Fyrtiofem år efter Norrmalmstorgsdramat känner Göran Warpefelt fortfarande obehag. ”Pappa blev aldrig sig lik efter att ha blivit skjuten”, säger han.
Den 23 augusti 1973 klev en rånare in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm, sköt en skottsalva i taket och skrek: ”The party starts. Down on the floor!”
Men istället för att ta pengar och dra tog han fyra personer som gisslan i banklokalen. Dessutom begärde han tre miljoner kronor i kontanter samt att landets mest ökände brottsling Clark Olofsson skulle transporteras till banken från fängelset i Norrköping.
Det hela kom att utveckla sig till ett sex dagar långt gastkramande gisslandrama som följdes av hela världen och som gått till historien som ett av tidernas mest omskrivna kriminalfall.
I händelsernas centrum fanns under den första dagen en kriminalinspektör född på Fårö, Ingemar Warpefelt, Göran Warpefelts pappa.
Sverige i augusti 1973. Olof Palme är statsminister, det råder oljekris, på grammofonerna snurrar Pink Floyds just utgivna album ”Dark Side of the Moon” och på ett sjukhus i Helsingborg ligger ”gamle kungen”, Gustav VI Adolf, på sitt yttersta. Han dör sedan den 15 september och efterträds på tronen av Carl XVI Gustaf.
Göran Warpefelt och hans hustru sedan fyrtiosex år, Solveig, tar emot i sommarhuset vid Lansa på Fårö. Här är de så ofta som möjligt, då lämnar de lägenheten på Norrtullsgatan i Stockholm och varvar ner i tystnaden och stillheten på heden.
Det var pappa Ingemar som redan 1947 köpte de 56 000 kvadratmeterna mark vid Lansa av faster Elin, men först tjugofem år senare fraktade dit en gammal valstuga från Stockholm.
Sedan dess har tomt och byggnader förädlats och delar av marken är nu utarrenderad till jordbruk.
– Jag hoppas, säger Göran, att han på något sätt kan se hur vi förvaltat hans mark och hus. Det vore roligt om han visste hur fint vi har det.
Ingemar Warpefelt föddes på Skär 1916, då med efternamnet Jacobsson. Warpefelt tog han sig senare, som en hälsning till sitt ursprung och den gotländska nationalsporten varpa. Han flyttade i småbarnsåren med familjen till Lansa där han kom att växa upp, men lämnade hemön för Stockholm redan i knappa tjugoårsåldern och sökte sig till polisyrket.
Han kom att arbeta som patrullerande polis i Stockholms innerstad, stor till växten backade han inte ens för de tuffaste uppdragen.
I april 1971 var han med vid stormningen av Jugoslaviens ambassad på Strandvägen där kroatiska aktivister barrikaderat sig och öppnat eld, en insats som väckte stort gillande hos hans överordnade.
Men händelserna vid Norrmalmstorg den där torsdagsförmiddagen drygt två år senare kom dock att bli början till slutet för den gotlandsbördige polisen.
– Pappa blev aldrig sig själv efter det och kom aldrig tillbaka i aktiv tjänst. Utåt försökte han visa sig stark, men jag vet att han led mycket i ensamhet, säger sonen Göran.
”The party starts. Down on the floor” skrek rånaren i banklokalen och tog fyra personer som gisslan.
En planerad gisslantagning hade aldrig tidigare skett i Sverige, larmet från banken nådde polisen klockan 10.06.
Rånaren skulle senare visa sig heta Jan Olsson, vars syfte med hela operationen var att få Clark Olofsson släppt ur fängelset i Norrköping där han avtjänade sex år för rån, Clark som han lärt känna då de båda satt på Kalmarfängelset.
Så här skriver Jan Olsson i självbiografin ”Stockholmssyndromet”, utgiven 2009, om vad som inträffade en knapp kvart senare:
”Jag ser en man med pistol som siktar mot mig. Jag frågar ”Are you a swedish policeman?”, han svarar ”Yes, I am”. Jag trodde denne var en pellejöns, han riktade en Walter-pistol 7,65 mm mot mig och tre banktjänstemän när jag hade en fulladdad k-pist runt halsen. Men jag såg att han menade allvar, jag svepte undan flickorna, la an och sköt ett skott vid sidan om honom. Jag siktade sedan mot hans högra hand och träffade, precis som jag ville. Han tappade sin pistol och försvann bakom hörnan”.
Göran Warpefelt minns ända hit den stund då telefonen ringde på Ford Motor Company i Wärtahamnen där han arbetade som programmerare: ”Din pappa har blivit skjuten!”.
Hela världen stannade för en stund:
– Han var ju polis och man visste att sådant här kunde hända, men när det sedan verkligen händer...det kom som en chock, man visste ju inte vad det var frågan om, säger han.
Det vet man nu, Ingemar Warpefelt befann sig i banklokalen tillsammans med en kollega för att försöka avvärja gisslantagningen medan den ännu var i sin linda.
Så blev det inte. I stället kom dramat att pågå inför hela världens blickar i sex dygn innan den fysiskt utmattade rånaren gav upp. Polisen hade då borrat hål i valvtaket och förberett en inbrytning med hjälp av gas.
Gisslan undkom fysiskt oskadd och deras sätt att knyta an till gärningsmännen mot polisen kom att bli internationellt känt som en psykologisk term; Stockholmssyndromet. Under hela insatsen hade 150 kriminalare och 200 ordningspoliser varit i tjänst.
Det finns gotländsk anknytning även i dramats upplösning. På en klassisk bild leds Janne Olsson ut ur banken av gasmaskförsedda poliser. En av dem var den då 41-årige Jonny Johnsson som under så gott som hela 50-talet arbetade som polis i Visby.
Skottet gick in mellan pek- och långfingret i Ingemar Warpefelts högerhand och ut vid handloven. När Göran senare på kvällen mötte honom hade han ”världens största bandage” runt handen.
Men Ingemar var vid tillfället vid förhållandevis gott mod. Så här sade han i en intervju med Gotlands Tidningar:
”Jag hade min pistol i ansiktshöjd men vågade inte skjuta, det var för många människor. Handskadan får jag dras med ett par månader, det gör ont men jag får sprutor så det är inte så farligt”.
Riktigt så enkelt blev det alltså inte för den då 57-årige Ingemar Warpefelt. Göran minns en far med svåra fysiska plågor och som också kände sig osedd och sviken av polisledningen.
– Det återkom han ofta till. Han fick medalj men ingen uppskattning och tyckte att han blivit ojuste och orättvist behandlad. Det fanns ingen debriefing på den tiden, det var bara att jobba vidare. Han kunde inte fortsätta som han gjort, de ville sätta honom på bilregistret, men det blev aldrig aktuellt.
Ingemar blev istället sjukpensionär med svåra smärtor i handen. Förutom de femton benbitar som plockades bort vid skadetillfället fortsatte flisor med åren att tränga ut genom huden.
– Han var alltid kall om handen och gick med ständig värk. Han tappade karisma och styrka. Medicinerna tärde på kroppen, gjorde honom fysiskt svag och fick honom att tappa tänderna. Han blev en bruten man, säger Göran Warpefelt.
Jag frågar hur det var för Göran och hans nu avlidna syster att ha en far som led dessa plågor och han säger att det var tungt att se en människa som tappar gnistan.
– Men samtidigt var jag inne i mitt liv, det är ju så. Det var mycket annat som tog ens tid då. Så här i efterhand tror jag inte att jag då förstod hur mycket han led.
Av det fysiskt onda, men också alltså av känslan att ha blivit orättvist behandlad:
– Jag vet att han träffat Janne Olsson efteråt och pratat, pappa kände egentligen aldrig något agg mot honom personligen, han var bara en parentes i den här historien. Det är spelets regler och något som kan hända. Men att polisledningen solade sig i glansen efter upplösningen medan hans insats glömdes bort...det tog hårdare.
Fyrtiofem år sedan nu och än i dag är Norrmalmstorgsdramat högaktuellt. Det har producerats radiodokumentärer och tidningsbilagor, 2003 gjordes en svensk tv-dramatisering (skottet träffar handen sex minuter in i filmen) och i fjol aviserades en internationell storfilm med Hollywood-stjärnor i rollerna.
Dramat som på sätt och vis tog hans pappas liv finns inte i Görans dagliga tankar, men han har haft gott om tid att reflektera:
– Egentligen är det otroligt orättvist...de har närmast blivit upphaussade, de där båda, Clark och Olsson, men de som lidit...det är inte lika attraktivt att berätta om.
Varför ställer du upp på den här intervjun, Göran?
– Ja, du...dramat har med tiden fått närmast lite glamour, Clark Olofsson har framställts som någon slags rockstjärna, men kan jag berätta hur det gick för dem som skadades där i banken kanske det kommer något gott ur det hela.
För någon glamour blev det aldrig för Ingemar Warpefelt från Skär och Lansa på Fårö. Han dog i en hjärtattack den 21 januari 1989, 73 år gammal. Det var Göran som hittade honom i lägenheten i Sundbyberg där han satt i sin fåtölj med en bok i knät.
I dag är Kreditbanken i hörnet av Hamngatan och Norrmalmstorg i Stockholm borta sedan länge. Men det stora huset i sex våningar ser ut som det gjorde då, 1973.
En stor del av banklokalen finns kvar i ursprungligt skick men används numera som modeaffär där bankfacken är en del av interiören.
För inte länge sedan var Göran Warpefelt där inne vid ett shoppingbesök tillsammans med hustru och dotter.
Helt oförberedd var han på att plötsligt befinna sig i den miljö där hans pappas liv tog en helt annan riktning:
– Jag fick tydliga obehagskänslor, kände ren avsmak...jag måste säga att jag blev överraskad över min egen reaktion. Att det uppenbarligen sitter så djupt efter så många år.
Hur tänker du i dag kring det som hände?
– Som jag sade, hur illa pappa behandlades av ledningen. Men rent privat...att våra barn aldrig fick chansen att känna sin farfar på riktigt, han var ju så märkt av sin handskada när barnen var små.