På småskolans svenskaprov hade Pigge Werkelin flest fel av alla. Nu är han ambassadör för en kunglig stiftelse vars syfte är att sprida kunskap och utmana normerna kring dyslexi.
I tisdags besökte Pigge Werkelin för första gången Stockholms slott. Som ambassadör för Prins Carl-Philips och Prinsessan Sofias stiftelse höll han där – inför kungligheter, journalister och andra inbjudna – ett kort anförande om sitt liv med läs- och skrivsvårigheter.
Hur det stjälpte honom till en början, men i det långa loppet mest varit till hjälp.
”Om det funnits ett piller mot dyslexi skulle jag aldrig vilja ta det” som han säger i den lilla filmsnutt som finns publicerad på stiftelsens hemsida.
Och så är det verkligen, säger han:
– Det du och andra kanske ser som problem ser jag som en möjlighet. Det är ingen slump att just entreprenörer är överrepresenterade bland dyslektiker, vi är vana att hitta alternativa vägar, säger han.
Prins Carl-Philip har själv dyslexi, varför han i samband med vigseln med sin Sofia önskade medel för att starta denna stiftelse, vars syfte bland annat är att utmana normer och förutfattade meningar om dyslexi. Bland de andra ambassadörerna märks artisten Loa Falkman och ex-boxaren Paulo Roberto.
Brissund i november, där ute kastar sig Östersjöns vita gäss mot stranden, vinden ligger hårt mot land just utanför villan där Pigge bor med sin Monika och sina båda döttrar.
Där ute finns friheten, Pigges absoluta frihet.
–Ja, säger han, när man är så långt ut att man inte ser land. Och i ett flygplan högt upp i luften, där är jag som mest fri.
Fri i tanken, menar han. Och fri från alla de regler och krav som var så påfrestande.
Vi ska komma till vilken människa dyslexin gjort honom till, men först stannar vi ett tag i skolåren, långt innan det där krångliga ordet ens fanns.
– Läs- och skrivsvårigheter sade man då, det hade inget namn. Men hur det var så var jag bäst på att vara sämst, du vet, 163 fel på svenskaskrivningarna, ingen på hela skolan var sämre, pappret var rött av bockar när jag fick tillbaka proven.
Vi sitter i huset i Brissund, två någorlunda mogna män. Den ena, jag, som har det skrivna ordet som levebröd, den andra för vilken bokstäverna lever sina egna liv.
Det är naturligtvis svårt att komma ihåg saker och ting precis som de var, men som Pigge minns det hade han inga större bekymmer med att klara av de där ideliga felen. Lite pinsamt var det kanske, farsan var ju ändå lärare, men mest gick det bra. Det blev en vana.
– Jag var bra på bollspel. Och på matte. Då fick jag ändå en position bland kompisarna. Annars kanske det hamnat i ett annat läge. Jag kan inte minnas att jag blev retad.
Men, säger Pigge, och det är ett viktigt men:
– ...samtidigt är det så, i alla fall var det så för mig, att den som tränar på att ha fel tränar också på att inte bryta ihop. Tolv år i skolan utan att kunna stava gjorde mig närmast immun mot att göra fel, då vågar man också testa nya vägar.
När det skulle skrivas uppsatser gällde det att undvika omöjliga ord, gå runt dem och hitta nya spår.
Under alla skolår hade han ständig extrasvenska, där tragglades det glosor; glass med två ”s”, glas med ett ”s”.
Det var så på den tiden, kunskapen skulle nötas in, även om förutsättningar för eleven uppenbarligen inte fanns. Det var 70-tal, en annan era.
– Och på engelskan, det kunde ta mig en hel kväll att lära in fem nya ord, vad de betydde, hur de uttalades och dessutom kunna stava dem rätt.
Pigge har aldrig gjort någon hemlighet av sina svårigheter. Han har pratat i skolor i andra sammanhang och är noga med att betona att ingen ska behöva skämmas. När jag hör av mig för den här intervjun tackar han omedelbart ”ja”. ”Det gör jag gärna, det här brinner jag för”, säger han.
Pigge har levt hela sitt liv som entreprenör, inga idéer är för vilda, inga projekt för stora, han har varit delaktig i starten av såväl flygbolag som rederi och har sitt hjärta i att utveckla besöksnäringen på ön.
Till viss del tackar han sin dyslexi för att han nått dit han verkligen nått.
På samma sätt som han gick runt de svåraste orden på uppsatsskrivningarna försöker han tänka brett och i nya banor när det gäller affärsverksamheten.
– Har man en enda idé och sedan går på ett hinder, då faller det ofta till slut. Nej, hela tiden bred i tanken och flera olika spår. Jag är totalt orädd för att göra fel.
Och du skulle aldrig, som du säger i ambassadörsfilmen, ta det där pillret om det fanns?
– Nej, då skulle jag kanske missat allt det jag trots allt åstadkommit. Dyslexin är som ett extra sinne för mig.
Det handlar om, säger han, att hela tiden processa och hålla denna tanke levande: Är det här rimligt?!
– Jag vet ju att jag läser fel, att jag ofta ser något annat än vad det faktiskt står. Då gäller det att ha med sig den tanken: Är det här rimligt?
Som när han stod på startlinjen vid Gotland Grand National härom året, 900 enduroförare på myren, alldeles tyst, adrenalinet som pumpade...
...och då ställer sig plötsligt en funktionär framför alla hojar och visar upp en skylt med texten ”VARMKORV”.
Är detta rimligt? Är det troligt att det ska bjudas på wurst så här just före skottet? Nej knappast. ”VARMKÖR” är mer sannolikt. Och så kickade han igång.
Hela tiden detta processande, alltid alternativa tankebanor, som under den här intervjun.
Antingen han vill eller inte så tänker han runt och brett, berättar han. Är det verkligen dyslexin som jag med mitt reporterblock vill prata om eller har jag andra baktankar?
– Det här har gjort att jag är snabb på att fatta beslut. Och jag vågar komma till beslut. Allt för många är rädda för det, det är därför det behövs fler dyslektiker bland våra makthavare, för att få saker och ting gjorda.
Jag tänker på de affärer du sysslar med, där lär det krävas en hel del avtal och finstilt text?
– Det gör det, och under många år sände jag inte i väg ett enda affärsbrev utan att det först gicks igenom av någon annan. Jag brukar säga att det ideala är styrelser med ekonomer, reklamare och minst en dyslektiker.
Dyslexi, förresten. Vilket ord! Och dyslektiker. Det ena med ”x”, det andra med ”k”. ”Du ska se att det var någon jävel på Chalmers som satte sig med en vinare och hittade på ord som ingen av oss skulle kunna stava”.
Men även om Pigge kan stå rakryggad med sina svårigheter är det många som skäms för sin oförmåga, särskilt, har han märkt, personer en bit upp i åren.
– Ja, säger han, många skäms så in i helvete. Det finns ett fördömande i att inte kunna läsa, inte kunna stava. Och många får svårt att utbilda sig då så mycket bygger på det skrivna. Men vi som är dyslektiker, vi kan så mycket annat, det är det jag brinner för att visa!
Vid något tillfälle under intervjun benämner jag Pigges läs- och skrivsvårigheter som ”problem” och då slår han omdelebart ifrån sig.
– Det är inget problem, jag ser det inte så. Jag ser det som en gåva, för mig har det varit en möjlighet. För dig, i ditt yrke, hade det varit ett enormt problem att inte kunna stava, varför du också definierar dyslexi som just ett problem. En del kallar det till och med handikapp...det här är inget handikapp.
Eller jo, lite. För hans handstil ska vi faktiskt inte tala om. Så därför gör vi det. Den är hemsk!
– Ja, den var dåligt från början, sedan gjorde jag den medvetet ännu sämre för att ingen skulle se hur illa jag stavade...vilket fick till följd att jag nu knappt själv kan läsa vad jag skrivit. Och det är kanske inte alltid så bra...
Albert Einstein, Selma Lagerlöf, John Lennon, Bill Clinton, Cher, ...många är de personer som har och har haft svårigheter att läsa och skriva men som nått en bra bit ändå.
En viss vånda har dock funnits för hur han, när barnen växer upp, skulle kunna hjälpa till med läxor och annat skolarbete. Men även denna fundering har förstås landat rätt.
– Vi har fått ta det som det är, jag kan bidra med andra saker istället. Och det kan jag säga dig, skulle tjejerna och jag ha en rättstavningstävling så vore det i alla fall inte jag som vann!
* * *
Inom sin stiftelse har Carl-Philip och Sofia skapat Dyslexilandet, ett fiktivt land med egen flagga där medborgarna har just dyslexi och kan dela med sig av sina berättalser.
Under symposiet på slottet avslöjade Sofia hur det gick till när prinsen första gången berättade för henne om sina svårigheter.
– Vi hade börjat lära känna varandra och sms:ade en del. ”Du kanske redan har märkt det, men jag har dyslexi” skrev han. ”Absolut, jag har märkt det, men det gör ingenting för jag förstår ju vad du menar”, svarade jag.
Svårare än så behöver det inte vara.
Och via Pigge Werkelin sänder Carl-Philip den här hälsningen till Du&jags alla läsare:
”Se inte dyslexi som ett problem utan se dina andra styrkor och plocka fram dem. Dyslexi är en tillgång som gör skillnad för många.
↔H.K.H Prins Carl-Philip”