Oristano på västra Sardinien, en liten stad med drygt 30 000 människor. Det var där hon växte upp, Sonia, på en ö tjugo mil väster om Italiens stövelskaft.
Pappa Sandro arbetade som polis, mamma Teresa är hemmafru och i familjen finns också brodern Francesco.
Alla är de kvar på ön i Medelhavet, bara Sonia har lämnat platsen där hon var barn och tonåring. Precis som hon ville:
– Det finns inga jobb där, alla unga flyttar, jag ville inte heller stanna så jag flyttade till Milano, säger hon.
Men att livet sedan skulle ta henne till en ö i Östersjön, nej, det var inte planerat. Vi kommer till det i den här intervjun.
Det här är del fem i intervjuserien ”Från ö till ö”. Tidigare har vi besökt Shetlandsöarna, Jamaica, Island och Fårö, den här gången landar vi i det blå Medelhavet.
Sardinien är Italiens största ö, ett land av skog och svårtillgängliga bergsområden, vida slätter, sumpterräng, sand- och stenstränder, grottor, klippor och dramatiska kuststräckor.
Det är också, likt Gotland, en ö som lockar turister i mängd, främst till öns nordöstra kust.
Där Sonia växte upp, i Oristano, händer ingenting. Inte om hon får säga det själv. Många ungdomar lämnar ön och bosätter sig på det italienska fastlandet, i Rom, Genua, Milano, kvar blir föräldrar och minnen.
Vad är det turisterna vill åt?
– I huvudsak havet, stränderna och maten. Men det finns också en hel del kulturhistoria. Men jag vet inte, jag tycker inte det finns så mycket där.
Hemmablind, förstås, tänker jag. Men det säger jag inte.
Jag frågar vad hon drömde om under uppväxten och hon säger att hon inte drömde om något särskilt alls.
– Jag är inte sådan, skrattar hon. Jag har aldrig haft några direkta drömmar.
Dock flyttade hon alltså som 22-åring till Milano för jobbets skull.
Milano just söder om Alperna, det är staden i hjärtat. Där finns pulsen, där finns vännerna, där finns livet. Det är den staden hon tänker på när hon tänker sig till Italien. På familjen i Oristano, förstås, men lika mycket Milano med sina livliga gator och storslagna torg.
Där bodde Sonia för övrigt också på en ö, i området strax norr om centrum som heter ”Isola”.
Hon arbetade på en glassbar och plötsligt dök den där snygge svensken upp, Kristoffer från Visby som var på semester i stan.
Mer än så behövs inte om stjärnorna står rätt.
– Så jag flyttade med honom till Sverige, säger Sonia.
Bara sådär, i ett enda slag ändrades livet, förälskelsen bländande och het som en södervägg.
Fast allt har förstås sin bakgrund. Kristoffer hade tidigare arbetet i Italien under flera år och kände kulturen och språket. Kontakten och kärleken var dock omedelbar och efter de där två veckorna i augusti för drygt fyra år sedan tog Sonia alltså beslutet att följa med till Sverige.
Eller om det bara hände. Hon vet inte så noga, skrattar hon.
– Jag tänkte inte så mycket. Jag flyttade för kärleken, för att jag ville skapa en egen familj.
Det har hon nu. Lille Alexander är ett och ett halvt år och går på dagis. Han kommer att växa upp som en tvåspråkig kille för i familjen pratar Kristoffer svenska och Sonia italienska, för Alexanders och för varandras skull.
Den här intervjun genomförs dock på svenska, för efter fyra och ett halvt år klarar Sonia språket utmärkt. Men det har varit ett slit.
– Det finns ingen logik i svenskan. Och många ord uttalas inte som de skrivs, det är jättesvårt att lära sig!
Vi bryter av med lite sport: Andra veckan i juni kör världseliten rally på Sardinien, sedan 2004 finns den tävlingen i VM-kalendern. Cykelloppet Giro d’Italias första etapp 2017 avgjordes på Sardinien och i fotbollsligan Serie A tillhör öns stolthet Cagliari Calcio, med sina rödblå tröjor, mittenlagen.
I oktober 2013 kom Sonia Daidone för första gången i sitt liv till Gotland. Aldrig hade hon heller varit i Sverige eller ens i sin fantasi tänkt sig att hon någon gång skulle hamna här.
– Jag tyckte Visby var jättefint, i oktober var det fortfarande ljust på dagarna. Men sedan blev det lite jobbigt när det blev mörkt tidigt på dagen, det var helt annorlunda än Italien.
Sakta men säkert har hon sedan dess landat i att hon faktiskt bor här, mitt i Östersjön. Hon arbetar som lärare i italienska på Folkuniversitetet och som servitris på restaurang Mille Lire i Visby.
På restaurangen känner hon sig hemma, där är hon bland hemlandets folk, Riccardo som driver rörelsen är född och uppvuxen i Rom.
För Sonia erkänner att det ibland kan bli lite ensamt här i Visby. Svenskar är mer försiktiga och håller sig mer till sitt än människor gör i den kultur där hon växte upp.
– Det är svårt att få kontakt, svårt att få jobb när man inte känner mycket folk svårt att hitta vänner.
Vad beror det på, tror du?
– Jag vet inte...i Sverige är man kanske inte intresserade av andra. Det är fortfarande svårt efter nästan fem år. I Italien är man närmre varandra, familj, grannar, alla pratar med varandra överallt.
Det händer att Sonia längtar hem så som alla som lämnat en plats någon gång gör. Längtar till dofterna, ljuden, allt det där som är så svårt att peka på, som bara går att förnimma. Längtar till vännerna, de få som är kvar på Sardinien, de betydligt fler som finns i Milano.
De pratar och träffas ofta via Skype, men det där riktigt nära, att kunna kramas eller ta en promenad, fattas henne.
Någon eller ett par gånger om året försöker Sonia resa hem. Närmast i slutet augusti, då är en resa bokad för hela familjen.
Gotland, en plats i havet där de knotiga träden står pall för blåsten, där de karga hedarna breder ut sig, där befolkningen öppnar sina hjärtan för dem som behöver men som också gärna klarar sig själva och sköter sitt. Patriotism.
Just den gotländska patriotismen är densamma som den på Sardinien, det märkte Sonia tidigt. Ett eget folk som håller ihop. Egensinniga, målmedvetna och styvnackade sarder som går sin egen väg, vilka dekret som än kommer från Rom.
Ön har sin egen flagga, många tatuerar in den på huden för att visa sitt stolta ursprung.
Det har dock inte Sonia gjort. Hon känner inte så, snarare tycker hon att hennes bakgrund ibland rent av är pinsam.
– Sardiskan har en väldigt hård och speciell accent, det räcker att säga ett ord så hörs det var man kommer från. Nej, det är inte särskilt snyggt!
Du skäms, alltså?
– Haha, jag har arbetat bort accenten. Men när jag flyger dit, när man kommer till flygplatsen...det hörs direkt vilka som är sarder.
Jag tar som jag brukar en tur med google, går längs Oristanos gator, vandrar dess trånga gränder fram mot Piazza Roma, väjer för vesporna och viker västerut längs Via Republica som tar mig till huvudleden mot den lilla kustorten Torre Grande med sin långa sandstrand.
Det här är Sonias hemma, det här är det hon lämnat.
Även om svenskar är tillbakadragna och håller avstånd märker hon, inte minst när hon arbetar på restaurangen, att de allra flesta verkar gilla Italien.
– Folk frågar var jag kommer ifrån och berättar att de varit i där på semester, ”alla” verkar älska Italien!
Ja, så är det nog. Och varför är det så?
– Jag vet inte...klimatet, kanske. Det är varmare. När det blåser här på Gotland kan det vara ganska kallt. Och så tycker många om maten.
Parmesan och oliver, skinka torkad i luften och tomater stora som planeter. Den italienska solens mat har med åren blivit som svensk husmanskost.
Var det så hos dig som man ser på tv. En mamma som stod i köket hela dagen och lagade fantastisk mat?
– Ja, hon lagade mat, men det gör pappa också. Han är jätteduktig på fiskrätter. Och pasta förstås med tomatsås, det brukar man äta varje dag.
Hon tänker ibland på dem där hemma, Sonia. Att hon saknar dem, mamma, pappa och brorsan.
För dem var det naturligtvis en överraskning när dottern plötsligt flyttade norrut. Men vad kan man annat än att följa sitt hjärta.
Och såväl Sandro och Teresa har hälsat på på Gotland och sett att hon har det bra:
– Mamma har varit här två gånger, pappa tre, det var roligt att ha dem hos sig. Och just nu är min bror faktiskt här.
”Från ö till ö”, temat för den här intervju-serien. Jag frågar Sonia om just ö-känslan har någon betydelse för henne, det faktum det innebär att vara avskärmad från resten av landet. Men nej.
– Nej, ingen alls, säger hon.
Det har blivit så, bara. Sardinien, ”Isola” i Milano och nu Gotland i den stålgrå Östersjön. Ingen aktiv plan utan som för de flesta av oss: Livet tar oss dit det vill.