DU&JAG (GT) Jessica Anemyr växte upp på Öland men fann sig så småningom ett hem i Visby. Det här är en berättelse om att lämna en ö för en annan.
Över bron från Kalmar till Färjestaden, vidare tvärs över Ölands smala midja till dess östra kust och du befinner dig på Jessicas barndomsmarker.
Norra Möckleby i Mörbylånga kommun, en liten by med knappt 200 invånare, en kyrka, en bygdegård och villabebyggelse längs Korsvägen och Sandkullevägen.
Det var här hon växte upp tillsammans med sina två storebröder, sex kilometer från Östersjöns dyningar med massor av åkrar runt om sig. Mamma och pappa pendlade till Kalmar, hon var undersköterska pinom äldreomsorgen, han målare.
– Man kan nog säga att det var en idyll, säger Jessica när hon tänker sig tillbaka.
Barndom, uppväxt, en kvart till skolan i Gårdby med buss, Leffe bakom ratten; minnen.
– Ja, säger hon, jag har så många fina minnen, knytisfesterna i kvarteret, alla kompisar, badstränderna, det fanns hela tiden saker att göra...jag tycker mycket om att tänka på den tiden.
Vinjetten ”Från ö till ö” återvände till Du&jag-uppslaget förra vecka, då med Nikoleta Kriklani från grekiska ön Lesbos. Med ojämna mellanrum får ni framöver träffa människor som lämnat en ö för en annan, Gotland.
Jessica flyttade till Visby 2011 för kärlekens skull. Hon hade träffat sin Henrik via gemensamma bekanta på en fest i Kalmar och sedan fanns det liksom ingen återvändo.
Vi ses i lägenheten i Visby, mopsarna Pax och Pellets grymtar på golvet, sonen Leon, som är fyra, vill baka en tårta, själv har hon just kommit från jobbet som elevassistent på Norrbackaskolan.
Det är en vanlig dag på hennes nya ö.
– Henrik har en son på Gotland och ville flytta tillbaka. Jag jobbade som frisör men tänkte att ”jag hänger väl med”. Jag hade aldrig varit här innan jag träffade honom.
Knappt hade hon hört gotländska heller. En kompis sade ”Gud, de har så sexig dialekt!”...
...men jag tyckte det var ganska fult!
Gotländska sägs ju annars vara en bra dialekt att ragga med!
– Nja, det gäller nog inte mig, det var inte det jag föll för. Fast nu tycker jag dialekten är helt okej, skrattar hon.
Norra Möckleby är en plats hon lämnat, först för högstadiet i Mörbylånga 45 minuter bort där hon blev kallad lantis för den som växte upp på östra sidan ön var minsann lite bonnig.
Och därefter till barn- och fritidsprogrammet på Jenny Nyström-gymnasiet i Kalmar. Kalmar, på andra sidan bron, som var porten mot stora världen. Snart hade hon gjort den staden till sin.
– Kalmar är ju hemma för mig, det är dit man åker när man ska till stan. Men samtidigt...jag har alltid trivts bra på Öland, på östra sidan, på sätt och vis är det alltid mitt ”hemma”.
Mamma och pappa har i dag flyttat till Färjestaden, villan där hon växte upp är såld, men det händer att hon åker till den lilla tätorten och minns. Den platsen står som referens till allt annat hon gjort och upplevt, solen om somrarna, dimman om vintern och ibland snödreven, ingenstans talar tystnaden till henne som där.
Stämningar kan, för dem som inte varit i trakten, anas i författaren Johan Theorins deckare, som ”Skumtimmen” och ”Nattfåk” vilka alla utspelar sig på norra Öland.
När Jessica kom till Gotland första gången kände hon på många sätt igen sig.
– Kalkstenen, ljuset, det öppna landskapet...kanske är det därför jag trivs särskilt bra på Sudret, det är väldigt likt hur det såg ut där jag växte upp.
Vad saknar du från Norra Möckleby?
– Jag vet inte...det är nog mest familjen, inte så mycket platsen i sig. Jo, förresten, jag saknar badstränderna, de långgrunda sandstränderna där man kan gå flera hundra meter och vattnet fortfarande når en till knäna!
Norra Möckleby är inskrivet i den svenska kriminalhistorien för de så kallade ”Ölandsbränderna”, en lång serie anlagda bränder som rasade på sydöstra Öland 1957-1958. Stämningen var uppjagad, lokalbefolkningen patrullerade om natten och en lantbrukare från Norra Möckleby blev misstänktes för dåden. Trots det förblev de många bränderna ouppklarade.
Den 30 september 1972 invigdes Ölandsbron av dåvarande kronprins Carl-Gustaf. En fast förbindelse mellan Öland och fastlandet hade då diskuterats i många år, det första konkreta förslaget redovisades redan 1932.
Den sex kilometer långa bron var länge Europas längsta, ända till den mer än dubbelt så långa Vasco da Gama-bron över floden Tejo i Lissabon öppnades 1998.
Tidigare hade förbindelsen till fastlandet skett med färja mellan Oskarshamn och Byxelkrok samt på linjen Revsudden – Stora Rör. Nu blev det plötsligt så mycket enklare att pendla till jobb och skola i Kalmar.
Just bropassagen gör känslan av att Öland verkligen är en ö påtaglig. Där nere, under brons högsta spann, passerar fartygen genom Kalmarsund, där blänker det svarta vattnet och där går gässen vita när vindarna tar i.
– Jo, ökänslan är tydlig. Man åker hem till ön, liksom. Fast bron gör ju att det är enkelt att resa, det tar 20 minuter till Kalmar, det är inte samma projekt som här när man ska någonstans.
Just blåsten och vindarna sitter djupt i Jessica, säger hon. Den ger en frihetskänsla, känslan av att inte sitta fast, en öppen horisont full av möjligheter
– Pappa kommer från Hultsfred, jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo så, i skogen. Hultsfred ligger som i en gryta...nej, aldrig!
Flera av de öbor jag tidigare intervjuat säger samma sak, att stormarna men även regnet när det kommer från sidan är som en del av dem.
Så här sade makarna Karen och David Clubb i Klintehamn om sin hem-ö Shetland i en ”Från ö till ö”-reportage i maj:
– Vi saknar det! Att bli blown to hell och soaking wet så fort man går ut påminner en om vem man är i den här världen.
På vilket sätt finns det öländska i dig, Jessica. Reflekterar du över din bakgrund nu när du bor i Visby?
Nej, säger hon, inte särskilt mycket. Det här är ju hennes hem nu:
– Men det är klart, lite surt är det att Gotland alltid vinner solligan i tv. Men annars har jag landat här, det är mycket mer soft här än i Kalmar, till exempel.
Hur då?
– Kalmar är lite snobbigt, där går man inte på stan med mjukisbyxor och fläck på tröjan, det gör man bara inte.
Men i Visby är det okej?
– Visby har tagit fram den slappa sidan av mig, ja.
Vad vet folk i allmänhet om Öland, skulle du säga?
Hon funderar ett tag, Leon vill fortfarande baka tårta:
– De känner till bron, att det är långt och smalt...men annars, nej, jag vet inte.
Att kungen har ”sommarstuga” där kanske?
– Nja, vet folk det? Ja, kanske. För mig är allt det där så självklart. Victoriadagen, Skördefesten, Konstnatten, det har alltid funnits. Långe Jan och Långe Erik kanske en del känner till. Och Allvaret, det är ju ett världsarv som Visby innerstad.
Och kroppkakorna, väl?
– Jo, men de finns ju här också. Fast inte öländska, förstås...
...och så enas vi, Jessica och jag, att den vita sås som bjuds till gotländska kroppkakor inte är särskilt smakfull. Nej, så här ska en riktig kroppkaka vara: tillverkad av såväl rå som kokt potatis, serverad med lingonsylt och grädde direkt ur paketet. Pang på bara, inga konstigheter.
I tv-serien ”NileCity 105,6” från 1995 sänder Robert Gustafssons och Henrik Schyfferts rollfigurer reggaeprogrammet ”Rub a dub” med sköna repliker på öländsk accent, som ”Har du några utsocknes kvar där uppe i Böda” och ”Respekt, du får fan i mej önska en låtjävel” och den odödliga ”Utslagsfråga: Hur många bultar finns det i Ölandsbron?”. Finns på Youtube, måste ses.
Jessica kommer aldrig att flytta tillbaka till Öland. Det är så hon säger. Många gör det, lämnar hemön efter gymnasiet för att smaka på livet – precis som ungdomar i alla mindre orter gör – och en del flyttar åter när de bildat familj. Till den långa smala ön eller till Kalmar och småorterna där omkring; Nybro, Emmaboda.
För henne kommer Öland och Norra Möckleby alltid i någon mån vara hemma, som den plats alltid är där de tidigaste minnena finns, men återvända...nej.
– Jag har inga som helst planer på att flytta hem.
Finns det något mått av sorg i det?
– Nej, det kan jag inte säga. Jag funderar inte så mycket, saker bara händer. Jag stormtrivs här, jag har turen att ha en kille med en fantastisk familj som öppnat sina armar så nej...det är här jag kommer att stanna.
I dag besöker hon Öland ett par gånger om året, det räcker för att hålla minnena och dialekten vid liv. Den som sipprar fram emellanåt och som lösgör sig så mycket mer varje gång hon tar bilen över bron.
Mycket finns i Visby, i Kalmar och i resten av världen, men stillheten i Norra Möckleby finns ingen annanstans, ingenstans talar tystnaden som där, ingenstans bär vinden så många minnen.
Det är en fin bild av livet.
Så hur många bultar finns det då i Ölandsbron? I ”NileCity 105,6” var svaret 7 428 954 stycken. Den siffran är dock helt tagen ur luften. Eller snarare: Ingen vet med säkerhet. Trafikverket har uppskattat antalet till omkring 20 000 stycken i den mån någon alls räknat.