Efter Visby domkyrkoförsamlings hot om att stänga Birkagården i Visby på grund av bristande ekonomi räddades verksamheten genom en stödgala och fortsatta förhandlingar med Region Gotland. Från årsskiftet betalar regionen 300 kronor per natt för de som får tillfälligt tak över huvudet via dem. Övriga nattgäster på härbärget betalar 40 kronor själva.
Men föreståndaren Tommy Wissing är ändå orolig för framtiden. Avtalet är baserat på 1 000 till 1 500 gästnätter för att ge 400 000 kronor om året.
– Skulle det visa sig, vilket jag befarar, att de skickar ett mindre antal kommer pengarna inte att räcka, säger han.
Samtidigt som avtalet med regionen börjar gälla går Tommy i pension. För 13 år sedan började han som föreståndare, men till Gotland kom han första gången redan 1976 som armerare för att bygga cyklontornet i Slite.
– En av mina arbetskompisar, en tvåbarnsfar, ramlade ner från en ställning och dog. Då fick jag mig en tankeställare, säger han.
Sambon Helena Södergren tog med sig Tommy och flyttade till Stockholm. Där omskolade han sig från byggnadsarbetare till fastighetsförvaltare och blev biträdande boservicechef för allmännyttans Familjebostäder.
– Jag ansvarade för mer än 20 000 lägenheter i Västerort, Tensta och Rinkeby och det fanns jättemycket missbrukare i lägenheterna, säger han.
Under tidigt 1990-tal stängde psykiatrin verksamheter och patienterna flyttades ut i egna bostäder.
– Det blev total misär och unga människor låg och dog i lägenheterna, berättar han.
Efter elva år i Stockholm flyttade Tommy och Helena tillbaka till Gotland. Efter att ha jobbat på kyrkogårdsförvaltningen dök jobbet på Birkagården upp 2005.
– Då kände jag inte en enda missbrukare på Gotland. Det var rätt tufft första tiden och det kunde stå 15 till 20 här utanför varje kväll, säger han och berättar att härbärget har 16 bäddar – men med rekordet 22 sovande i soffor och madrasser på golvet.
De flesta som var med då är i dag avlidna. Tommys engagemang för de som på grund av ekonomiska skäl eller missbruk blivit hemlösa har vuxit efter hand. I dag känner han de flesta gästerna.
– Alla har respekterat mig. På 13 år är det aldrig någon som har hotat eller betett sig illa mot mig, säger han.
Visst kan det hända att bråk uppstår och att någon måste kastas ut.
– De kommer dagen efter och ber om ursäkt. Då tar vi emot den ursäkten direkt, säger Tommy Wissing.
För ett par år sedan avled flera av de boende i sviterna av influensa. Tommy och stammisarna brukar gå på begravningarna när någon av de som bott länge avlider och ska begravas i Norra kyrkogårdens kapell.
– Medan de lever gör de avtal med varandra om att den som dör sist ska öppna en ölburk och ställa på kistan under avskedet. Där kan ibland stå en burk, en del kan ha åsikter om det men jag tycker att det är fint och att man får acceptera det, säger han.
Från årsskiftet tar Susanne Ryderholm, som i fem år jobbat som en av de frivilliga, över som föreståndare. Antalet frivilliga har minskat från 130 i starten till bara mellan 30 och 40.
– Det behövs jättemånga fler, men folk skänker hellre pengar än avsätter sin tid, säger Tommy Wissing.
Att lämna ansvaret gör han med blandade känslor:
– Det känns både underbart och vemodigt.
Om Birkagården på grund av bristande ekonomi i framtiden skulle behöva stänga skulle det, enligt Tommy, bli dyrt för regionen och innebära att folk sover på offentliga toaletter, ökat snatteri av mat i affärerna och att polisen och akuten får mer att göra.
– Det kostar miljonbelopp, 400 000 kronor är i jämförelse en baggis, säger han.