Saeed Amini skriver musik och dikter för att hitta ett nu i väntan på uppehållstillstånd. ”Toner väller fram ur oss/vår röst frihetens röst/lyssna du som ligger i dvala/vår tid är här”.
Vid firandet av Sveriges nationaldag, den 6 juni, spelade Saeed från Shiraz i Iran för första gången sången ”Längtan efter fred” offentligt.
Tillsammans med Kräklingbo mans-kör sjöng han om sin längtan på såväl dari som svenska inför 400 personer i Roma klosterruin.
– Det kändes bra, ler han. Jättebra.
För så är det, musiken är ett sätt att slappna av och att lugna sina nerver från en annars aldrig upphörande djävulsdans.
Kanske är det rent av hans enda sätt att omslutas av ett nu. Annars äter minnena från flykten honom in till köttet under dygnets vakna tid, och när han somnat kommer marorna.
– När det är jobbigt sätter jag mig och spelar och skriver. När jag sitter med gitarren tänker jag inte bakåt och inte framåt. Det är bra.
Den här artikeln handlar om Saeed – en afghansk ung man, född och uppvuxen i Iran – och hans historia, hans nu och hans framtid. Den hade kunnat handla om vem som helst, så många pojkar som kommit till vår ö och nu inte gör annat än väntar.
Kräklingbo en septembermorgon, blött i gräset efter nattens regn, molnen där uppe som dragit sig undan för solen, en buss som kör förbi på vägen, kyrkans klocka som smider sitt silver över socknen.
Det är här han bor, Saeed. I alla fall just nu, men vad vet man om något.
I somras flyttade han in hos familjen Friis-Hansen, sedan han fyllt 18 och inte längre fick på kvar på det haima i Fårösund där han tillbringat sina senaste två år, tillika hans första två år i nya landet Sverige.
Saeed anlände som ensamkommande pojke under hösten 2015 och sändes då till Gotland för placering här.
Jens Friis-Hansen har sitt ursprung i Skåne och gör nu, tillsammans med hustru Minnamaria och tre barn, sedan fyra år sin andra vända på Gotland.
Jens är musiker och kompositör och kom i kontakt med Saeed i samband med ”Ribs”, ett ”Film på Gotland”-projektet i Visby för ungdomar med intresse för filmskapande.
– Vi satte oss ner och spelade tillsammans och det klickade mellan oss direkt, berättar Jens.
Så när Saeed inte längre hade någonstans att ta vägen öppnade familjen sitt hem i Kräklingbo.
En självklar handling, menar han.
Intervjun görs i det stora husets kök och Jens sveper med handen runt sig:
– Titta, vi har plats, det är inte konstigare än så. Vi har gjort allt så komplicerat i Sverige, men kokar man ner det så handlar det om en enda sak: att vara medmännsika. Det är bara att gå till sig själv och fråga, vem vill jag vara? En snål jävel eller en som är kärleksfull och schysst? Svårare än så är det inte.
Här har Saeed fått tillfällig ro, här går han som barn i dörr och känner sig som del av familjen.
– Det är bra här. Jag åker bussen till skolan på morgonen och kommer tillbaka på kvällen. Då äter vi mat och pratar. I går klippte jag håret på Jens, berättar han.
Saeed bor i ett eget litet hus på gården, det är också där han oftast sitter och tänker eller spelar på sin gitarr.
Jens Friis-Hansen är körledare och dirigent för manskören i Kräklingbo och det var tack vare det Saeed kom att framföra sin visa på firandet av nationaldagen, tillsammans med Mohammad Nouri och Hasebullah Fateh, även de ensamkommande pojkar.
– Jag tyckte vi saknade en berättelse från det Sverige vi har i dag i vår nationaldagsrepertoar så jag tog med Saeed till ett rep och det var nog lika surrealistiskt för alla, skrattar Jens.
Men mötet över kultur- och nationsgränserna gav liksom så ofta frukt, för det var så Saeed kom att skriva sången ”Längtan efter fred”, vars poetiska text sedan tolkades och översattes till svenska med hjälp av bland annat google translate.
En udda orientalisk fågel bland alla svenska sommarsånger.
”Hjärta, säg! Hjärta, säg till mig!, vi har inte längre någon sorg, Kom till mig, kom min vän och ta min hand, Sjung tillsammans med mig, din röst är min röst, vår röst, vårt lands röst.
Bussen från Shiraz till Teheran och sedan vidare norrut mot den iransk-turkiska gränsen.
Shiraz där Saeed bott i hela sitt liv, där han vuxit upp med sina åtta syskon, nu lämnade han allt han kände bakom sig.
Ett stort beslut, han var ändå inte mer än 16. Men samtidigt såg han sig, säger han, inte ha något annat val.
– Det är svårt att förklara, säger han. Jag vet inte hur jag ska säga...det hade byggts på, jag kunde inte vara kvar i ett land där jag inte accepteras, där jag inte fick något pass, där jag hela tiden trakasserades.
För så var det, säger han: Han reste inte till, han reste ifrån och det kom att bli en flykt med skräcken ständigt nära.
Passagen över turkiska gränsen via småvägar i bergen, tio personer i en röd Mazda som bara rymde fyra, flykten över Medelhavets svarta vatten sedan, i gummibåt till grekiska ön Mytelini, därefter: flyktingläger, tågresor, väntan.
Han sitter med sin orangea jacka på när han berättar, som en slags trygghet, tänker jag. Hans svenska är obehindrad, rösten lågmäld.
För en del av de ensamkommande ungdomarna har mötet med ett nytt land varit svårt, men Saeed har funnit en plats här, säger han, och vill inget hellre än att stanna.
Flera år tidigare, när kriget kom, hade Saeeds föräldrar lämnat sitt hemland Afghanistan och tagit sig västerut, in i Iran, där de sedan blev kvar.
Det är därför Saeed anses komma från Afghanistan, och hotas sändas tillbaka dit, trots att han aldrig varit där och heller inte har någon släkt i landet.
– Eftersom vi var flyktingar fick jag aldrig något pass. När som helst kunde jag stoppas och trakasseras av polis, berättar han.
I dag har han mamma Zahra och en lillebror Moustafa kvar i Shiraz. Övriga syskon har liksom Saeed givit sig av. Pappa är död sedan fem år.
Då och då har han kontakt med mamma per telefon.
– Jag saknar dem och de saknar mig. Det är skitjobbigt. Jag bara tänker hur jag kan hjälpa dem.
Svårast var samtalet på Saeeds födelsedag i augusti, då han just fått sitt nu överklagade avvisningsbeslut.
– Men jag berättade inget om det, jag sade att jag har det bra, att jag går i skolan och bor hos en familj. Jag ville att hon skulle bli glad, jag ville inte förstöra för henne, det var skitjobbigt.
Avvisningsbeslutet. 17 sidor, som ett konstverk i sig, menar Jens Friis-Hansen. ”Otroligt vackert och obehagligt skrivet, och två personer som satt sina namn under. Fullt av spekulation och falsarier. Det skulle gå att sätta upp som teaterpjäs”.
Saeed har musiken med sig från uppväxten i Iran. Pappa spelade dambura, ett instrument med två strängar. En av hans bröder spelade gitarr och Saeed minns när han första gången fick prova.
– Jag tyckte det var cool och lärde mig mer och mer. Och när jag sedan kom till Fårösund spelade jag ganska mycket.
Utvecklingen har varit stigande och det senaste halvåret har Saeed framträtt i många sammanhang. Utöver vid nationsladagsfirande har han sjungit och spelat ”Längtan efter fred” i skolan, förstås, i ”Musik direkt”, i domkyrkan, på en festival i Stockholm samt vid den stora sjungfest manskören förra helgen ordnade i Kultudralen i Visby.
I husets musikrum tar han fram gitarren och sjunger sin sång på dari, jag förstår inte ett ord och jag förstår precis allt.
Glädjen och energin i honom när han muciserar är märkbar, då tycks hans oro skingras, då börjar han lysa.
Hans dröm är att skriva fler sånger och att i framtiden jobba med teater och film.
– Att bli regissör, det skulle jag vilja, säger han. Jag hoppas. Men just nu vet jag ingenting. Jag försöker koncentrera mig på studierna, vad annat kan jag göra?
Dagarna på Gotland går förhållandevis bra, han har fått ett andrum i sitt liv, han klarar bättre och bättre att hålla flykten på avstånd och den stressrelaterade krampen i magen har lagt sig något.
Om kvällarna och nätterna är det värre, då flyr han igen.
– Då är jag i havet eller i Iran eller i bergen, jag skickas tillbaka, jag jagas av polisen. Ofta vaknar jag; ”skönt, det vara bara en dröm”.
Och när vi pratar om flykten som vi gör nu?
– Då är jag också tillbaka där. Jag tänker på gummibåten, på lägret jag kom till, på allt som hänt.
Utan trygghet fungerar inte hjärnan, utan lugn ingen tillgång till sig själv. Det står ett stearinljus på bordet, ute drar det mot höst. ”Så som vi behandlar människor i Sverige i dag kommer vi att skämmas över fram i tiden” säger Jens Friis-Hansen.