Alf Johansson visar den parkeringsplats som gjorts i ordning, och den stig som leder upp mot avrättningsplatsen. Skylten får många att stanna till.
Gråregnet bildar en passande kuliss till den makabra platsen, där en bit av en björkstock framför det resta korset visar platsen med sand där de dömda mötte döden. Få ställen på Gotland har en lika blodig historia som Endrebacke. Ideella krafter i socknen har rustat platsen och skylten "Avrättningsplats" får förbipasserande att både stanna och bli nyfikna.
Grannen Alf Johansson, sedan 1990 boende i mjölnarbostaden intill kvarnen mittemot, berättar om turistbussar som tidigare stannade farligt till på vägen. Endrebacke ideella förening beslutade sig för att göra något.
Då var avrättningsplatsen igenvuxen, skyltarna hade bleknat och det stora minneskorset hade börjat ruttna.
– Vi åkte in till länsstyrelsen, en delegation från föreningen: Jag, Per-Åke "Pejje" Pettersson och Björn Andersson, säger Alf Johansson och berättar att länsstyrelsen hade annonserat om medel för att tillgängliggöra historiska platser.
För 75 000 kronor och mängder av timmar ideellt arbete fixades parkering för bilar och bussar, och en grusväg gjordes i ordning, med gott om ställen där en rullstolsburen kan stanna och vila.
– Vi gjorde ett nytt kors och tog fram en text om avrättningarna, dokumenterade under 200 år, säger Alf Johansson och berättar den ena ruskiga skrönan efter den andra – alla tyvärr med en helt sann verklighetsbakgrund.
Mycket är bevarat tack vare museimannen Theodor Erlandsson, historiska arkiv, och den skrift som sammanställts av Peter Fagerlund och Rolf K.Nilsson om gotländska avrättningsplatser.
Så här såg de ut. Skarprättarbilorna har en egg på 33,5 och 25,5 centimeter. Båda uppges vara från 1800-talet och skänktes till Gotlands Museum från Gotlands Norra Härads Domsaga, dit Endre tillhörde, år 1918.
Mord och dråp, mordbränder och rånmord, var vanligare än man kan tro på den gotländska landsbygden. Straffen var hårda, ofta med döden som skiljde huvud från kropp på den dömda.
– Man kunde bli dömd till döden av olika orsaker, men mord – då skulle huvudet av, säger Alf Johansson och berättar om det "förstärkta dödsstraff" som innebar svåra plågor innan avrättningen:
– Man kunde lägga upp kroppen, krossa armar och ben med ett vagnshjul, och sedan upp på huggpacken.
För att inte den avrättade skulle gå igen kunde också kroppen delas i stycken, och sättas på pålar där fåglar fick äta dem rena, berättar han.
Avrättningsplatsen på Endrebacke har fått ett nytt minneskors och en huggkubbe i björk visar var huvudet skiljdes från kroppen på de dömda. Minst 14 avrättningar finns dokumenterade.
Historien känner till 14 avrättningar utförda på backen i Endre. Vid den första, år 1699, avrättades två personer. Dels massmördaren Bengt från Roma, som slagit ihjäl en annans hustru, tänt eld på deras stuga, dödat skolmästaren i Vallstena, dennas hustru, deras fyra barn nattetid, samt satt deras hus i brand och dessutom strypt sin egen svärfar. Den andra avrättade samma dag var Botell, en man från Gothem, som stulit och slagit sin mor.
– Från fem års ålder var man skyldig att bevittna avrättningarna, säger Alf Johansson och berättar om den fruktansvärda händelse som utspelade sig på backen en varm julidag sommaren 1858, när rånmördaren Johan Petter Hammarström skulle möta döden.
Johan Petter Hammarström hade sett hur husbonden Nils Olofsson, Kullsarve, sålt säd i Visby och fått 150 riksdaler i betalning. Hammarström bad Kullsarvebonden om skjuts. I skydd av den mörka skogen längs vägen vid Krampbro i Fole slog han ihjäl bonden med en sten.
Vid avrättningsplatsen finns informationstavlor som berättar den grymma historien, och den här bilden av Rebecka Andersson som visar hur man tror att det kunde gått till.
När prästen hade läst "Fader vår" vid avrättningsplatsen i Endre försökte Hammarström undkomma, men kunde hållas fast. Folk hade då klättrat upp i träden runt omkring för att se på när skarprättare Carl Styf, boende i båtsmanstorpet i Hörsne, svingade sin bila. När Carl Styf beordrade av med halsduken ska Hammarström ha haft sju halsdukar på sig.
Carl Styf högg då så att huvudet avlägsnades, så kraftigt att yxan gick genom hela kubben ända ner i sanden.
– Det sprutade blod överallt, eftersom Hammarström hade så mycket adrenalin i sig. Och som det var så började det knaka i skogen, och folk föll som fallfrukt från träden, säger Alf Johansson om de chockade åskådarna.
Det gamla korset ligger kvar bland höstlöven, för att långsamt förmultna. Ett nytt visar i dag var platsen är.
Den senaste avrättningen i Endre skedde 15 december 1863, då rånmördaren Johannes Mathias Lindgren från Boge miste huvud och livet, som straff för att ha misshandlat båtsmansänkan Maria Bogelina så illa att hon efter att ha pekat ut honom avled.
– De avrättade sägs ligga begravda under vägen, säger Alf Johansson och berättar att det inte sällan händer att han får vara guide och berätta om platsens makabra historia:
– Annars är det bara ett träkors i skogen. På något sätt måste historien föras vidare. Här är många som stannar och bygdens folk hjälps åt att hålla i ordning.
Grannen Alf Johansson brukar ibland guida nyfikna besökare, och hjälper tillsammans med andra friviliga till att klippa gräset och vårda platsen.
Man tror att de avrättade begravdes på platsen, under den väg som i dag passerar. Sedan huvudet skiljts från kroppen kunde den avrättade bli begravd med det mellan sina fötter.