Det var den tredje november 1993 i närheten av den lilla bosniska staden Vares, fem mil norr om huvudstaden Sarajevo.
Runt om stod hela Balkan i lågor som en följd av staten Jugoslaviens upplösning. Gotländske ambulanssjukvårdaren Peter Enström var 29 år och FN-veteran med fem uppdrag i Libanon bakom sig, nu gjorde han sin sjätte mission, men den första i Bosnien, i svenska bataljonen BA01.
Den var verksam i området från september 1993 till mars 1994 då den avlöstes av BA02.
För Peter tog tiden på Balkan dock slut tidigare än så.
– Märkligt nog, säger han där vi sitter i köket i Visby så många år senare. Märkligt nog minns jag varje sekund i detalj. Hur vi åkte i pansarvagnen på den där slingriga vägen i bergen, smällen, som i ultrarapid nästan, hur allt blev svart...och sedan hur folk låg överallt, i bilen och utanför, alla hade klarat livet
Lukterna när han vaknat till sans, lukten av krut och bränd plåt, som när man svetsar. Men ingen smärta, det var till en början som om allt var bedövat.
– ...men så såg jag mina fötter, att de var alldeles snedställda, då förstod jag att det inte gått så bra.
Det är inte första gången vi skriver om Peter Enström och hans olycka. Genom åren har han berättat om hur livet vände, om alla operationer – 49 stycken – om kampen för ersättning och senast i maj skrev jag ett reportage om hur han återsåg olycksplatsen i Bosnien efter alla år.
...men i den här intervjun kommer fokus att ligga på hur man tar sig vidare i livet när allt ställts på ända, hur han behållit lågan, glädjen och det positiva tänkandet när ingenting blev som det var tänkt.
För sådan är han, Visbykillen som vänt ansiktet mot det enda liv vi har ända sedan han var liten.
– Jo, säger han, jag har aldrig varit någon grubblare utan sett ljust på det mesta, det har jag med mig från uppväxten, jag var lite klassens clown, sådär. Klart att det hjälpte mig nu.
Den där tröjan du har på dig...
– Ja, jo...det fanns kanske en liten baktanke nu när du skulle komma. Men så är det, det är vad det handlar om. Man får fan aldrig ge upp, vad som än händer!
Redan tidigt insåg Peter att hans väg var att hjälpa och ställa upp för andra, därför hamnade han i vården direkt efter lumpen som sjukvårdsbiträde på Stureby sjukhus.
Så småningom blev han ambulanssjukvårdare i Stockholm där han fick sin rättmätiga dos av sjukdomar, olyckor och död.
Men också, och det är det viktiga: möjligheten att hjälpa människor i nöd. Och det var också som sjukvårdare han gjorde sina FN-uppdrag.
Men så nyckfull är alltså tillvaron att plötsligt var det han själv som låg där svårt sargad på en väg i Bosnien med kanyler i kroppen, fullpumpad med smärtstillande morfin.
Grått och kyligt, regntunga moln, mitt i stridslinjen och bara tre veckor efter påbörjat uppdrag malde han sitt mantra i feberdimman: ”Prince och Fanta, jag ska fan ha röda Prince och Fanta!”.
– Jag var nog lite avtrubbad där, men det var det enda jag tänkte på, de där jävla cigaretterna.
Inte på vad som händer nu, och hur det ska gå med allt?
– Nej, det kändes rätt okej, jag var inte särskilt orolig. Bara röksugen!
Han plockar fram ett album med tidningsklipp och foton; en demolerad pansarbil, fältsjukhus, Röda korset-bindlar, sargade ben och fötter. Ett av dem har jag lånat till detta uppslag.
Så nära i tiden är det och så fjärran. 25 år, ett halvt liv men lika ofta bara några få sekunder.
När Peter Enström väljer ”En bra bok” till faktarutan blir det ”Ett halvt år, ett helt liv” av Magnus Ernström. ”Den boken bör alla läsa” säger han. En bok om Balkankriget, ett sätt att försöka förstå det som i någon mening är omöjligt att förstå. 150 000 döda, miljoner satta på flykt.
Det finns ett så tydligt före och efter i Peter Enströms liv, skiljt av den tredje november 1993.
Vilket är bäst? Före eller efter?
– Efter. Utan tvekan.
Hur då?
– Allt är så mycket enklare nu, jag har inga större vardagsproblem, jag har det för jävla bra helt enkelt. Har man varit med om det jag varit med om finns inga bekymmer längre, så är det bara. Jag har ett utmärkt liv nu.
Han har varit i kriget, hört ljudet av granateld och kulsprutesmatter, han har ständig värk men kan i alla fall gå.
– Jag satt i rullstol i ett par år, det var kämpig rehab-träning, men va fan, det är ingen katastrof. I Aleppo, där är det katastrof, där lider människorna, jag är bara tacksam...det enda som är jobbigt är att bli förkyld!
Han återkommer ofta till den svenska vardagen i den här intevjun, hur lyckligt lottade vi är som bor där det finns vatten, el, sjukhus, skolor.
– Jag kan reta mig något fruktansvärt på folk som gnäller om det mesta, om bussen är fem minuter sen eller om vi har strömavbrott någon timme, men samtidigt...jag försöker tänka bort det där, jag kan inte gå och vara bitter och tycka folk är dumma i huvudet.
Men så är vi väl alla emellanåt, gnäller över småsaker, ett litet skoskav gör ju ont även om livet i övrigt ligger i spillror.
– Jo, så är det ju. Men jag försöker att se det på annat sätt, se allt det fina och fylla dagarna med något bra.
Fanns det en annan Peter under den tid vi kallar ”före”?
– Ja, det får jag erkänna. Missade jag t-banan blev jag förbannad, trots att det kom ett nytt tåg fem minuter senare. Och jag satt i bilköerna och svor över trafiken utan att tänka tanken att jag själv bidrog till att vägarna korkade igen.
När olyckan i Bosnien inträffade bodde Peter i Stockholm, sju år senare valde han att återvända till Gotland.
– Jag jobbade på SOS Alarm, satt i ett bergrum under Johannes brandstation på Malmskillnadsgatan i Stockholm och tänkte...är det så här jag ska ha det i resten av livet?
Det var det alltså inte, år 2000 var han tillbaka på hemön och sedan dess lever han lycklig i alla sina dagar. Eller nej, så enkelt är det naturligtvis inte.
För även om Peter i grunden är positiv till sinnes drabbas även han av mörker, allt oftare faktiskt. Som om allting till slut är på väg ifatt honom.
Det kommer flashbacks när han minst anar, vid kraftiga smällar, vid en viss typ av lukter. Det händer att han frågar sig ”varför?”. Han har aldrig varit någon grubblare, säger han igen, men upplevelserna i Bosnien ligger ändå där och gnager.
– Så nu ska jag ta tag i det, jag har min första tid på psykiatrin bokad för att få bearbeta allt som hände. Vi får väl se vad de, eller vi, kommer fram till
Så hittills har du hållit allt för dig själv?
– Ja...jag har snackat lite med kompisar och med farsan, han gjorde FN-tjänst i Kongo, han vet vad det handlar om, men inget annat, inget professionellt. Det är så vi grabbar är, kanske, att vi ska klara oss själva. Men nu ska jag göra vad jag kan för att ta mig vidare.
Att besöka platsen för olyckan, vilket han tillsammans med fjorton av de som en gång bildade BA01 gjorde i tidig maj, var, säger han, välgörande.
Kanske mer välgörande än han tidigare trott.
– Det var sommargrönt, människor odlade i sina trädgårdar, barnen lekte, då var det kallt, dimmigt och strider runt om i bergen. Nu stod jag där igen, det var starkt. Ett par av de som räddade mig var också med, det knöt liksom ihop allt, det blev både en slutpunkt och en startpunkt.
Många har under åren frågat om han ångrat sitt FN-uppdrag, men det har han inte.
Egentligen är frågan felställd, hade han inte suttit i den där pansarbilen när minan exploderade hade det inte funnits något att ångra. Och vad som händer i framtiden har vi ju ingen aning om. Men ändå, nej:
– Det var mitt eget val och min egen vilja, men jag tog ingen risk, jag tog en chans att komma ut och verka för freden. Det kan man aldrig ångra. Och när jag hamnar i tunga tankar tittar jag på mina armar.
Där finns två tatueringar; den vita pansarbilen och inskriptionen ”Sverige – med livet som insats”.
Jag föreslog den här intervjun just för att du alltid verkat så positiv trots att livet tog en annan riktning. Så, för att vara konkret, vad finns det att vara så positiv till?
– Livet i sig självt, eller hur?
Om du säger det, så.
– Jo, livet. Jag har sett hur snabbt allt kan ändras, i ambulansjobbet, under FN-missionerna. Så jo, livet i sig självt. Att träffa nya människor, att spela golf, ha kul, hitta på saker, i höstas gick jag en målarkurs, man är väl ingen Picasso direkt, men det var kul. Nu funderar jag på en gitarrkurs, kanske. Du vet...tiden går så fort, det gäller att ta vara på den och göra något bra.
För 25 år är inte riktigt 25 år, menar du?
– Ungefär så, det är länge sedan, Balkan har hämtat sig och där finns en framtidstro, det var kul att se, men det var också i går...25 år är bara en blinkning.
* * *
Ôch så slutar intervjun. Men inte riktigt, för det finns en fråga som ännu inte fått sitt svar:
”Röda Prince och Fanta”, hur blev det med det där?
Han skrattar, Peter, jodå, det ordnade sig:
– Jag låg på Sabbatsberg, det var ett par veckor efter explosionen, en kompis hälsade på och jag bad honom gå till kiosken och handla. Fantan var god men cigaretterna...det var för jävla äckligt. Jag höll upp länge och några år senare slutade jag röka helt.
magnus.ihreskog@gotlandstidningar.se
0498-202403