I parets bokhylla, som speglar makarnas diametralt motsatta intressen, finns ändå ett gemensamt motto.
Ja, det är sagt med glimten i ögat, men Monika Gutestam Hustus beskriver faktiskt relationen så. Att hennes man Hunter Hustus, numera pensionär men tidigare anställd inom USA:s flygvapen, har sönder saker och att det är upp till sådana som henne att bygga upp dem igen.
– Ja, du ser hur det ser ut i vår bokhylla. Böckerna om kärnvapen är hans, böckerna om utvecklingsfrågor är mina. Det är väl en ganska bra bild av vårt gemensamma liv, säger Monika Gutestam Hustus, som bland haft tunga biståndsuppdrag inom Världsbanken, Rädda barnen och Röda korset.
Bokhyllan i fråga står på övervåningen i det hus som makarna flyttade in i för tre månader sedan. Gården har under de senaste sju åren tjänat som bed and breakfast, och så kommer det att förbli.
Vi återkommer till det. Först måste vi nog reda ut varför Hunter har så många böcker om kärnvapen i sin bokhylla.
Hunter Hustus jobbade i 34 år inom USA:s flygvapen, 20 år i uniform och 14 som civil. Nu för tiden är han pensionär.
– Det var så min karriär inom flygvapnet började. Jag flög kärnvapenbestyckade B52-plan under kalla kriget, säger han på sin släpigt avspända amerikanska.
Det låter ... nervkittlande.
– Nja, det var framför allt väldigt disciplinerat. Och seriöst. Det var mycket tid på basen där man fick stå i beredskap. Ifall ett angrepp på USA inleddes skulle vi vara i luften så snabbt som möjligt och sätta kurs mot Sovjetunionen. Men atmosfären var inte så gravallvarlig som man kan tro. Personer som jobbar med liv och död på det sättet vill ofta lätta upp stämningen och brukar därför vara skämtglada av sig. Vi var inget undantag.
Efter det avancerade Hunter inom flygvapnet. Genom åren har han haft en lång rad uppdrag som rört strategiska och försvarspolitiska frågor på hög nivå.
Maken är pensionär, men Monika Gutestam Hustus kommer att arbeta som projektledare på Campus Gotland parallellt med boendeanläggningen.
Det var så de möttes, han och Monika. Året var 1995 och Hunter befann sig i Stockholm med anledning av Bosnienkriget; Monika höll i trådarna på mötet där ämnet skulle avhandlas.
– Jag tyckte genast att han såg intressant ut. Han hade uniform, säger hon.
Det var ett plus?
– Det var nog varken plus eller minus. Det spelade liksom ingen roll. Sen hamnade vi bredvid varandra på mötet. Eller, jag såg till att vi hamnade bredvid varandra. Några år senare var vi gifta.
– Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet, inflikar Hunter.
Monika Gutestam Hustus och Hunter Hustus har hängt ihop i tre decennier. De möttes på en konferens om Bosnienkriget.
Makarnas jobb var välbetalda, givande och tog dem till platser över hela världen. Under de 30 år som passerat sedan de träffades har de haft hemadress i bland annat Tyskland, Storbritannien och USA.
– Men till slut blev det för mycket. När vi bodde i Washington jobbade vi 50 timmar i veckan, Hunter för Pentagon och jag för Rädda barnen och Världsbanken. Vi fick liksom aldrig tid för varandra, säger Monika.
2018 sa de upp sig från sina arbeten och flyttade till Stockholm för att komma närmare gemensamma vänner och Monikas familj. Men Stockholm är Stockholm, så mindre kringflackande blev tillvaron egentligen inte.
– Vår flyttfirma älskade oss. Under våra sex år i Stockholm bodde vi på tre ställen, säger Hunter.
Förra sommaren reste Monika till Almedalsveckan i jobbet. Hon har vänner på ön och – som efternamnet antyder – gotländska anor längre bakåt i historien, men detta var första gången Monika och Hunter fick uppleva Gotland under högsäsong.
De tidigare ägarna Josefina Bergsten och Jerry McLean drev stället i sju år innan man beslutade sig för att sälja.
Logerade gjorde man på Josefina Bergstens och Jerry McLeans bed and breakfast-ställe Three Pheasants i Ekeby.
– Vi älskade verkligen gården. Det var inte det där grå-vita som vi var vana vid. Josefina och Jerry beskrev inredningsstilen träffande som ”maximalistisk”. Influenserna kom från hela världen, och det tilltalade oss, vi som rest så mycket i våra dagar, säger Monika.
Sommaren efter det återvände paret till Gotland – och till Three Pheasants.
– Då nämnde Josefina och Jerry att de tänkte sälja gården. Vi hade väl redan funderat lite på att skaffa och driva ett liknande ställe på Gotland. Det var på nåt sätt så inspirerande att se hur Josefina och Jerry levde sina liv. ”Hunter har inte lärt sig svenska än, men om Jerry, som inte heller pratade svenska, klarade av det, då borde väl fixa det också?” Lite så tänkte vi. Och så skulle de sälja ...
I källaren hittade paret denna målning, som visar hur det såg ut på gården 1949.
I januari var affären slutförd, i maj välkomnar man de första gästerna.
Kommer det märkas att stället drivs av nya ägare?
– Three Pheasants är det bed and breakfast som har högst betyg på ön, och det är ju Josefinas och Jerrys förtjänst. Vi vill därför inte mixtra så mycket med konceptet, snarare försöka förvalta det som de skapat, säger Hunter.
Lite idéer på sikt finns det ändå.
– Three Pheasants har ett väldigt gott anseende bland gästerna, men det är ganska få gotlänningar som har koll på gården. Det hoppas vi kunna ändra på genom att rikta oss mer till locals, som kanske behöver lämna Visby för ett litet retreat på landet. Men det blir längre fram i så fall. Nu ska vi lära oss det här först, säger han.
Någon renovering behövs inte, men när Helagotland besöker huset har inredningen inte kommit på plats. Tanken är att nedervåningen ska vara asieninspirerad, övervåningen afrikainspererad.
Monika Gutestam Hustus och Hunter Hustus flyttade in i början av året. I maj välkomnar man de första gästerna.
– Ja, för ingen av oss har ju drivit företag tidigare. Vi har bara spenderat andras pengar, förtydligar Monika.
Med tanke på hur ni levt tidigare, kommer ni inte att bli rastlösa?
– Det har jag svårt att tro. Att inte behöva resa hela tiden har blivit en lyx för oss.
På tal om deras tidigare liv: Lite egendomligt var det ändå att de hamnade så nära Ryssland, konstaterar Hunter.
På gårdens mark finns också en gammal ladugård som paret har planer på att göra i ordning.
– Mina gamla kollegor på försvarsdepartementet i USA frågar mig hela tiden hur jag tänker kring hotet från Ryssland. I min tidigare roll har jag alltid tonat ner det där med Gotland. Med alla långdistansvapen som finns nu för tiden spelar geografi allt mindre roll. Men mina meningsmotståndare fick delvis rätt, fast av fel skäl: Om Putin vill markera mot Sverige ligger Gotland kanske illa till. Men jag är inte så orolig egentligen. Jag har studerat Sovjetunionen och Ryssland i arbetet sedan 80-talet, så jag vet hur de fungerar.
Sedan tittar det fram. Skämtlynnet som följt honom ända sedan tiden i en kärnvapenbestyckad B52.
– Efter att vi gjort i ordning ladugården och våra rum får vi väl bygga ett skyttevärn med maskingevär.