I kajal och guldlamé nådde han på 80-talet Sveriges absoluta rockelit. Men åren har gått, håret är grått. Det här är Dan hylander, den siste hippien.
Det är drygt 30 år sedan Dan Hylander stod på den absoluta toppen som artist.
I det tidiga 1980-talet lade han och hans Raj Montana Band landet för sina fötter med låtar som ”Höst”, ”Svart kaffe”, ”Farväl till Katalonien” och inte minst ”Skuggor i skymningen”, vilken kommit att bli något av hans signatur.
Han tilldelades Rockbjörnar, guld- och platinaskivor, gjorde 150 spelningar om året med ett obrutet självförtroende och peakade kommersiellt 1984 med det som kom att bli sista albumet; ”...om änglar och schakaler”.
30 år. Så länge sedan, så alldeles nyss.
– Jag visst är det, säger han. Det känns som ganska nyss. Det är bara när jag ser på mina bandkompisar som jag ser att tiden gått, ler han.
Det här är en intervju med en av mina största musikaliska hjältar. Ett samtal om tiden som går, om karriärens toppar och dalar och om det ständiga sökandet efter kärnan av allt: musiken.
I eftermiddag spelar Dan Hylander på Visbyfestivalen, tillsammans med Raj Montana-gitarristen David Carlsson och sångerskan Maria Blom.
Så många konserter jag såg, då i ungdomen. Jag minns en festival i Jönköping, kaffetermos och mackor med ägg, Det kan ha varit 82, kanske. 83.
Jag minns ösregnet i folkparken i Smålands Anneberg, smaken av vodka, det spelande scenljuset, ”Katalonien” och ”Nattåg”.
Hylander och hans musik har följt mig från första albumet 1978 fram till nu när hans karriär är inne i sin tredje fas med en ny skiva på gång att lanseras.
Jag möter upp på Visby flygplats och kör honom till hotellet, sätter oss i foajén och börjar den egentliga intervjun:
Jaha, här sitter du och är Dan Hylander. Hur är det att vara Dan Hylander?
– För det mesta är det rätt bra, men det finns givetvis tillfällen då jag tvekar. Igår hade jag svarat att det inte är något vidare, pågående projekt som känns osäkra, en massa strul. Men i dag är det helt okej.
För det finns så klart en skillnad mellan att vara Dan Hylander och att bara vara Dan?
– Jo, så klart det gör. En är offentlig och en är privat. För min generation är det en skillnad, jag minns mina egna förebilder som man bara såg på skivomslagen. Det blev lite mytiskt, nästan. I dag verkar det där suddas ut, folk som viker ut sitt privata i tv...det intresserar mig inte att se på när folk snyter sig i badrummet. Jag håller mig ifrån sådant.
Dan är den siste hippien. Det är Tomas Ledin som kallat honom så.
”...men i själen har vi aldrig klippt vårt hår” sjöng Hylander i låten ”Vildrosor och tistlar” från Calypso-skivan.
Och det har han heller aldrig gjort. Ett långfinger finns fortfarande i luften mot allt etablissemang och hårmanen är intakt, om än mer grå än förr.
– Det är väl Guds barmhärtiga drag att ge oss sämre syn på äldre dagar, säger han.
För i spegeln är vi alltid lika unga, eller hur? Där är i alla fall mitt hår fortfarande tjockt opch svart.
– Ja, så är det. Absolut!
Första gången Dan var på Gotland var det ösregn och blåste som fan. Dåvarande sambon Py Bäckmans dotter gick i femman och Dan hängde med som vuxen på skolresan. De cyklade en mil om dagen. Han var storrökare då och blev helt slut. Det var en jävla resa.
Artistkarriären gick i stå efter guldåren. Få saker vara för evigt och till slut sålde Dan Hylander inga skivor längre. Det var efter Raj Montana, några plattor med bandet Kosmonat samt ett par solo.
Istället blev han, under sena 90-talet, låtskrivare åt bland andra Totta Näslund.
– Jag skrev låtar men hade inget band, han villa göra en skiva men hade inga låtar. Det passade perfekt i tiden.
Samarbetet bar god frukt, det blev totalt fyra album och även här guld och platina.
En Hylandersk tillvaro skymundan, samtidigt som hela skivbranschen skiftade karraktär. Skivförsäljningen kollapsade, i streamingens tid ger låtskrivandet inga pengar att tala om, inte producentrollen heller.
Så då blev du artist igen?
– Ja, det har ökat gradvis de senaste, säg, fem, kanske tio åren.
Av ekonomiska skäl, helt krasst?
– Till att börja med, ja. Det var inte helt frivilligt. Med efter hand kom lusten tillbaka. Jag spelar med två från gamla bandet och fem kids, nu är det roligt igen.
Från att ha varit det hetaste heta till att gå in i tystnaden. Vad gjorde det med dig? Jag tänker att den där framgången ändå ger en del kickar?
– Så är det, så klart. Det var en enorm bekräftelse de där åren, det var kul. Men någonstans måste man hitta tillbaka till musiken, det är musiken, låtarna, som är det viktiga, och där är jag nu.
En ny skiva, med titeln ”Kan själv”, är inspelad och ges ut i höst, fem år efter comebacken ”Den försenade mannen”. ”Kan själv” innehåller just låtar skrivna till andra men nu inspelade av kompositören själv.
”Kärlek är att leva med defekter, kärlek är att glömma bort sitt jag” sjunger Dan Hylander i låten ”Se dig om” från 2011.
På pricken vad det handlar om, men också lättare sagt än gjort.
För egen del lever han sedan många år med sin bolivianska hustru Alexandra. 2007 flyttade de till staden Riberalta i Amazonas regnskog, men gångna december skrev de sig åter i Stockholm.
Såväl ett hus som mark och skog finns dock kvar i Sydamerika, vad de gör av framtiden vet de inte. Men just nu gäller Sverige.
Klarar du att leva som du skriver, Dan? Att leva med defekter och glömma bort ditt jag?
– Inte alltid. Vem gör det? Det är lätt i teorin, men att verkligen leva efter den föresatsen är svårare, är det inte?
Jo, verkligen.
– Man måste veta vart man ska för att sedan nå dit, det är grunden i en relation.
Som artist är han alltid på väg. I tanken mot nya sånger, i verkligheten genom geografin i bil, buss och båt.
Hemma är dock lägenheten på Kungsholmen. han kan ses äta mat på La Famiglia, eller i sushin på hörnet, hos greken, hos indiern, hela världen finns inom några kvarter.
Han plockar upp plånboken och visar ett stammiskort på Café Opera. Det är honom nyss tillsänt från detta en gång så heta lokus.
– Jag tycks ha fått ett lyft i kändisvärlden, ler han. Jag har inte haft något kort på många år, men nu är jag tydligen att räkna med igen, haha.
I sommar har Dan bland annat turnerat med Mikael Rickfors och Pugh Rogefeldt. ”Skuggor i skymningen”, ”Vingar”, ”Dinga linga Lena”. Sådant pratar man inte bort! I framtiden blir det ytterligare turnéer med Pugh, är det meningen.
Han levde rockstjärnelivet fullt ut en gång i tiden, när Raj Montana var som störst bodde han ”allt för nära” just Café Opera. För att inte tala om tiden som singel i Köpenhamn under några år i skiftet 80-90-tal.
– Mycket pengar, relativt berömd, inget förhållande, jag bodde 20 meter från Ströget, 50 meter från krogen Krasnapolsky, det är klart det blev en del party.
Så är det inte längre, tiden har gått vidare. Dan är 62, jag är 54. Vi fyller båda år samma datum, 21 juni.
Sinnet är ungt, men orken är i vissa avseenden verkligen inte densamma.
Det händer sällan, men om jag någon gång blir packad tar det tre dagar att bli människa igen!
– Ja, det är hemskt, det där får man hålla sig ifrån. Tre öl, inte mer. Och så akta sig för starksprit, annars funkar det inte.
Första gången Dan Hylander var fotograferad på ett skivomslag var 1981, på albumet ”September”. En ung man, 27, med långt hår och en cigarett i handen.
Jag frågar vem han var, det där killen. Vad visste han om livet?
– Ja, du...det är nog jag som står där, trots allt. Kanske har en del kantighet försvunnit med tiden. Och lite av den naiva glöden som fanns då. Ingenting var omöjligt, det fanns en obändig tro på mig själv.
Annars hade han kanske inte orkat, funderar han. Det krävdes ett intensivt jobb och just en obändig tro för att nå dit han till slut nådde.
Du växte upp i Malmö. Vad betyder Malmö för dig i dag?
– Mycket. Dels är det ett starkt publikfäste, dels har jag familjen där. Mamma, min bror och hans barn...Malmö betyder mycket, det är hemma.
Han beskriver det han lämnade 1979 som en rent av förskräcklig stad, sargad av industrinedläggningen. I dag finns ett annat Malmö, säger han. En tro på framtiden.
I dag är Malmö i nyheterna snart sagt varje dag.
– Du tänker på bilbränderna? Det behövs bara en galning för att göra något sådant. Och de allra flesta uppgörelserna är interna, jag har aldrig känt mig otrygg i Malmö. Aldrig.
När jag möter Dan Hylander på flyget är bland det första han gör att slå på datorn. Han närmast ursäktar sig själv, fångad av nutiden som han/vi är.
Kanske är det, tänker han, en frukt av tiden i Amazonas, då var datorn ända sättet att ha kontakt med omvärlden.
Med fascination tänker han på sina resor i Indien i tidigt 70-tal.
– Jag minns jag läste att Abba vunnit schlager-EM tre veckor efteråt, hade man tur fick man tag i en tidning ibland.
För egen del kan jag sakna känslan av att faktiskt inte veta. Så fort något är oklart ska det alltid googlas. Jag gillar att inte veta allt.
– Ja, att faktiskt diskutera sig fram till en lösning eller ett svar. Mycket är bra med Internet, men det har också givit kunskapsluckor. Många läser inte böcker och förhåller sig helt utan källkritik till nätet, jag tror det är farligt på sikt.
Om det finns två platser i tv-programmet ”Griniga gamla gubbar” kan vi ta dem!
– Varför inte. Det är mycket humor i det programmet, men det är mycket som är sant också.