Det här är vägen som leder hemåt och bort, men mest leder den in i lugnet. Bort från den stora rädslan att lämnas ensam kvar. Det här är Meit Fohlin, på andra sidan den stora förändringen.
I själen har Meit Fohlin bott vid en grusväg i hela sitt liv. Som en aorta löper den genom hennes inre, från barndomen ända fram till nu.
Hon pekar, Meit, när vi går ut en stund efter intervjun, vilken kom att bli ett samtal om kärleken, döden och om hur livskrisen fick henne att välja en helt ny väg.
Hon pekar och säger ”där borta” och ”titta här!”.
– Ingenstans ser man årstidernas skiften bättre än längs en grusväg, blommorna i dikeskanten på våren, björkarnas musöron och fåglarna som flyger lågt, sommaren sedan med dammiga salmbär i dikesrenen...nu är egentligen den tristaste tiden, men ändå är det så vackert, tycker du inte?
Meit Fohlin är sedan i somras regionstyrelsens socialdemokratiska ordförande. Dagarna fylls av sammanträden, kvällarna av mejl att besvara och handlingar att läsa. Men det håller vi på armlängds avstånd i denna intervju, ty hon är ju även en alldeles vanlig människa.
Vi ses i den totala tystnaden, den hon älskar så högt. Tystnaden och mörkret, inga gatlysen utanför, stjärnklara nätter klirrar stjärnbilderna som glas långt där ute i rymden.
Här, i Frändarve i Eskelhem, lever hon i stillhet sedan fyra år nu i en hyrd vit liten villa, särbon Jocke har sin bas på annan plats och yngsta dottern av två har just flyttat ut.
Det är tomt, förstås. Saknaden är stor för en mamma som gått i alla föräldrafällor som finns.
– Ja, jg är väldigt mammig, ler hon. En curlingmamma, vill gärna prata med dem varje dag, som tur är bor båda på Gotland, det är skönt, då är det lätt att träffas.
Vi pratar om livet som går i den här intervjun, om rädslan att lämnas ensam kvar, vilken präglat henne som det ensambarn hon är och än i dag sitter djupt i henne.
– Jag växte upp med en ensamstående mamma och jag kan minnas den känslan redan från barndomen, känslan att vara utlämnad, ”om hon dör nu, vad blir det av mig då?”. Det var en rädsla som var så oerhört stark, jag skulle nästan kalla det ångest, minnas hon.
Mamma Maud växte upp i Västerhejde och återvände till rötterna när Meit var sex år gammal och startade sin egen juristfirma. Pappa blev kvar i Stockholm, men kom trots det att finnas kvar i hennes liv.
Jag frågar vem hon var då, under de där viktiga åren när ett barn blir en egen person.
Vem var den tio-, femtonåriga Meit?
– Ja, du...i lågstadiet på St Hans var jag ett argt barn, jag kunde inte förstå att lärarna bestämde över våra huvuden. Tidigt hade jag en idé om att det kunde spela roll vad jag tyckte, det minns jag så väl.
Sedan flyttade de från Visby ut på landet, till Idholmen i Väskinde. Längst bort på en flera kilometer lång rak grusväg. Kanske var det då den där känslan av trygghet grundades.
– Känslan av att vara bortom, jag har alltid dragits till utposter, du vet, ”nu är det bara vi, nu får vi klara oss med det vi har”.
Hon minns vintrar då plogbilen inte tog sig fram. Minns utsattheten då men också känslan av samvaro; att vara hänvisad till det som fanns. Som en ö på en ö. Som när mörkret faller över bygden.
I mellan- och högstadiet sedan hade hon ganska hög status och var ofta och i olika sammanhang informell ledare...
– ...och en rätt vedervärdig person, får jag nog säga.
Hur då?
– Dålig på att se andra, brydde mig mest om mig själv, gick min egen väg, jo, jag var nog ganska vedervärdig, säger hon.
Privat lockade hästarna, Meit och mamma red tillsammans och skapade då en än djupar mor-och-dotter-relation vilken varade ända till slutet.
Vi ska återkomma till döden, den som träffade henne så hårt, men först till början av ett liv. För Meit blev mamma tidigt, redan vid tjugo års ålder.
Hon hade träffats den man som är far till hennes båda barn när hon var sjutton, när äldsta dottern Märta sedan föddes var det den mest självklara sak i världen.
Ridsportkarriären lades åt sidan och Meit ägnade sig åt att vara mamma. Fem år senare kom en andra dotter, Klara.
– Vi flyttade till Umeå när Märta var ett, vi pluggade och jag var rätt ensam bland mina vänner om att vara mamma. Men det funkade perfekt för mig, jag har alltid gillat att vara vuxen så varför inte då ikläda mig det direkt!?
Låt oss dra några snabba pennstreck här, en skiss av ett liv; återflytten till Gotland sedan, hästgården på Skogsholm som införskaffades, åren på Donnergymnasiet och som rektor på Fårösunds folkhögskola, dagar som blev veckor som blev månader och år.
Och så dog mamma.
Det där som aldrig fick hända, det hände. Snart fjorton år sedan nu. Långvarig sjukdom tills hon en dag släppte taget och trots att det var väntat var det i studen så fruktansvärt oväntat.
Den där ensamheten hon varit så rädd för sedan barndomen slog nu till med full kraft.
Utanför fönstret ligger fälten i träda, kaffet står på bordet och Meit sitter tyst ett tag, tittar inåt, bortåt.
– Den där känslan jag haft...den var så jävla sann. Alla ska dö en gång, det vet vi, men ändå, jag kände mig så oändligt ensam. Vi hade ju den där överenskommelsen, mamma och jag, ”It’s all about us” och så går hon! Det hände något i mig där. De som ska finnas för oss när vi faller finns ändå inte där.
Det låter som du känner det som ett svek, nästan, att mamma dog?
– Hon var svårt sjuk, hon ville inte längre och somnade in på lasarettet. Det räckte inte att jag fanns. Ja, på något märkligt sätt var det en känsla av svek.
Så skört allting är, en blinkning och allt kan vara förändrat. Ibland vill hon själv falla, när hon inte förmår uppehålla energin.
– Den där tanken på att någon ska ta emot, en hand som håller i...trots den kärlek som finns omkring mig vet jag att i grunden, längst där inne, är vi alla ensamma.
Mammas bortgång var en slags livskris men också starten på en stor livsförändring. Uppbrott från relationen, hästgården som såldes, en ny grusväg som öppnades i hennes inre mot fortsättningen av hennes liv.
För att hon var tvungen, för att vara sann mot sig själv, för att fånga fortsättningen av livet..
Som den nya människa hon blev inledde hon så småningom en ny relation och fyllde sin fritid med politik, precis som det sagts om henne redan i skolan: ”Du kommer att bli politiker en dag!”.
På vilket sätt finns din mamma i ditt liv i dag?
– I början drömde jag att vi pratade i telefon, vi förde samtal och jag hörde hennes röst. Jag har kämpat hårt för att ha kvar henne, känna henne i mig, men jag gör inte det längre. Däremot värderar jag ofta min omvärld via hennes, på något vis. Hur skulle hon tänkt nu? Hon hade alltid en så klar tanke.
Och du själv, känner du igen dig i din mamma i relationen till dina egna barn?
– Ja, absolut. Mamma var min bästa vän och jag och mina döttrar är verkligen vänner i dag. Jag visste att mamma älskade mig, mina barn vet att jag älskar dem. Mammakärleken är odiskutabel och av den blir man stark.
Finns det förresten någon större känsla av skörhet än när man har barn!
– Att ha barn är att ständigt bära på en rädsla, små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer, ja, så är det, men ändå...det är ändå det bästa, är det inte?
Jag har tidigare gjort Du&jag-intervjuer med Meits socialdemokratiska företrädare på ordförandeposten, då med rubrikerna ”En ensam man utan elefanthud” (Åke Svensson) och ”Ibland är jag bara fysiskt närvarande” (Björn Jansson). Så jag frågar om det, om ensamheten på den politiska toppen.
Men nej, inte alls. Efter ett halvt år som regionstyrelsens ordförande finns ingen känsla av att vara ensam eller utlämnad, inte som det kan kännas i hennes privata inre.
– Jag är en typisk samarbetspolitiker med ambitionen att så många som möjligt ska få säga sitt, jag har en yrkesbakgrund som chef och har alltid i mitt ledarskap varit noga med att involvera så många som möjligt.
Men när en fråga dras till sin spets och kräver beslut?
– Nej, jag skulle aldrig fatta ett tufft beslut i min person, för mig är det lösningar som processas fram tillsammans som gäller. Inom majoriteten, men också genom att lyssna på andra partier.
Det är tuffa tag i politiken ibland, hur påverkas du av det?
– Inte alls, det där har jag reflekterat mycket kring. I min roll är jag helt öppen, har inga problem med att erkänna om ett beslut blivit fel, ”Hur kan vi göra det här bättre?”. Men privat...
...privat kan det vara svårare att säga förlåt, så säger hon det. Att där erkänna ett fel är en oerhörd prestigeförlust. Åter den där rädslan att bli ensam kvar, åter den där insikten om hur skört allting är, vilken finns djupt rotad inom henne.
Vi går ut på grusvägen efter intervjun, för bildernas skull och för att andas en stund. Decemberluften är hög och klar, på marken en tunn hinna is efter nattens minus, hagen där det under sommaren går kalvar är tom.
– På våren är det underbart här, när gräset är grönt och tussilagon kommer.
Men du, det har varit mycket melankoli och utsatthet i den här intervjun. Men det finns väl en dansande Meit också? Berätta, hur är hon, skulle jag vilja dansa med henne och i så fall varför?
– För att jag är ganska lätt att vara med. Jag är glad, har mycket energi. Dessutom kommer jag tycka du dansar bra för jag är rätt okritisk och jag kommer att låta dig veta det för jag är mån om att du ska trivas. Sådan är jag!