osborne?
Hon berättar om en djup, varm och filosofisk man:
– Han verkligen ser människor och har en ömhet för livet och musiken, säger hon.
Efter föreställningen ”Systrarna Sisters” 2015 ringde han och ville uttrycka känslor och beröm.
– Han har alltid varit mån om hela vår familj. Min syster Hannas foto och skådespel, i ”Ormkvinnan” var han stor del i att ensemblespelet blev så starkt. Och han uppskattade mamma Doris dukning, saffransbullar och matlagning på midsommarafton. Pappa och han hade mycket roligt ihop genom åren.
I dag, när denna artikel publiceras i papperstidningen, är det just midsommarafton. Under så många år var det en särdeles dag för tre musikanter, Osborne, Harald Norrby och just Allan Nilsson.
I 14 år, med start 1997, spelade denna trio på midsommaraftons eftermiddag på Kluckartäppu vid Lau kyrka för att senare på dagen förflytta sig till Nabben och spela för strandbodsgästerna.
Lyssna noga och du kan höra dem ändå hit; fiolen, dragspelen, tjoet, tjimmet; se blomstrens färger.
Aftonen avslutades hemma hos familjen Nilsson med jordgubbar på faten på Alvare gård.
Varför denna tradition upphörde? Jo, det 14:e årets midsommarvecka inleddes med att Allan fattat tag i grinden till en kätte med sugga med kultingar. Så ska icke göras, och suggan högg honom i bashanden.
– Det året spelade han med handen i paket, men den blev aldrig riktigt bra igen, berättar Osborne.
Kanhända var det alltså farfars fiol som i barndomen tänt Osbornes musikaliska gnista. Hur som helst lärde han sig i ungdomen att spela med Musik-Pelle som lärare.
I ur och skur kom denne cyklandes hem till den läraktige eleven, där familjen bodde i ett nu sedan länge rivet hus i Palissaderna.
Oj, en sån glädje han haft av musiken.
– Men Allan hutade åt mig en gång. Vi träffades på stan och han förstod att jag inte hade fiolen med mig i bilen. ”Det ska du alltid ha, kom ihåg det, man vet aldrig var man hamnar” sa han, skrattar Osborne.
I många år, sedan han flyttade hem till Gotland och också lärde känna Berra Alvengren och dennes far, har Osborne varit med i Brändus Sveinpälsar.
Ett glatt spelmanslag som alltjämt sprider sina folkliga toner, inte minst hemslöjdens årliga stick- och täljgille.
– Ja, där måste vi ha spelat minst 25 gånger. Och på Fransan i När, jo, det har alltid varit roligt.
En personlig parentes här: När jag flyttade till Visby 1991 satt ett Brändus-klistermärke på locket till pappershållaren på toa i min andrahandare. En tecknad gris med ett dragspel. Det tog sin tid innan jag förstod vad det där egentligen var.
Men tiden går, eller om det är "mänsku sum gar", som Allan Nilsson sa. Hans generationskamrater är borta och även om Osborne är pigg för sin ålder tar åren ut sin rätt.
Det blir inte så många spelningar längre, inte så mycket tjo och tjim.
Dock hörs hans fiol i David Ruthströms dokumentär ”Fårö 2019”, en pendang till Ingmar Bergmans båda ”Fårödokument” som gavs ut 1969 och 1979.
Bergman, förresten. De var nästan grannar, de båda.
– Men vi hade inte mycket med varandra att göra. Han brukade vinka åt mig när han kom med sin röda jeep, så mycket mer var det inte.
Du är 97 och ett halv, hur är det att vara i den åldern, Osborne?
– Överraskande, skrattar han.
Men tystnar ett tag, säger:
– Det var nära att jag inte skulle finns kvar, det var sommaren för tre år sedan. Jag fick blodförgiftning, sepsis, och låg inne i nio dygn. Det gick bud till familjen att de borde komma in men jag minns ingenting. Inte efter att jag åkte ambulansen. Ja…det var nära.
Men nu går du mot hundra?
– Tja, vi får väl se, i den här åldern tar man en dag i taget.
Men nu, vad gör du om dagarna?
– Det är fullt upp. Jag passar upp Ingrid och nu håller jag på i trädgården, jag har lite växter som ska ner. Det finns alltid saker att göra och jag är glad att jag är så pigg som jag är.
Det finns en spjuver i Osborne Nyström, den lever gott trots att åren förflutit. I december fyller han 98.
Ett par dagar efter intervjun ringer Osborne tillbaka, hej, tack för en trevlig pratstund, säger han och berättar att han glömde något viktigt.
– Jag har varit med i Fårö täckarlag sedan 1974, jag förstår inte hur jag kunde glömma det. Det har varit fantastiska år som betytt jättemycket för mig.
Allt som behövs har han gjort, samlat ag såväl som arbetat på de flesta av öns i dag 63 agtäckta tak. Dessutom har han spelat sin fiol där uppe på nocken sedan taklagskransen kommit på plats.
Agtak, folkmusik och allt det andra, det finns verkligen fog att kalla dig kulturprofil!
– Jaså, skrattar han, tycker du det. Ja, det var snällt sagt. Tack så mycket. Hej då.