För fem år sedan bytte Nikoleta Kriklani fetaost och det blå Medelhavet mot hushållsost och Östersjöns svarta vatten. Men i djupet av hjärtat finns Lesbos kvar, hemön i den grekiska arkipelagen.
Det är så hon säger det när intervjun nästan är över och jag som sista fråga frågar:
Vad är det för känslor när du flyger in över din ö?
– Att jag är hemma, Lesbos är alltid mitt hem, var jag än bor.
Lesbos, som är så mycket mer än en plats dit flyktingar anländer med gummibåt på väg undan kriget och där misären i dag brett ut sig i det överbefolkade flyktinglägret Moria.
Lesbos står även för det äkta och genuint grekiska. Vi ska prata om det i den här intervjun, under rubriken ”Från ö till ö”.
Sedan fem år bor Nikoleta och maken Heracles i Visby. Han är universitetslektor i vindkraft och fick tjänst på Campus Gotland när arbetsmarknaden på Lesbos var kärv. Så de flyttde till landet i norr.
Nikoleta minns den första känslan när makens jobb blev aktuellt:
– När vi såg att Gotland var en ö blev vi jätteglada! Att ha vattnet runt om betyder mycket, även om det visade sig inte vara så blått, skrattar hon.
Vinjetten ”Från ö till ö” är tillbaka på Du&jag-uppslaget. Före sommaren träffade du människor från Shetland, Island, Jamaica, Fårö, Färöarna och Sardinien. Framöver kommer du med ojämna mellanrum att möta andra öbor som bosatt sig på Gotland.
Nikoleta växte upp i huvudstaden Mytilini. Här gick hon i skola, hängde med kompisar, badade i det blå havet. Mamma arbetade inom kommunen och pappa var kock, i dag är båda pensionärer, pappa bor i USA men mamma är kvar på den plats Nikoleta kallar ”hemma”.
Nästan hela den gångna sommaren tillbringade hon där i sitt hjärtas by. Det var en fin tid med barnen, den yngste nu tio månader, den äldste tre år.
– Jag passade på att vara i Grekland när jag var föräldraledig, säger hon.
När du inte är där, när du långa tider är hemifrån, vad är det du saknar mest?
Hon funderar en stund där vi sitter i köket i familjens lägenhet i Visby:
– Hela miljön...olivträden, druvodlingarna, vår familj producerar olivolja och vin varje år. Det saknar jag att inte vara nära. Ja, hela kulturen. Maten, musiken...men jag reser hem varje år och så långt är det faktiskt inte dit.
I hemmet i Visby är det grekiska närvarande, även om de flesta av möblerna kommer från Det Stora Möbelvaruhuset. Nikoleta och Heracles pratar hemlandets språk med varandra och till en början var svenskan rena grekiskan men numera behärskar Nikloeta även sitt nya språk utan större bekymmer. Hon hade bestämt sig att det var viktigt, biljetten in i samhället.
– Jag har en vän som pluggat i Malmö, han sa ”om du inte lär dig språket kommer du inte att kunna förstå kulturen”. Och precis så är det, så är det även hos oss. Förstår du inte grekiska förstår du heller inte temperament eller varför vi är eller gör på ett visst sätt. Allting bygger på arv, kultur och traditioner sedan långt tillbaka i tiden.
Är det rent av så att du blivit ännu mer grekisk sedan du flyttade till Sverige?
– Haha, ja kanske, så har jag inte tänkt. Men jag har börjat läsa den grekiska mytologin sedan jag kom hit eftersom så många pratar om den, det hade jag inte gjort tidigare. Så jag vet inte, det kanske är ett tecken!
I dag har Nikoleta tjänst på F-kassan och har hittat hem i mellanmjölkens och hushållsostens land. Att flytta var för allt del en förändring men ingen ”big deal”, som hon uttrycker det. Redan från första början kände hon en kärlek till Visby.
– Vi flyttade hit i augusti 2013 men var här första gången i mars det året. Vi bodde på ett hotell i innerstaden, det var minusgrader och snö...det var så vackert, husen, arkitekturen, allt var vitt. Vi tänkte att det här kommer att bli bra.
Jag frågar vad hon förvånades över under första tiden i sitt nya land och hon skrattar gott, för nog fanns det saker hon inte riktigt förstod sig på.
Som att vi svenskar inte per automatik kramas och pussas när vi ses.
– Jag läste på Komvux, berättar hon, och gjorde min språkpraktik på Röda korset. Där lärde jag känna en kvinna, Carin, och varje gång vi sågs kramade jag och pussade henne. Det gick bra en och två gånger, men när jag gjorde det tredje gången sa hon ”Nikoleta, kramas går bra, men inga pussar, snälla.”
Det är ett roligt minne, en bild av att vara ny i ett annorlunda land.
I början förvånades hon också över hur svårt det var att skapa kontakt och hitta nya vänner.
– Här pratar man med någon, nästa gång man möts blir det bara ett kort ”hej”. Du har säkert hört det förut. Det förvånade mig i början, men nu har vi lärt oss hur det är. Nu har vi jobb, kompisar, två barn som är födda här, allt går bra, inget att klaga på, säger hon.
Poeten Sapfo (cirka 630-570 f.Kr) dyrkades för sin passionerade poesi med erotiska undertoner. Sapfo och hennes hemö Lesbos har givit namn åt kvinnlig homosexualitet: sapfisk kärlek och lesbisk kärlek. Huruvida Sapfo själv var lesbisk råder dock delade meningar om.
Grekland har länge varit ett av svenskarnas största turistmål, såväl huvudstaden Aten som någon av de 227 bebodda öarna i den grekiska arkipelagen.
Hon tycker om det, Nikoleta. Det är en av de saker hon älskar med att bo och leva på en ö – alla människor som kommer på besök, alla möten med skilda kulturer, att få visa upp och känna sig stolt över sin egen hembygd.
Lesbos ligger långt från Greklands fastland och har genom alla år behållit sin karaktär och äkthet, det är inte lika exploaterat som på många andra håll.
Där, framför de vita husfasaderna, sitter fåriga män och dricker iste, där handlar kvinnorna tomater och aubergine i speceriaffärerna och tillreder sedan måltider till flera generationer.
– Det är genuint, det gamla finns kvar samtidigt som det nya också får plats.
”Alla” svenskar har besökt Grekland, fetaost och souvlakispett tillhör den svenska husmanskosten...hur tänker du kring det?
– Det är roligt, jag vet inte vad jag ska säga mer.
Mycket känner vi till, tror vi, men vad är det vi inte vet om Lesbos och Grekland i stort?
Nikoleta sitter tyst ett tag, häller upp kaffe, det är torsdagsförmiddag, regnet hänger i luften:
– Korruptionen, kanske. Hur den politiska situationen påverkar människorna, både finanskrisen och andra problem. Man får en känsla av att många är deprimerade, det är svåra frågor att ta ställning till varje dag. Det är lite tungt, på många sätt.
Just den pressade situationen blir tydlig när jag frågar om de kommer att återvända till Lesbos i framtiden.
Troligen gör de det, säger hon, hemön är stark i Nikoletas hjärta och även om Heracles har sitt ursprung i Thessaloniki arbetade han under tio år i Mytilini och utvecklade även han en stark relation till ön.
– Men att återvända nu, det går inte. Det finns inga jobb, inget att göra. Så är det för många unga, de söker sig utomlands för att få arbete. Det är tråkigt, men så är situationen. Just nu föredrar jag att åka dit som turist, skrattar hon.
När Nikoleta väljer ”En bra bok” till faktarutan nämner hon en titel av grekiske författaren Theodor Kallifatides. Jag frågar om de träffats, Kallifatides håller ju till på norr, men det har de inte. ”Men jag skulle gärna vilja göra det” säger hon. Så Theodor, om du läser det här, varför inte slå en överraskande signal till Nikoleta eller kontakta henne via ”Du&jag”.
Under den mest intensiva perioden hösten 2015 fick Lesbos ta emot 3 000 flyktingar om dagen, i fullastade gummibåtar kom de över det smala sundet från Turkiet. Det som kallades helvetesporten till Europa.
På stranden stod ortsbefolkningen och hjälpte trötta, rädda och utsvultna människor i land, gav dem mat, vatten och hjälpte till att torka deras kläder.
I dag har många öbor resignerat och kräver en lösning, omkring 5000 flyktingar befinner sig ännu i taggtrådsinhägnade Moria-lägret nära Mytilini, ett läger med kapacitet att husera blott 1800 personer.
Det som tidigare var som en transitstation mot Europa har blivit en vänthall där alla turer är inställda. Det har så klart påverkat ön och dess folk.
Nikoleta såg katastrofen på avstånd, från Sverige:
– När jag var hemma nu...jag hörda många negativa kommentarer. Det är tråkigt. Det finns många som visade stort hjärta och hjälpte till väldigt mycket när det kom som allra flest.
Kanske har det där något med ömentalitet att göra, genom generationerna har sjöfarare lidit nöd i vredgade vatten och människorna har tvingats ta skeppsbrutna om hand. Till Gotland kom baltflyktingar på 40-talet och på 90-talet den stora flyktingvågen under Irak-kriget.
Då ställde bygdens folk på Östergarnslandet upp med filtar och hett te, precis som Lesbos befolkning gjorde när gummiflottarna började driva in.
Generellt sett, har öfolk något gemensamt, tror du?
– Ja, jag tror det. På ett sätt är vi isolerade, vilket ger plats åt tankar och funderingar, en känsla att man klarar sig själv men också empati för andra, så är det nog på alla öar, tror jag.
Aten ligger långt bort, bryr sig Lesbos-borna vad som händer där?
– Nej, inte så mycket. Vi lever ett annorlunda liv, klarar oss själva men tycker det är roligt när det kommer människor på besök.