Irma Pitkänen var bara två år då hon flyttade från Färöarna till Gotland med mamma, pappa och syskon, men trots det finns den lilla ögruppen i Nordatlanten, mellan Storbritannien, Norge och Island, djupt i hennes hjärta.
– Jo, säger hon. När någon frågar var jag kommer ifrån brukar jag säga Färöarna.
Och då är det förstås upplagt för följdfrågor?
– Ja, var ligger det? brukar folk säga.
Vi ska få lära oss det i den här intervjun, en intervju som tar oss ut på de kala hedarna där vind och stormar ligger på och regnet inte sällan piskar.
Det här är den sjätte delen i intervjuserien ”Från ö till ö”. Tidigare har vi besök ett antal öar runt om i världen och där hittat länkar till Gotland, den här gången är det Färöarnas tur. Eller Foroyar som det heter på det lokala språket.
Irma Pitkänen är nyligen inflyttad i en lägenhet i Visby, ett sätt att uppleva något annat efter att hela sitt liv – förutom de där två första åren – ha bott i Roma.
Visby är lite större, lite mer folk, alla känner inte riktigt alla, det är bra.
Hon arbetar som undersköterska på demensboendet Syréngården i Roma sedan sex år, men är för närvarande halvtidssjukskriven. Stress och arbetsbörda hade sitt pris, nu handlar det om att komma i form igen.
Men det är inte därför vi ses, för att prata om ett slitsamt yrke, det är för att finna en förbindelse mellan Färöarna och Gotland. Och då måste vi, trots flytten till Visby, utgå från Romakloster.
I Roma bor Irmas föräldrar Elisabeth och Heikki Pitkänen sedan de för 28 år sedan flyttade till Gotland.
Heikki, som har sin bakgrund i Finland, hamnade på ögruppen under 70-talet genom sitt arbete i byggbranschen och träffade där Elisabeth från lilla orten Fuglafjordur, största tätorten på ön Eystuoy med sina 1500 invånare.
Och så hände livet och kärleken.
Vi gör en lång familjehistoria kort här, men Heikki fick så småningom jobb på Gotland genom sin bror som då bodde på ön och så blev det som det blev. Irma och hennes syskon kom att växa upp på en ö i Östersjön.
...men närhelst hon blundar kan hon höra Nordsjöns vågor häva, känna lukten av fisk och den luft som är hög och lätt att andas.
Så många tillfälligheter det finns, så många trådar mellan människor, platser och tider. Som ett finmaskigt nätverk är det förflutna som binder mänskligheten samman.
Färöarna består av 18 öar och en befolkning på knappt 50 000 personer, varav ungefär 12 000 bor i huvudstaden Torshamn, eller Tórshavn som det heter på färöiska.
Ögruppen ingår tillsammans med Grönland i den danska kungariket, men är sedan 1948 självstyrande i många frågor.
Kopplingen till Danmark är dock stark, i skolans språkundervisning gäller först färöiska, vilket förenklat är en hybrid av isländska och norska, sedan danska och först därefter engelska.
Irma behärskar det inhemska språket, vilket mamma Elisabeth varit noga med att lära henne. Det är hon tacksam för:
– Det är en länk till min bakgrund och gör att jag känner mig ännu mer hemma när jag är där, säger hon.
Och ”där” är hon ofta, inte sällan någon gång om året. Senast besökte hon Färöarna i fjol somras, nu till sommaren blir det ytterligare en resa.
Inom sig känner hon då en känsla av att komma hem, även om den är svår att sätta fingret på. För trots att det finns en stor kärlek till Färöarna är förhållandet kluvet. Hon vittnar om en intolerans bland befolkningen mot allt som är normbrytande och det som kommer utifrån.
– På it- och tekniksidan ligger man långt fram, men i mänskligt synsätt är det annorlunda. Man läser kristendom i skolan, inte religion, alltså om alla religioner. Det finns ett motstånd mot andra kulturer och allt som avviker...allt det har jag lite svårt för.
Säger Irma och sitter tyst ett tag, tänker sig dit, säger...
– ...jag hade nog inte vara samma ”jag” om jag vuxit upp där.
Men trots allt, trots det som skaver, upplever hon kontakt med sina rötter var gång hon anländer till Vaga floghavn, som har dagliga förbindelser med Köpenhamn och flera gånger i veckan till Billund, Reykjavik och Bergen.
Redan från luften ser hon det kala böljande landskapet, aldrig kan hon sluta fascineras av hur annorlunda det är.
Jag har förstås tjuvtittat på nätet, flugit in från ovan och sett de många öarna, förbundna med broar, färjelinjer och tunnlar, sett de mångfärgade husen i de små orterna, som legobitar längs sluttningarna ner mot havet, sett den bitvis dramatiska kustlinjen.
Men jag ber ändå Irma berätta med sina egna ord:
– Det finns knappt ett enda träd, ganska mycket berg och fjordar, jag tycker det är fantastiskt vackert. Och så massor av får. Vi tycker det finns många får på Gotland, men det är ingenting mot Färöarna...de är överallt, på hedarna, på vägarna.
Och så är det verkligen, fåren har förtur till vägarna och den som orsakar en olycka med får inblandade kan vänta sig höga böter.
Men mer: stormarna som drar in och regnet som piskar från sidan, någon badort är det knappast, ortsborna tycker det är varmt när och om tempen når tretton, fjorton grader.
– Men luften är lättare, på något sätt, lättare att andas. Jag vet inte vad det beror på, de kalla vindarna, kanske, säger hon.
Och så luktar det fisk också. Fiskindustrin är stor, Irmas morbror är chef på en av många anläggningar. Kanske vore det på en sådan Irma hade arbetet om hon vuxit upp på Färöarna.
Det är svårt att tänka sig, säger hon. Precis som det för alla förstås är svårt att tänka sig något annat liv än det vi just nu lever.
Vad ser du för likheter med Gotland?
– Jag vet inte...att det är en ö, kanske. Fast här är det ganska nära till fastlandet, på Färöarna är känslan att det ligger långt bort, både rent geografiskt och i synen på omvärlden, som jag nämnde.
I språket finns också vissa likheter, vissa diftonger som är desamma i gotländskan som i det färöiska språket.
När jag söker efter bilder i TT:s bildarkiv, vilket tidningen har tillgång till, handlar praktiskt taget allt om fotboll. Fotboll är stort på Färöarna, sedan 1992 har landslaget kvalspelat till EM och VM. Huvudarenan i Torshamn heter Torsvöllur.
Jag frågar om Irma skulle kunna tänka sig att bosätta sig på Färöarna, men hon tror inte det, säger hon. Den längtan har hon aldrig känt.
Mamma Elisabeth dras nog i känslan åt sina hemtrakter, tror hon, men Irma själv, nja...
Men ändå, säger hon, finns den där vaga känslan av att komma hem så fort hon stiger ut på färöisk jord. En kontakt med sitt ursprung via kusiner, mostrar och morbröder och annan släkt bakåt genom generationerna.
– Det är någonting med det där, med tillhörigheten, att det finns en länk bakåt. Men mest är det naturen, det är liksom ”wow!” varje gång!
Hon har inte samma band till sin finska sida, Finland har hon bara besökt några få gånger, och inte heller har hon riktigt kommit in i det gotländska.
Det är svårt att hitta sin plats som icke gotlänning på en ö där familj, släkt, sammanhållning och historia tar så stor plats, tycker hon. Dessutom är hennes familj den enda från Färöarna på Gotland, så inte heller där finns särskilt mycket tillhörighet att hämta.
Kanhända ligger det något i det där, att ens länk till det förflutna ska vara i generationer innan tillhörigheten är grundmurad. Ett ö-fenomen, tänker jag, samhörighet och avstånd på samma gång, på gott och ont.
Det händer, säger Irma, att hon funderat på att byta efternamn för att göra sin koppling till Färöarna tydligare. Mormor hette Midjord innan hon gifte sig, ett släktnamn Irma skulle kunna tänka sig att bära.
Än så länge har det inte blivit av.
– Men visst är det fint, säger hon.
Ja. Är du stolt över din bakgrund?
– Jo, det tycker jag. Jag är stolt. Den betyder mycket för mig, att komma dit, ge mig upp i bergen och vandra...det är det jag helst av allt gör när jag är där, tar mig ut i naturen.
Det är där, när vindarna tar i och sikten över hav och hedar är milsvid hon känner sig allra mest hemma.