Hon har skaffat sig ett gotländskt hus på hjul för att alltid vara fri att ge sig av. Inom sig när Emelie Frosthlilja den amerikanska drömmen.
I slutet av februari ger hon sig av igen till Nashville, Tennessee, trots att hon kom tillbaka därifrån så sent som i december.
Där, i countrymusikens huvudstad, har Emelie funnit ett andra hem på en hundgård där hon hjälper till i verksamheten; tränar hundar åt ”vanligt folk” och superstjärnor; klipper klor och fluffar pälsar.
– Det är som en dröm för mig, hundar har alltid varit en så stor del av livet, säger hon.
Det har på sätt och vis även USA varit. Ända sedan hon såg westerfilmerna om Dr Quinn på tv när hon var liten har den delen av världen lockat.
– Jag minns det så tydligt fast jag inte var gammal. Naturen, hästarna, hela stämningen...det har alltid legat mig varmt om hjärtat, säger hon.
Kanske slår hon sig rent av ner där för gott en dag. Fast tusan vet, förresten.
Vi ska komma dit.
Väskinde i januari, de gröna fälten, de hala och sandade vägarna, förmiddagsdis. I hennes lilla mobila hem på föräldrarnas mark i Väskinde ryms hela världen i form av kartor, jordglobar och böcker som när som helst kan ta henne med ut på resa.
Hon var inne på husbil först, men slog till slut till på den här gamla arbetarboden som en gång tillhört Skanska. Ett drygt år har den varit hennes hem, inspirationen kommer från USA.
Det mest är ombyggt, inte minst med hjälp av pappa Inge.
– Här finns allt jag behöver, säger hon och visar runt. Det tar tio sekunder att gå husesyn.
De 13 kvadratmeterna är smart inredda med återbruk av det mesta. Det finns säng, vardagsrum, kök med disk- och tvättmaskin samt duschrum med toa.
Väggarna är isolerade med frihet, taket är lagt med längtan bort, hjulen är redo är när som helst rulla vidare, om än sannolikt bara på Gotland.
– Bara att möjligheten finns...vill jag bosätta mig i Lau är det bara att dra dit vagnen, jag behöver inte hyra något hus eller lägenhet...det är frihet för mig.
Emelie kallar sig själv nomad. En person som alltid är på väg och flyr från det mesta som binder.
– Jag har alltid varit flyktig, både i känslorna och beteendet. Alltid på väg bort från både platser och känslor, på väg mot något nytt och oupplevt. Jag trivs med det. Det där med ring på fingret är nog inte riktigt min grej, ler hon.
Så var trivs du som bäst?
– När jag är på väg.
Vad är det för känslor i dig då?
Hon sitter tyst ett tag i den del av vagnen där hon skapat en typ av vardagsrum; två fåtöljer, ett litet bord, en fotpall, tavlor på väggarna som hon själv målat. Tänker sig bortåt, inåt.
– Du vet...när jag sitter på en skruttig buss någonstans i världen på väg till någon plats där jag aldrig tidigare varit...då lever jag som mest, då är jag som allra mest fri.
I Väskinde finns hennes bas och ursprung, här bor familj och vänner. Hit återvänder hon alltid, här sker varje omstart och ska hon bo någonstans i Sverige så är det just på Gotland.
Här gillar hon lugnet, naturen och människorna.
– Stockholm är en mardröm! Jag tycker inte om storstäder, inte när jag reser heller. Jag är ingen New York-människa, jag gillar natur och bönder, skrattar hon.
Mycket av det har hon hittat i just Nashville och dess omgivningar, en plats på den amerikanska kartan dit hon alltid återvänder och som så smått alltså blivit hennes andra hem.
Men för att komma dit måste vi ta oss via Chicago och Emelies farmors syster Maud, som lämnade Sverige redan som 18-åring. Nu är hon runt de 70, har så smått tappat det svenska språket och har såväl barn som barnbarn rotade i det amerikanska.
Det var henne Emelie hälsade på under den första USA-resa hon gjorde som 15-åring. Hon kände sig omedelbart som hemma.
– Jag har rest mycket, aldrig varit i Sverige på semestern, alltid ut i världen och hela tiden har jag återvänt till USA.
Låt oss sticka in med liten påminnelse här. Emelie har även ett liv på Gotland, om nu någon undrar. Driver en egen rörelse där hon ser till hundars väl och ve, ”Passar alla tassar”. Hon tränar, cyklar och umgås med vänner. Så var det sagt.
Nashville, Tennessee. Drygt 600 000 invånare, Cumberland river som rinner genom countrymusikens huvudstad. Samma Nashville som under några säsonger gjorts känt inte minst genom ”Jills veranda” i SVT. Ett program som tar avstamp i den lokala musiken men som inte väjer för att ta upp den amerikanske söderns baksidor.
Även Emelie har sett allt det där, men det var inte det mörka hon förälskade sig i. Vi tar förälskelsen först.
Hur hamnade du där? Berätta.
– Via couchsurfing för tre år sedan, människor som genom en sajt erbjuder folk att sova på soffan, så att säga. Jag hamnade hos en kvinna, Shirley, som hade ungefär samma intressen som jag och vi fann varandra direkt. Nu har det blivit som ett andra hem, jag lämnar kvar en del av mina saker för jag vet att jag kommer tillbaka.
Shirley bor utanför lilla staden Columbia, sex mil söder om Nashville. Jag reser dit med datorns hjälp, ser lapptäcket av odlade fält, ser de raka vägarna, ser St Louis i norr och Atlanta i söder. Shirley är välkänd i trakten för sin verksamhet.
Välkänd på riktigt, alltså.
– Man trodde inte det var sant först, men hon har hand om en massa kändisars hundar, Steven Spielberg, Sheryl Crowe, Nicole Kidman...vi var hemma hos Nicole Kidman och hämtade hennes hund en gång. På väg dit tänkte jag att jag skulle ta en selfie, men sedan fick jag inte fram ett ord, skrattar hon.
Och när Sheryl Crowe ger sig ut på månadslånga turnéer är det i ”Emelies pensionat” hennes älskling inkvarteras.
Emelie hjälper till i rörelsen, tar hand om djuren, klipper klor och vad som kan behövas. Precis som hon gör i sin egen rörelse hemma på Gotland.
Vad är det du hittat i Tennessee som fångat dig så?
– Jag vet inte...det är hela det amerikanska sättet att vara. En del kan tycka det är ytligt, det där ”how are you, darling?” men jag känner en mycket större öppenhet och mer trevligt bemötande där än här i Sverige. Det är lätt att få kontakt, lätt att prata med folk.
Och så gillar hon naturen, känslan av barndomens western-filmer. Det finns så mycket hon vill se och ta del av: Wyoming, Colorado, Dakota, vandra Pacific Crest Trails 430 mils längs Kaliforniens västra kust...jo, att flytta till United States en dag vore drömmen, även om hon vet att det är knepigt med det administrativa. Redan nu känner hon att misstänksamheten vid gränsen skärpts.
Fast det där med att flytta dit, på riktigt, nja, förresten, tusan vet.
Hon dricker en mun kaffe, funderar:
– Jag kan vara lite rädd för att jag om jag slår mig ner någonstans i så fall slutar upptäcka, slutar resa...tappar upptäckarlusten, helt enkelt. På ett sätt har det redan blivit så. Tidigare åkte jag aldrig till samma plats två gånger, ville alltid till något nytt, men nu kommer jag hela tiden tillbaka till Nashville.
Men å andra sidan, säger hon:
– Å andra sidan räknar jag med att känna så, gräset har alltid varit grönare på andra sidan, eller hur jag ska säga. Det finns alltid en längtan till något annat. Det gäller bara att hantera den.
Det är också därför hon älskar sitt lilla gotländska hus på hjul.
För att hon kan dra inom något dygn om hon vill, för att hon känner sig lätt och fri sedan hon gjort sig av med de flesta av sina tidigare prylar.
Det som håller henne mest tillbaka är Grace, en elva år gammal kinesisk nakenhund, Emelies ögonsten.
Hundar har alltid varit en del av livet och ibland funderar hon på att skaffa en till, men så slår hon det ifrån sig.
– På så sätt förbereder jag mig för att lämna, jag skaffar ingen ny som håller mig tillbaka. Det tar emot...men så är det. Grace är det som gör att jag inte kan vara borta långa perioder och jag vill inte ha något som håller mig fast.
Det skulle kunna hända att även Emelie Frosthlilja kommer till ro. Kanske inte helt, rastlösheten blir nog kvar, den som gör att hon känt sig tvungen att sätta timer på det mesta för...
–...du vet, jag kan sätta på kaffe och sedan gå ut och göra något annat, man vet aldrig med mig, skrattar hon.
Men om det där lugnet infinner sig, hur blir det dagen då?
– Om det händer hoppas jag det är i USA, på en större gård där det finns arbete att göra, något att hålla igång med. Jag kan inte se mig själv i en lägenhet, nej, det kommer inte att hända.
Emelie var i Nashville under den valrörelse då Donald Trump hösten 2016 röstades fram till president. Det var lätt obehagligt, säger hon. Trump-stickers på bilarna i trakten, så många anhängare av ett mer slutet samhälle. Bara trettio minuter från hennes amerikanska hemma håller Ku Klux Klan till, också det lätt obehagligt och främmande.
– Det finns rätt mycket rasism vilken jag inte ser så mycket av i vardagen, jag har tänkt att Gud vad lätt jag har det tack vare att jag är vit! Däremot har jag varit på middag hos folk som plötsligt uttryckt sig rasistiskt och jag har tänkt att ”va? Känner jag de här människorna?”. Men jag har valt att ligga lågt.
Tillsammans med väninnan Shirley har Emelie tittat på ”Jills veranda”. Det har fått upp ögonen på dem båda.
– Shirley känner ju dessutom igen miljöerna så vi har besökt en del platser från programmen.
I februari ger hon sig alltså av igen för ytterligare några amerikanska veckor. Men tills vidare håller sig Emelie till sin vagn på sin barndoms mark. Hon driver sin hundrörelse där hon till våren ska ge sig ut till kunder med sin till hund-spa inredda hästtransport.
Som för att manifestera sin egen rörlighet och att det liv hon lever är ett liv på hjul.
– Det här huset, spa-vagnen och så mina cyklar, jag var ordförande i Ringmurens CK tidigare och gillar att vara ute och trampa, säger hon.