Emil Konrad från Österrike hamnade på Stora Gåsemora på Fårö 1919, vilket blev starten på en livslång vänskap.
DU&JAG
Wien 1919. Österrike-Ungern hade upplösts i samband med första världskrigets (1914-1918) slut och det tidigare kejsarsätet Wien blev nu istället huvudstad i republiken Österrike.
Det var en ny tid. Knappt om mat, en befolkning som minskat genom lemlästningen på slagfälten men trots allt ett Europa som höll på att resa sig ur ruinerna.
Emil Konrad var tio år när ropet på hjälp från Österrike och Tyskland nådde Sverige: Finns det några familjer som kan ta emot våra barn, låta dem äta och leva långt från kriget.
”Projektet att undernärda barn från de krigförande länderna skulle beredas en fristad i svenska hem har väckt stort intresse” skrev tidningen Gotlänningen den 17 februari 1919.
Emil Konrad var en av de mer än 10 000 barn som hade lyckan, men också i någon mån sorgen, att ge sig av.
Det är i år 80 år sedan den stora flykten från Baltikum på grund av Sovjetunionens frammarsch och ockupation 1944, i slutskedet av andra världskriget (1939-1945).
Omkring 40 000 av de människor som lämnade sina hem tog sig i rangliga båtar till Sverige, runt 11 000 av dem klev i land och togs om hand på Gotland. Hur många som inte klarade resan i överbelastade båtar över Östersjön är det ingen som vet.
Men vi inleder trots allt den här berättelsen om Fårö i världen redan i 1900-talets början.
De första av det första världskrigets barn, 31 från Österrike och 30 från Tyskland, anlände efter en lång tåg- och sedan båtresa med ”Hansa” till Visby den 17 juni 1919.
De välkomnades då, enligt tidningsreferatet, på hamnen av en mässingsorkester, två apelsiner vardera samt en kaffebjudning på Stadshotellet, innan de fördelades bland de familjer som anmält intresset att ta emot krigsbarn.
Havet ger och havet tar, Östersjöns vatten är inget undantag.
Emil Konrad hamnade på Stora Gåsemora, vilken blev starten på en lång vänskap. Men det återkommer vi till längre fram i den här artikeln.
Reportaget på dagens Du&jag-uppslag bygger på utställningen ”Fårö och världen” som visades på Fårö museum sommaren och hösten 2016 och som tidigare publicerats i en annan version.
Det är än i dag folkvandringens tid. Människor har flytt från Syrien, Irak, Afghanistan, Libyen i rangliga båtar över öppet medelhav, flytt och flyr från och inom Ukraina, flyr från Gaza.
Hela länders befolkning är i rörelse, vi följer förloppen i tidningar och tv, en del söker tryggheten i Sverige.
Ibland kommer det nära, på skolor, på arbetsplatser, på gator och i affärer finns nya människor att säga ”hej” till. Människor med en nyckel kvar från sitt tidigare liv, men inte längre någon dörr att sätta den i.
Kerstin Blomberg har vigt sitt liv år att hjälpa människor på flykt.
Kerstin Blomberg, som står bakom den forskning som utställningen baserades på, har hela sitt liv engagerat sig i flyktingfrågor. För att hon brinner, för att passionen finns i hennes blod.
Som den världsmedborgare hon ser sig som är Fårö ändå hennes plats på jorden. Kanske är det just den känslan som är basen för hennes öppna hjärta:
– För alla som älskar sin hembygd så som jag gör går det att förstå, eller kanske inte förstå, hur svårt det måste vara för alla de människor som tvingas lämna sin hemort och sedan aldrig kunna återvända, säger hon.
Omkring 11 000 flyktingar kom från Baltikum till Gotland hösten 1944.
Folkvandringens tid, ja. Men redan i skiftet 1800-1900-tal emigrerade nära 13 000 gotlänningar till Amerikat i sökandet efter bättre liv och bördigare jordar.
I efterdyningarna av första och sedan andra världskriget kom krigsbarnen till Sverige och i tidigt 1990-tal kom en flyktingvåg till Gotland, sammanlagt nio båtar under tre år.
Den första av dessa, fartyget ”Santana”, nådde land på Sudersand den 14 december 1992 och var fyllt av kurder som tagit sig till Sverige via Baltikum.
Också 2015 sökte en stor mängd människor skydd i Sverige efter sin flykt från främst Syrien, Irak och Afghanistan.
19 september 1944. Iti Tarendi var 16 år och gick på handelsgymnasiet i estniska Pärnu när hennes mamma en dag efter skolan sa: Ikväll åker vi.
Iti berättade i utställningen:
”Jag var livrädd för bomberna, ibland hörde jag hur de slog ner i närheten. Jag packade min ryggsäck med ett fotoalbum och lite annat”.
Innan de gav sig av åt hon upp all sylt, den de gjort av jordgubbarna som växte i landet; ”Den ska inte ryssarna få ta”.
Ett av så många fartyg som klarade resan över Östersjön i september och oktober 1944.
Efter 36 timmar nådde flyktfartyget Fårö fyr. Iti och hennes föräldrar hade tillbringat tiden ombord i kajutan, varifrån de såg ett annat fartyg bli beskjutet. Men själva klarade de sig.
Itis tid på Gotland blev kort, hon flyttades till fastlandet och så småningom Malmö. Där träffade hon sin man Gunnar, som flytt från Ösel, och de fick sedan två barn tillsammans.
”Jag minns inte så mycket av Gotland. Men jag minns att jag på bussen från Fårö till Slite, där vi inkvarterades, såg en pojke med röd luva stå vid ett staket längs vägen”, sade hon vid tiden för utställningen.
Två av de många flyktingbåtarna som anlände till Gotland ägs i dag av Fårö Hembygdsförening. Endast ett fåtal båtar finns kvar på Gotland då de allra flesta båtar året därpå hämtades av Sovjetunionen.
Elias Schönberg (1921-2004) arbetade som meteorolog för tyskarna, som då ockuperat Estland, när han på hösten 1944 plötsligt fick signaler om att han skulle tvångsinkallas till tyska armén.
Fem timmar senare var han på väg, i sin egen båt, tillsammans med fem andra. Allt han hade med sig var en pistol och en 37:a brännvin.
Bakom sig lämnade han hustrun Maria och deras dotter, vilka en tid senare även de kunde fly till Sverige.
Inga Werkelin vid Ava på Fårö mindes den där morgonen tydligt, hur det satt en främmande karl vid bordet när hon kom in i köket:
”Han hade tidigare på natten varit och knackat på, men då sov vi. Nu stod pappa på golvet med ett brännvinsglas i handen”.
1945 flyttade familjen till Boge och Elias fick jobb på cementfabriken i Slite. Familjen kom att utökas med fyra söner. Elias kom att leva sitt liv på Gotland fram till sin död 2004.
En gravvård på minner om flyktingarna under andra världskriget.
Över 11 000 flyktingar kom till Gotland under andra världskriget, den absoluta merparten från Baltikum.
På Fårö var befolkningen ständigt beredd, under främst september och oktober 1944 anlände många flyktingbåtar till ön, de flesta i anslutning till fyren på Holmudden.
Klara Silfvergren vid Skär sade så här i utställningen:
”Slagbordet i gamla köket var ofta utslaget och uppdukat med kaffe. Farmor hade alltid skorpor hemma i reserv om vi inte hunnit baka bullar. Jag räknade ut att vi säkert haft 65 till 70 personer på kaffe”.
Victor Norberg (1090-2005), även han på Skär, var uppmärksam på varje motorljud från havet; ”då strök man till strand ögonaböj”.
Han berättade om eländiga båtar, fastspikade lakan som segel och minnet av en kvinna som steg i land med sitt döda barn i famnen.
Och så var det förstås. Alla klarade inte flykten över Östersjöns svarta och gropiga vatten. Hur många som gick till botten är det ingen som vet.
Irsta Garkis var bara sex månader gammal när hon tillsammans med 50 lettiska flyktingar räddades av fyrvaktare Anker Öhlin sent i oktober 1944.
Men den lunginflammation hon ådragit sig kostade henne sedan livet. 28 oktober begravdes hon på Bunge kyrkogård.
Hördes det motorljud från havet, "då strök man till strand ögonaböj". Fåröborna ställde alltid upp för de flyktingar som kom.
Gravvården där minner om de många människor som mötte sin död på flykt: ”I ödesmättad ofredstid / de sökte lä vid Gotlands strand / för stormen i sitt fosterland / och vila här i frid”.
Inte heller Anny Himmest från Estland, bara två månader gammal, överlevde flykten från det ockuperade Baltikum.
Mamma Elsie och pappa August såg ingen framtid på Ösel utan lämnade ön med en båt pappan byggt själv, i smyg.
De var 20 ombord, mamma kräktes, vågorna sköljde, pappa höll fyraåriga Eha under rocken, Anny blev sjuk och vid Langhammars gick budet över nejden om ännu en flyktingbåt.
Anny Himmest klarade inte flykten över Östersjön och blev endast två månader gammal. En minne över henne finns på Fårö kyrkogård, som en symbol för alla som inte klarade den svåra resan över havet.
Dottern Helen var nio år vid flykten, hon mindes sin lilla, lilla syster:
”Hon dog i min kusins armar. När vi dagen efter kom till militärbaracken la de henne på en hylla innan kistan kom. Hon såg ut som en liten docka”.
Efter högmässan, 25 september 1944, begravdes Anny Himmest på Fårö kyrkogård. Lokalbefolkningen lade ringblommor och astrar på kistan, minnet är att solen sken den dagen.
Under krigsåren fick räddningsbåten på Fårö rycka ut oräkneliga gånger. Under 1944 räddades på bara några dagar omkring 800 flyktingar i land på ön med sitt uråldriga landskap; äkta och oförstört, raukarna vid vattnet som står där de stått sedan miljoner år.
Loggboken berättar vad som faktiskt hände, människorna ombord ger, i Kerstin Blombergs intervjuer, händelserna kött och blod.
”Jag minns en man som höll krampaktigt i en korg. När han hjälptes i land sprang han upp till skogen. Vi fick springa efter och stoppa honom. Jag vet inte vad han hade i korgen, kanske hans allra sista ägodelar”.
Hos många flyktingar finns nycklarna kvar, men inte lngre någon dörr att sätta dem i.
Men så var det Emil Konrad från Wien. När Emil kom till Stora Gåsemora den där septemberdagen 1919 blev han snart kompis med Gösta du Rietz (1090-1977), Kerstin Blombergs pappa.
– De blev nästan som bröder. När jag gjorde min första utlandsresa som 16-åring var det till Emil i Wien vi åkte, berättar hon.
Familjerna förblev vänner hela livet. När Emil och hans hustru Lina gifte sig åkte de med motorcykel på bröllopsresa till Stora Gåsemora.
Vid flera tillfällen besökte Kerstin Blomberg honom i Wien, där han bodde 116 trappsteg upp på Naglergasse 4 ett kort stycke från Peterskyrkan.
Historien upprepar sig, även de delar vi gärna vore utan. Människor lämnar sina hem och söker skydd i nya och för dem främmande sammanhang.
Fokus flyttas, någonting dör, annat tar en början, men någon förfluten dörr finns då inte längre att sätta nyckeln i.
Den nyckel Itis mamma Irmgard låste sin dörr med, 19 september 1944, finns ännu i familjens ägo, förvarad i en liten ask, inlindad i en bit silkespapper. Som ett minne, en påminnelse, en länk.