GAMMALT YRKE Genom sitt hantverk ser Mauritz Eriksson till att de döda lever vidare. De gravstenar han tillverkar blir som hälsningar in i framtiden som kommer att stå på kyrkogården i generationer.
Inte trodde han att han skulle bli stenhuggare, inte. För vem tror det. Yrket är ett av världens allra äldsta, men tillväxten tryter i en tid då allt fler vill bli influencers, bloggare eller kändisar i största allmänhet.
Den längtan hade dock aldrig Mauritz när han växte upp i Hemse. Ja, inte nu heller, för all del.
Jordad på Sudret är han lugn och jordnära, kraften finns i det som går att åstadkomma med de egna händerna.
Sedan november driver han Djurmans sten och gravyr i Hemse, ett av två stenhuggerier på Gotland, där han tillverkar gravstenar, vilka till allra största delen hamnar på kyrkogårdar runt om på Gotland.
En sysselsättning nära livet, där han på nära håll kan se hur snabbt tillvaron kan vända från vardag till sorg.
Hantverkarhistoria: 447 f.Kr. bestämde sig athenarna att bygga ett nytt tempel åt sin skyddsgudinna Athena. 20 000 ton marmor fraktades till Akropolisklippan där tesentals stenhuggare formade blocken till historiens mest perfekta tempel, Parthenon.
Hemse är Mauritz plats på jorden. Här växte han upp, utan de drömmar om Stockholm som så många andra har i gymnasieåren, och hit återvände han också efter två år på fastlandet sedan han tagit studenten på transportprogrammet.
– Jag skulle ju bli lastbilschaufför, som pappa och som morfar, men så blev det inte, skrattar han. Så någon direkt nytta av den utbildningen fick jag aldrig.
Men han lämnade alltså Gotland – för Burträsk!
En av få är han som gjort den livsresan, kan tänkas. Men verkligenheten överträffar som vi vet inte sällan dikten.
Okej, det här är ett stickspår, vi ska snart ge oss in bland graniten, blästringen och portugishamrarna och de sirliga bokstäverna på kyrkogårdarnas gravstenar, men först norrut:
Mauritz fru heter Camilla och är uppvuxen i Bodbysund utanför Burträsk i Västerbotten, några söder om Skellefteå. De båda träffades när Mauritz gick i trean på gymnasiet och var i norr på en skoterhelg.
Så varför var han då just där? Jo, Camillas bror var redan tillsammans med en av Mauritz bekanta, en tjej från Grötlingbo, Johanna.
Den tråden, hur de träffades, följer vi inte här även om det är lockande, vi konstaterar bara att det faktiskt bor ett syskonpar från Bodbysund i Hemse, gift med varsin Sudergute.
För det blev så, nämligen, att efter två år i norr, när även hon som kom att bli Mauritz hustru, Camilla alltså, gått ut gymnasiet – de var unga sambor, de tu – flyttade de båda till ön.
– Det är över 15 år sedan nu, hon sa ”jag ger det två år, lika länge som du bodde i Burträsk”, men vi är kvar än. Vi har landat här, säger Mauritz.
Nåväl. I verkstaden i Hemse står nya och gamla stenar längs väggarna, vissa är färdiggraverade, människor som nyligen lämnat livet som vi känner det, namn och datum som berättar om den tid de fick på jorden.
Andra är inhämtade från kyrkogårdar sedan gravrätten gått ut, stenar som ingen längre besöker vilka kan återbrukas och få nya inskriptioner.
Mauritz går runt längs väggarna där gravstenarna står lutade, berättar om ödet bakom en del av de graverade namnen, i hans yrke kommer han nära de sörjande och arbetar tillsammans med dem fram stenens utseende.
I någon mening är han förvånad, säger han, hur avslappnat det trots allt är. Sällan ser han några tårar, trots den förlust de människor han möter gått igenom.
– Jag tänkte mig att jag nog skulle möta mer sorg, men gravstenen är i regel det sista man gör, allt annat är klart, begravning, bouppteckning, allt praktiskt. Det här innebär ett avslut på en process som varat så länge, och också någonting som ska leva vidare i generationer framöver.
Hantverkarhistoria: I Mount Rushmore, South Dakota, USA är president George Washington, Thomas Jefferson, Theodore Roosevelt och Abraham Lincoln inhuggna som 18 meter höga ansikten i granitklippan.
Mauritz arbetade på möbelsnickarverkstad när han via omvägar kom i kontakt med Djurmans stenhuggeri och fick, lite på skoj, frågan om han inte hade lust att ta över.
Ruben Djurman hade startat firman på gården hemma i Lau, med tiden flyttat den till Hemse och nu, efter att ha drivit den i dryga 20 år, var det dags för pension.
– Så jag funderade på det där ett tag, och till slut gick hit och snackade med Ruben, jag menar, jag kunde inget om stenhuggeri!
Så kom det sig att han trots allt började gå parallellt med Ruben några dagar i veckan, det var efter semestern 2017, och i november i fjol tog han över ruljangsen.
Ännu är allt i sin linda och Mauritz själv tycks uppriktigt överraskad att han verkligen är där han är.
– Men livet är fullt av stickspår och det här var ett av dem, säger han.
Okej, ett stickspår till, då. Erikssons är en ishockeyfamilj. Frun har spelat, barnen spelar och Mauritz är ofta i ishallen han också, även om förmågan att åka skridskor är ”sådär” . Alla håller de stenhårt på MoDo.
Nåväl, igen. I verkstaden i Hemse knackas stenen med portugis, som hammaren heter, och huggmejsel med säker hand till de dimensioner kunden beställt.
Det tar ett par timmar. Om inte stenen trilskas, vill säga, ty den är en egen kropp, hård, seg och oförlåtande.
– Tänk förr, alla skulpturer som skapades, ett felknack och så gick armen av! Det gäller att veta vad man gör. Jag är långt ifrån färdiglärd, det kräver lång erfarenhet att lära känna materialet.
När själva gravstenen sedan är formad och frontytan klar görs gravyren – vi går inte in på detaljer här – i en blästerbox där blästersand formar enligt förutbestämda typsnitt och mönster.
När stenen sedan är färdig placerar Mauritz själv ut den på kyrkogården. Han ser det närmast som ett hedersuppdrag.
– Att först tillverka stenen och sedan göra det fint vid graven, det är en helhet som är viktig, tycker jag. Det är ju en plats dit människor går och minns. Den bästa belöningen är när de anhöriga känner att det blivit bra, det är ju för deras skull man lägger ner jobbet.
Han tycker om att besöka kyrkogården, säger han. Han har själv anförvanter från bak i tiden som vilar under de höga träden i Hemse.
Ofta är det i yrket han är där, men de gånger han lyfter blicken och verkligen ser sig omkring ger det perspektiv.
Vi har vår stund på jorden, gravvården är det brev många lämnar efter sig, mer robust och beständigt än livet självt.
– Att hugga gravstenar är att lämna något för eftervärlden, många som står på körgårn är 150 år gamla, det är häftigt. Det är absolut en dimension av det här hantverket, beständigheten av något som är så obeständigt.
Den här artikeln, den här tidningen. Den läses vid frukostbordet eller i soffan, ligger framme någon dag och hamnar sedan i pappesrinsamlingen eller i ett par stövlar. Förgängligt. Men graniten lever vidare i miljoner år.
Stenhuggeri har existerat sedan människans tidigaste historia, tusentals år före Kristus. Genom årtusendena har hantverket i grunden haft en närmst identisk verktygsuppsättning.
Inte minst på Gotland har stenhuggarkonsten gamla anor, på södra ön verkade på 1100-talet yrkesmannen Sighrafr, läser jag på nätet, som bland annat tillverkade den dopfunt som står i Grötlingbo kyrka.
I den mer nutida stenhuggarhistorien hittar vi Nils Nilsson på Fårö som av Lisbet Palme fick hedersuppdraget att hitta en Fårö-sten och gravera den efter maken Olofs död 1986.
Gravvården står på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm, där nu även Lisbet vilar efter sin död i oktober i fjol.
Också Mauritz har för övrigt fått uppdraget att sända en tidigare statsministers sista hälsning till eftervärlden. Just nu tillverkar han gravvården åt Ola Ullsten, som gick ur tiden i maj förra året. Han permanentbodde i Grötlingbo under många år och var Sveriges statsminister 1978-79.
Jag frågar Mauritz om han landat i livet som stenhuggare eller om yrkesvalet var att hugga i sten, men jo, han har tagit mark, säger han.
I hantverket, åtminstone, men kanske ännu inte i det egna företagandet, skrattar han.
– Det är tur att Ingmari, Rubens fru, jobbar kvar, hon kan allt! Och att Ruben fortfarande kommer in ibland. Jag har alltid tusen frågor och han är snäll och hjälper mig, jag jobbar på min 10 000 timmar kan man säga.
Du lever och verkar i en trakt där alla känner alla, då känner du även en del vars namn du graverar.
– Jo, så är det ju.
Hur tänker du kring det?
– Det är mest inspirerande och lite märkligt, kanske. Jag ska precis göra en sten för en kille jag kände som var lika gammal som jag, det känns lite konstigt. Men mest tycker jag det är roligt att få vara del i det som betyder så mycket för så många.
Med sitt yrkesval är Mauritz en läk i historien, såväl bakåt till de tidiga hantverkarna för så länge sedan, som till framtiden då de gravstenar han hugger ska minna om dem som en gång varit vid liv.