Hon är sjuk när vi ses. Lunginflammation, det rosslar i rören när hon hostar. ”Jag fick antibiotika i går, men du behöver inte vara rädd, det smittar inte” säger hon.
I slutet av en februarilerig väg alldeles intill skogen har hon sitt hem sedan ett drygt halvår, ett hus på landet som hon tillsammans med en kompis hyr på obestämd tid.
Det är skönt, en plats att komma till ro, andra boenden genom åren har varit betydligt sämre:
– Jag bodde i husvagn i skogen ett tag, men det fixade jag inte i längden. Nu hyr jag det här, det är bra, säger hon.
Carina Söderström lät sig intervjuas i årets första nummer av Friskis & Svettis tidning ”Friskispressen”. När jag sedan tog kontakt för att föreslå ett möte sade hon omedelbart ”ja”.
– Kan min historia hjälpa någon annan så vill jag gärna berätta, säger hon.
Vi ska återvända till det som är nu, till ett nyktert liv, vad som till slut fick det att vända och den dagliga kampen framåt. Men först bakåt i tiden, till tonåren.
Det var då det startade, bruket som blev ett alkoholmissbruk vilket ledde till behandling på sedan länge nedlagda Västerbyhemmet i Burgsvik redan som 23-åring.
Carina växte upp på en gård på landet, full av djur; kor, grisar, katter, höns. När hon var sexton flyttade hon till Visby för gymnasiestudier på linjen för handel och kontor.
Det gick si och så.
– Jag var nästan aldrig där, säger hon.
Däremot var hon på krogen när hon hade åldern inne. Dessförinnan fanns det alltid någon äldre bekant som kunde köpa ut. Alltid blev hon fullast, ”bondjäntan som flyttat till storstan”, som hon säger. Med stora ögon tog hon in allt.
När du ser tillbaka på den gymnasietjej du var, vem ser du?
Vi sitter i köket, kaffe i kopparna, Carina har just kört ut katten Pelle som var lite väl närgången och helst av allt ville hänga i mina byxor eller sitta på mitt intervjublock.
– Ja, du, vem var jag...skoltrött, vilsen, hade problem med anorexia. Och så tränade jag, jag har faktiskt alltid tyckt om att träna. Men mest sökte jag bekräftelse, det har jag nog gjort hela livet. Jag har alltid känt mig värdelös och att jag inte räcker till.
Varför då?
– Jag har aldrig förstått att jag är värdefull, kände mig aldrig tillräcklig. I alkoholen fick jag det där lugnet jag sökte.
Det tog tid innan Carina förstod att spriten tagit över hennes liv. Att hon var alkoholist tog än fler år. Dock lyckades hon till slut bli nykter och infogade sig i en vanlig vardag med hus, familj och arbete.
Under de åren blev hon känd som kassörskan som alltid var så glad, det är så många fortfarande minns henne från de många åren i olika livsmedelsbutiker, tror hon.
Även om hon också är mycket väl medveten om andra har en helt annan bild: Den där tjejen som sprang omkring vid taxistationen på Öster och gapade på fyllan.
Men det kommer vi till.
– Jag jobbade i många butiker och trivdes jättebra, gjorde allt möjligt, staplade varor, satt i kassan, berättar hon.
I elva år varande nykterheten, innan det åter vände neråt. Det var 2009. Hon följde med på en kryssning, vilken blev starten på det som till slut skulle krascha totalt.
...innan hon åter tog tag i sitt liv, för ett och ett halvt år sedan nu.
Eller vad hon nu gjorde, det är hon, säger hon, själv inte riktigt klar över.
– Jag vet inte vad som hände, men det var som att det var nog. Jag hade ett hot om tvångsvård över mig...och då kändes det på något sätt inom mig att nu fick det räcka.
På ett sätt är hon förvånad över hur det kunde gå så relativt enkelt. För det är hennes överväldigade tro, att hon verkligen är på rätt spår.
– Jag tror inte på tvångsvård, viljan måste komma inifrån, det har den gjort för mig, säger hon.
Efter alla år hade hon verktygen. Så uttrycker hon det. Intellektuellt visste hon exakt vad som krävs för att bli nykter. Men vad hjälpte det när den inre övertygelsen länge saknades.
Vi fokuserar främst framåt i den här intervjun, mycket av det hon berättar under vårt samtal är bortredigerat i texten.
Men det är ett tufft liv hon beskriver, med rattfylla, misshandel och destruktiva relationer:
– Jag hade tidigt en livserfarenhet som många inte får på ett helt liv, som hon säger vid ett tillfälle.
Hennes stora sorg är, säger hon, att ha supit bort relationen med sina tre barn:
– Jag svek dem så många gånger, lovade bli nykter fast jag aldrig blev det. Kanske kan vi nu trots allt bygga upp en vänskap fram i tiden, det är vad jag vill och hoppas. Första steget är att jag förlåter mig själv, det är vad jag jobbar med nu. Att förlåta.
Livet går ju inte i repris och alla befinner vi oss i vårt eget sammanhang. Så tänker hon. För var dag blir alla äldre och blod är trots allt tjockare än vatten.
Det är ett helvetes jobb hon har att göra, Carina, det vet hon. Hon får hjälp att hålla rätt kurs via samtal på beroendeenheten och alkoholrådgivningen.
– Och så går jag på såväl AA som NA emellanåt, där har jag funnit ett nytt sammanhang.
Och det är inte minst viktigt; att hitta en vänskapskrets utanför missbruket. Hon spelar kortspelet canasta och tränar flitigt på Friskis & Svettis, inte sällan fem dagar i veckan. Där trivs hon, där får hon vara som hon är, hon upplever att ingen ser ner på henne.
– Jag tar bussen till stan och kör spinning eller går ibland bara på löpbandet. Jag har alltid tyckt det är kul att cykla, drömmen är att cykla Vätternrundan. Jo, jag ska göra det en dag.
Runt om sig har hon människor, som trots alla tuffa år, trott på henne. Vänner som aldrig släppt hoppet och som följaktligen inte tycker hon är värdelös.
Hon berättar om kommentarer som stärkt henne, om en för henne obekant träningskamrat på gymmet som med de enkla orden ”Det är här du hör hemma” fick henne att lyfta.
Berättar om polisen som sa att hon inte längre ses som fylle-Carina utan istället ses med respekt.
Finns det en sorg hos dig att livet blev som det blivit?
– Både och. Jag har den där livserfarenheten, som jag sa. Och man kan förstås gå ner sig i sorgen, men det går faktiskt att komma tillbaka. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, det blir vad man gör det till.
I dag lever hon i Anonyma alkoholisters tolvstegsprogram och hon vet att det inte finns någon återvändo.
– Jag vet att tar jag ett enda glas så kan jag inte stoppa, då kommer all ångest tillbaka...då kommer jag att dö. Trots att det är jävligt så vill jag ändå livet, jag är för nyfiken för att inte välja livet. Bara jag kan hitta lugn och ro i själen.
Men du var omtyckt i de affärer där du arbetade, säger du. Var inte det bekräftelse?
– Jo, det var det ju...
Men det räckte inte?
– Nej...och det där kämpar jag med än i dag, jag vet inte riktigt vad det är jag söker, varför jag tycker att jag inte duger.
Okej, ta chansen nu, vad är du bra på, berätta!
– Haha, jag var en bra mamma innan kraschen, bra på att städa, på att jobba, jag har kunskap om mycket, bra på att spela kort, jag har blivit en jävel på det faktiskt, bra på att cykla...
Då tycker jag du ska anmäla dig till Vätternrundan nu!
– Nja, inte i år...jag har en mountainbike men behöver en racer, det har jag inte råd med, de kostar sextusen...men någon gång, nästa år kanske, jag ska cyklas Vätternrundan, det har jag gett mig fan på!
Jag frågar om Carina är rädd att hon ska falla tillbaka i missbruk. Det är trots allt bara ett och ett halvt år sedan hon bröt sig ut.
Hon säger, medan Pelle jamar utanför och molnen hänger mörka, att nej, inte rädd...
– ...men samtidigt är jag inte så självsäker att jag kan säga ”aldrig”, då är man på hal is. En alkoholist kan alltid falla tillbaka, det kan ta två månader eller tjugo år, så fort du glömmer bort din sjukdom så är du illa ute.
Carina är medveten om hur många ser på henne, trots det går hon rakryggad på Östercentrum, där hon skrek och gapade förr. Säger hej till personal i affärerna, stannar till här och där och snackar.
De som vänder bort blicken skiter hon i, dem behöver hon inte.
Hon skäms inte över sig själv, ingen skam, alla kan krascha i livet och göra fel val.
– Jag vill bli sedd som den jag är idag. Jag skäms inte och vill inte bli trampad på, det har jag blivit tillräckligt många gånger.
Hon känns på samma gång skör och bräcklig, som stark och målmedveten. De pengar som tidigare gick till brännvin lägger hon nu på en personlig tränare.
– Det gäller bara att hitta rätt nivå, allt jag gör gör jag i hundraåttio. Man kan inte träna sig ur ett missbruk men det är en hjälp på vägen.