Insidan är inte helt färdig, panel ska upp på väggarna, men mer än man tror kan rymmas på bara 20 kvadratmeter.
Lyckan ryms på liten yta. I Aina Majs fall på bara 20 kvadrat.
– Jag har ett loft uppe, dit ska jag bygga en trappa, och så har jag en altan som gör att det känns mycket större, säger hon omgiven av torkade blommor som hänger dekorativt ner från det höga taket.
En altan längst bak ger sommartid extra plats för Aina Maj att njuta av en kopp kaffe i det fria på, ofta tillsammans med katten Hector.
Så här såg Aina Majs tidiga skiss ut, nästan exakt så som huset sedan blev i verkligheten.
Huset, ett så kallat tiny house, är högt och smalt, som hämtat ur en sagobok. Aina Maj har ritat och byggt det mesta själv, nästan exakt så som det såg ut på den skiss hon gjorde med penna och akvarell i ett kollegieblock. Resan dit har tagit längre tid än hon hade trott, och också på många sätt varit en inre resa i henne själv.
– Jag var alldeles för optimistisk, och tänkte att på sex månader hinner man väl bygga ett hus. Men det har hittills tagit två år och fem månader, och än är det inte klart, säger hon och berättar att hennes hus på många sätt också är en metafor för den livsresa hon har gjort.
Drygt två år har det tagit Aina Maj att bygga sitt tiny house i Eskelhem. Med mycket hjälp av vänner och andra, och en egen tydlig vision om hur det skulle se ut.
Spån från ett spåntak har blivit fasadpanel och Aina Maj har faktiskt två våningar i sitt tiny house.
Född och uppvuxen i Belgien, med flamländska som modersmål, flyttade Aina Maj som 16-åring till Frankrike för att jobba på sin mammas hotell nära Nice.
– Jag har aldrig haft någon aning om hur mitt liv skulle se ut, förutom att jag ville bli gammal i ett litet hus omringat av djur och blommor.
Hon jobbade på hotellet till och från, och i Belgien, i England och reste mycket, innan corona satte stopp.
– Då insåg jag att det var på Gotland jag hör hemma, och att ett hus på hjul var en bra kompromiss för någon som brukat flänga runt.
I en hyrd stuga på Högklint började Aina Maj att skissa på ett enkelt hus, för sig och katten Hector.
– Han har varit med mig i tolv länder, säger hon och berättar att han följer henne vart hon går.
Katten Hector är en stor personlighet som kan göra både vacker tass och charma besökaren. Han har rest med Aina Maj i tolv länder.
Att leva avskalat och enkelt utan mängder med prylar är frihet, menar Aina Maj som sålt mycket av det hon ägde på loppis. Bakom gardinen har hon sina kläder.
En bekant, ekobonden Gunnar Bolin i Eskelhem, hade mark att ställa vagnen på. För en vagn är det. Underredet består av hjulaxlar, så att huset enkelt går att flytta med en traktor.
– Jag har valt bra och sunda material, och så mycket som möjligt från Gotland, säger Aina Maj och berättar hur hon prioriterat gotländskt kärnvirke och hög kvalitet.
Med en budget på 500 000 kronor var det nödvändigt att göra det mesta själv.
– I början hyrde jag en lokal i Visby och byggde bjälklag och förberedde väggar och fönster. Sedan har vänner och andra hjälpt att resa väggar och få upp takstolar. Jag gjorde ett event på Facebook och fixade soppa och bullar åt alla, säger hon.
Hennes livsresa fick märkligt nog en ny vändning när huset började bli färdigt. Då träffade hon en snickare på Fårö.
– När jag kommer att flytta huset till Fårö får vi se, men vägen dit känns så självklar – och att huset kommer att förvandlas till något som ger mig en inkomst, säger Aina Maj.
Hon berättar att i hennes företag Kamelejon Studios ryms olika projekt: Försäljning av blommor hon odlar för självplockning utanför huset, konsultverksamhet och yoga. Kanske även ett tiny house med bed and breakfast kan bli ett ben att stå på, tänker hon.
Att förverkliga sina drömmar och tro på sig själv är en inre resa som följt med bygget av ett tiny house, menar Aina Maj.
Blommor är en självklar del av Aina Majs liv. Hon odlar och säljer snittblommor och buketter till självplockning.
Att bygga ett hus har för Aina Maj både varit att förverkliga sina egna drömmar och att utvecklas som människa. På Instagram delar hon fotografier och insikter.
– För att kunna bygga ett hus måste jag ta hand om mig själv. Jag har känt mig stark i min resa tack vare andra starka kvinnor som jag följer på sociala medier, säger hon.
Mycket av det hon ägt har hon sålt på en loppis i ladan intill.
– Senast hela mitt liv rymdes i en kappsäck var jag 17 år och volontär i Costa Rica. Den känslan är så fridfull. Det känns fantastiskt att inse att ju mindre man bor, desto mindre saker behöver man egentligen ha.