Kärleken för Gotlandsrussen går inte att ta miste på när Annika Melin pratar om sitt liv. Hemma på gården i Burs har hon och sambon Dan Svensson ett dussintal hästar, de flesta är russ som används i aveln, men i hagarna går också en ardenner, en ridponny, ett halvblod och ett par fjordingar.
Snälla individer
– Jag brinner mest för russen, det måste jag säga. Det är Sveriges enda inhemska hästras och jag tycker faktiskt att om man bor på landet och har hästintresse så är det en skyldighet att ha russ.
Som mångårig russuppfödare, och bland annat domare vid russutställningar, är hon minst sagt insatt i branschen.
– Du ska se på långt håll att ”där borta står ett russ”, säger hon om vikten av att värna hästrasens ursprung.
Samtidigt vill hon understryka att russaveln är så mycket mer än att få fram den bästa typen eller den vackraste hästen. Russet är utmärkt som kör- och ridponny, tillika som travponny.
– Russet är så allsidigt. Om jag ska sälja en ponny till en barnfamilj så är det viktigaste att den är snäll, gullig och trevlig i allmänhet, säger Annika Melin.
Trögt läge
De senaste åren har inneburit stor nedgång i försäljningen av russ. I fjol betäcktes 400 ston i hela landet, den lägsta siffran sedan 50-talet.
– Dels kan det vara den ekonomiska utvecklingen, dels så har det varit små barnkullar. Föräldrarna vill heller inte binda upp sig och köpa en häst till barnen. Det är svårt att sälja hästar just nu, marknaden är iskall oavsett hästras.
Annika Melin har en vision om att använda russen i lantbruket som man gjorde förr i tiden. Ardennern Ull har redan varit med och hjälpt till att så korn. Nu ska hon börja med russen – för att visa att det är möjligt.
– Det kulturella värdet lockar, att kunna använda våra hästar som man gjorde förr och inte bara till ridning och körning. Och det är bråda tider, enligt Annika Melin. Inom kanske 15 år har den generation som kan bruk jorden på gammaldags vis försvunnit.
– Vi måste fånga upp den kunskapen. Det gäller de gamla maskinerna också, det köps nytt och slängs.
En förutsättning är de samarbeten som Svenska russavelsföreningen har med Avelsföreningen för Svenska Ardennerhästen och Föreningen Nordsvenska Hästen. Tillsammans med Jordbruksverket och EU:s intresse och behov för detta, hoppas hon att det går att jobba för att öka intresset för att återinföra hästen i jordbruket.
Men just nu är det vardagen på gården och russen som står i fokus. I vår ska nya ston betäckas och Annika Melin ser ljust på framtiden för den inhemska, unika lilla ponnyrasen.
– Så länge vi tar fram fina, trevliga individer så tror jag att det är en ras som kommer hävda sig ganska bra i framtiden. Viktigt är att russflocken på Lojsta hed blir kvar, det jobbar vi i Russavelsföreningen för och många med oss.