Kristina har, med start i vuxen ålder, gjort löpningen till sitt forum att påverka samhället med följande motto i ryggen: Människan är inte ett resultat av sina erfarenheter, hon är orsaken till sin framtid.
De nära 200 milen tillryggalagda under 59 dagar genom en för henne helt främmande kultur har givit eko i Iran men också i övriga världen. Hon är idag hedersgäst på ambassaden under Irans nationaldag och har inspirerat inhemska kvinnor till att även de ta sig till fots genom landet.
– Allt det där gör mig så oerhört ödmjuk, säger hon. Ödmjuk, glad och stolt.
Kristina var tidigare i maj gäst i samtalsserien ”Samtal i foajén” på Almedalsbiblioteket. Jag intervjuade henne där på scenen, det blev ett samtal om att hitta sig själv, sina egna krafter och sin plats i världen. Denna text bygger på den intervjun.
Kristina kommer ursprungligen från Piteå på norrbottenskusten – det är alltså hon som är Pite-Paltén – och hade nog tänkt att livet skulle bli som för de flesta andra.
– Men tack och lov hade jag fel, säger Kristina, i dag boende i Gustavsberg utanför Stockholm.
För efter 18 år som chef och projektledare består livet i dag av man, bonusbarn, gräsklippning, men också en svindlande resa som löpare, föreläsare och skribent.
Redan i hennes tidiga drömmar fanns dock små tecken på att det skulle bli som det sedan blev:
– Jag drömde om att rida kamel genom Afghanistan, att spränga nedför sluttningarna mot en oas där det satt en liten flicka, henne skulle jag intervjua och sedan skriva en bok om henne.
I dag finns såväl dokumentärfilmen ”Ensam genom Iran – 184 mil av tillit” som boken ”Den rädda löparen”, vilka båda berättar om hennes ensamma mission och den kärlek och respekt hon mötte i det främmande landet.
Ultralöpningen har blivit en livsstil, inga sträckor är för långa. Dagarna före den här intervjun har hon sprungit ett sexdygnslopp i Ungern. En 900 meter lång slinga, runt, runt, runt, några timmars sömn per natt med psykos som den bortre gränsen.
Det blev ett ”misslyckande”, motivationen tog slut, ”bara” 45 mil mot tänkta 80.
– Man kan ju fråga sig själv om det är hälsosamt, men jag brukar säga att löpningen är en expressväg mot andlig utveckling, mot närvaro och acceptans. Jo, jag har ont, men är det okej fram till nästa kurva, orkar jag fortsätta? Ja, det gör jag...
Vad är det du övervinner i dig själv där, när smärtan sätter in?
– För mig handlar det mer om att stryka medhårs än att övervinna, att springa med kärleken som bränsle. Jag kan inte kriga med mig själv, det tar för mycket energi.Livet innehåller sorg och smärta, det vet vi alla, och att låta min kropp lida, vilket den gör, men fortfarande kunna le och vara vänlig...det är andlig träning för att klara svårigheter.
Vid 31 års ålder sprang hon ”Tjejmilen” för första gången, sedan dess har hon tagit sig genom närmast obegripliga sträckor.
Vad har du lärt dig om dig själv som du inte visste genom dessa långa distanser?
– Att se den otroligt kapabla människan, tror jag, och jag är knappast unik i det, alla har vi det där i oss. Det ger mig också viljan att bidra till att göra världen till en bättre plats. Har jag ingen tro på min egen förmåga är det lätt att tänka att jag inte duger, men så är det inte.
Inte?
– Nej...alla är magnifika, på sitt sätt...att bidra med just dig till världen, det är det största och finaste du kan göra!
På tillfälligt besök i Visby dit ingen anknytning finns: det första Kristina gjorde var att springa tre varv runt ringmuren. Tio, tolv mil i veckan blir det, tid finner hon överallt. Det är det bästa med löpningen, det är bara att ge sig ut.
Hösten 2015 gav sig Kristina av från staden Bazargan vid iransk-turkiska gränsen på den ensamma löptur som skulle ta henne de 184 milen till Bajgiran vid gränsen mot Turkmenistan.
Några år tidigare hade hon och väninnan Carina under 75 dagar sprungit de 325 milen från Istanbul till Tenala i Finland och sedan paddlat till Stockholm (”vi hade aldrig upplevt Bulgarien, Rumänien, Ukraina, Polen, Litauen, Lettland och Estland och efter det tyckte vi det var för långt att springa runt!”) vilket fick henne att fundera.
– Den vänlighet vi mötte var enastående, kanske allra varmast i Rumänien, det land vi hade allra störst fördomar mot. Vi kom dit med pengar, kameror, datorer, vi blir rånade, tänkte vi! Istället bjöds vi på mat, fick sova i deras hem...inget av det vi föreställt oss stämde.
Kanske skulle nästa tur gå österut, funderade hon, över Iran...men, nej...det går inte, inte Iran. Så var första tanken, men idén började ändå gro.
Den fysiska påfrestningen var hon tämligen klar över att klara. Men allt det andra; alla fördomar, rädslan att vara ensam kvinna i ett land hon aldrig tidigare besök men hört så mycket om.
– Men vad vet jag egentligen om Iran? Tänk om jag har lika fel som jag hade om Rumänien! Allt jag hade var fördomar och i fördomar finns ingen kunskap!
Så hon gav sig av; håret täckt, fladdriga kläder, den trehjuliga vagnen ”Baby Blue” lastad med tält, kök, kläder, en liten maskot, fem liter vatten och tips och råd från bekanta med iransk bakgrund.
För det fanns ju så många frågor: Vad är sedlighetspolisen? Vad gäller om jag åker fast? Hur ska jag förhålla mig till regler, såväl skrivna som oskrivna? Behöver jag rent av bära vapen?
Men tanken var ju att utsätta sig, gå emot sina egna rädslor för att nå någonting högre, så:
– Vem som helst kan göra vad som helst med mig...men jag litar på att de inte gör det, jag väljer tilliten. En definition på tillit är att vara sårbar utan garantier....så något vapen blev det inte.
Inför den här resan, hur många gånger fick du frågan ”varför”?
– Haha, många gånger.
Nu får du den en gång till.
– För min starka längtan att skapa just tillit i världen, att med mitt specialfält löpning ha möjligt att göra det är inget annat än en gåva och en lyx.
I alla tider har människan sprungit. För att överleva, för att jaga, för att förflytta sig och för att se vem som springer fortast eller längst. Kristina har nått ytterligare en dimension; hon springer för att göra världen om så bara en liten aning bättre.
Sand, öken, berg, slätter, jag googlar mig dit; ett landskap i brunt undantaget ett smalt band av skog mot Kaspiska havet. Massor av trafik på landsvägar och i städer, för Kristina blev följande reflektion tidigt relevant: Är sannolikheten att bli dödad i trafiken i själva verket inte betydligt större än att dödas av vapen?
Du skulle bli våldtagen, antastad och ofredad på alla möjliga sätt, så gick tankarna. Hur blev det?
– Det första som hände var att en man jag träffade i en by gav mig sin lunch; ”Welcome to Iran, you’re a guest in our country”. Och så där fortsatte det.
Folk som stannade sina bilar, pratade en stund, gav henne frukt, mat, kärlek, öppnade sina hem.
I det land där sharialagar råder, där det varken finns demokrati eller yttrandefrihet...hur kan människor som lever under dessa förhållanden, som genomlidit ett krig där en miljon människor dött och alla känner någon som fallit offer...hur kan de vara så extremt vänliga. Så många gånger ställde hon sig frågan.
Hittade du svaret?
– Kanske är det just därför, för deras historia? När vi utsätts för det som är tufft måste vi se mot ljuset, mot det varma.
Hamnade du någon gång i de situationer du fruktat?
– Det var tusenfalt positivt, när jag skrev boken ”Den rädda löparen” var tanken att skriva om alla som gjort något gott för mig, då blev det 800 sidor och förlaget slog bakut, så jag fick tänka om lite.
Vid fem tillfällen tangerades hennes djupaste skråck. ”Sex?” frågade männen, Kristina sade nej och så var saken utagerad.
Det märkliga är, säger Kristina, vilket också säger en del om den mänskliga hjärnan, är att hon snart fyra år senare minns exakt hur just dessa män såg ut.
– Hjärnan är mer känslig för hot än det som är tryggt, därför är det lätt att tro att världen farligare än den är. Så 800 sidor extrem vänlighet jämfört med en halv om det andra, kunde det ha blivit. Det säger ändå en del om mina fördomar.
Efter projektet hörde Irans ambassad av sig: Du som blivit så populär, kan inte du hjälpa till och bidra med reformer i landet?
– Jag trodde det var ett skämt, naturligtvis. Ett PR-trick från regimen.
...men reformvänligheten finns verkligen på sina håll och för Kristinas del innebar det att genom en nybliven löparkamrat starta ”Tjejmilen” i huvudstaden Teheran. Den första avgjordes 2017 och för att någon diskriminering inte ska få fäste är den iranska ”Tjejmilen” den enda i världen där både män och kvinnor får stå på startlinjen.
Och mer: Kristina är numera hedersgäst på Irans ambassad i Stockholm på nationaldagen den 11 februari och hon har dessutom – vilken hon är mest stolt för av allt! – inspirerat en iransk kvinna till att ensam spring genom sitt land:
– Och det känns jäkligt bra, kan jag säga.
Du är stolt, det syns.
– Ja, det är jag. Glad och stolt.
Det har gått snart fyra år, vilken är den dominerande känslan från de där 59 dagarna?
– Vördnad, skulle jag säga. Vördnad och ödmjukhet för ett sårat folk. Så många gånger som jag fick höra ”Inte terrorist, jag är inte terrorist”. Här kom jag springande rakt in i famnen på dem, de fick visa att vi alla bara är människor.
Att få reflektera över folks godhet, hjälpa till att återupprätta stoltheten för en urgammal kultur...så ödmjuk är hon att ha fått vara del av det.
Vilket projekt som väntar härnäst vet hon inte. Hon vill bortom den personliga utvecklingen, bortom att ”bara” springa, Iran-resan gav mening på högre nivå.
För, som hon säger:
– Att bidra med dig själv till världen, det är det största du kan göra.