Det var den där däcklasten drivved som ställde till det den natten för 55 år sedan. Hur den i stormen klämde sönder såväl propeller som hylsa på pappa Henrys lastbåt Linea och hur den lilla besättningen tvingades rädda sig i livbåten.
Han var bara nio år då, Jan Tidblom, en liten grabb som spelade boll, gillade Elvis och lekte med kompisarna efter skolan.
Sommarlov mellan tvåan och trean på Solbergaskolan och nu var han med pappa till sjöss under några spännande veckor.
Det slutade med ett drama som han burit i minnet sedan dess:
– Det har inte påverkat mig i någon större omfattning, tror jag. Men jag har den här tavlan med fartyget vid datorn i mitt arbetsrum, så på det sättet påminns jag ofta om vad som hände, säger han. Vi hade en väldig tur den natten.
Hans kontakt med havet begränsar sig i dag till resorna med Gotlandsfärjan. Och så paddlandet med havskajaken, förstås. Det är ett intresse, att uppleva naturen från vattenytan, i blänkande stiltje och ibland bland skummande gäss och bra många fräsande sekund.
Det gula trähuset i Hejdeby, här har han och hustrun Eivor bott i elva år nu. De ärvde huset av Eivors far och flyttade hit från ett nybyggt hus i Väskinde.
Oj oj vilket jobb som lagts ner, här fanns varken toalett eller isolering att tala om då de kom hit, hålen att stoppa pengarna i var stora...
–...men det var också kul att få göra någonting vettigt av huset, säger Janne.
Han är pensionär nu efter en brokig yrkesbana, bland annat arbetade han i många år som klisterprins på såväl Gotlands Allehanda som Gotlands Tidningar. Grafiker, alltså, som klistrade rubriker och brödtext på plats innan bladen gick till tryckeriet.
Men när jag ringde dig för den här intervjun jobbade du i hamnen, sa du?
– Jo, jag hjälper till på Gotlands stuveri ibland, just då behövde de en extra gubbe, det är så emellanåt. I tre dagar lossade jag betongelement till nya huset vid Snäck.
Janne jobbade på GA kvällen 28 februari 1986. Han hade just kommit hem från kvällspasset när han hörde nyheten i radio att Olof Palme var död. Han ringde upp nattchefen Ingvar Andersson och for sen tillbaka till jobbet för att få med dramat i nästa dags tidning.
Janne växte upp i Visby med mamma, pappa och två systrar. Pappa Henry var lille Jannes, eller ”Tibba” som han också kallas, idol och förebild. Precis som alla små grabbar ville han en gång bli som sin far.
Pappa var tryggheten, pappa kunde allt.
– Han var sjöman och borta mycket, särskilt efter olyckan var han ibland borta i månader, då var det extra roligt varje gång han kom hem, så klart. Då var jag med honom jämt.
Henry Tidblom började sin bana som matros hos flera rederier, innan han 1958 blev en liten del i det gotländska småtonnaget i och med köpet av galeasen Linea.
Hon låg då redan i gotländskt vatten, sedan hon två år tidigare köpts från Skärhamn i Bohuslän av Anders Sjögren i Kappelshamn.
Fartyget byggdes av ek och rödbok i danska Svedenborg 1906 och lastade 125 ton. Med Henry Tidblom som skeppare gick Linea mellan hamnarna i Östersjön, inte sällan Visby, med all typ av last; spannmål, cement, virke.
Kvällen 3 augusti 1961 lastade Linea just cement i Norrköping, för transport till Visby hamn. Med ombord var, förutom Janne och pappa Henry, Jannes klasskamrat Ronny Dellevik och en besättningsman, Göran Pettersson.
Fartyget hade i hårt väder lämnat St Annas skärgård bakom sig när olyckan var framme.
Vi sitter i matsalen i det stora tvåvåningshuset i Hejdeby och Janne minns dramatiken i detalj, genom alla år tar sig hågkomsten ända hit.
Det hade mörknat, klockan var tio på kvällen, stormvindarna tog i:
– Vi hade somnat, jag och Ronny, när pappa kom in i hytten och sa åt oss att snabba på med kläder och flytväst för båten hade börjat ta in vatten.
Han såg det med egna ögon och ser det än: Hur vattnet forsade in i aktern och när länspumpandet inte gav något effekt var det bara att sätta livbåten i sjön när också motorn till slut givit upp.
– Pappa stannade kvar ombord ett tag, men när han kände hur Linea krängde till kom även han i livbåten.
Han berättar, tycks det, utan känslor. Och för all del, 55 år har förflutet, livet har gått vidare och allt slutade ju relativt gott den gången, men ändå:
Det måste funnits en massa känslor, tänker jag? Oro eller rädsla.
Han funderar en stund, Janne. Dricker av kaffet, ett fat bullar står på bordet:
– Jag tror jag var för liten, jag förstod nog aldrig allvaret. ”Det här fixar pappa”, det var så man tänkte.
För i den åldern fixar pappa allt?
– Ja, det är ju så. Men när jag tänker på det nu...vilket tur vi ändå hade, att det inte inträffade på vintern när det var iskallt i vattnet. Vem vet hur det slutat då.
Först i vuxen ålder lärde sig Janne simma ”på riktigt”, det var i samband med ”Långsimmet” i Solbergabadet, en företagssimning där det gällde att samla meter till sin firma.
Janne och kompisen Ronny fick ligga på en filt på livbåtens durk för att hålla värmen. Han minns en aning regn och vågskummet som slog över relingen i den hårda blåsten.
Och han minnas pappa Henrys ord där på havet när klockan blivit halv tolv: Nu går Linea till botten.
För så var det, med lamporna i styrhytten ännu lysande ställde sig fartyget i lodrätt läge för att sedan med en sista suck försvinna ner under ytan.
Där, på 70 meters djup intill södra Fällbådan, ett stycke ut från St Annas skärgård, ligger hon än i dag, som ett osynligt minne från en tid som var.
Minnen. Alla dessa minnen från den natten. Hur lanternor passerade på håll, hur nödbloss sköts mot den svarta skyn, hur livbåten med sin lilla motor satt kurs tillbaka in mot fastlandet, hur efter två, tre timmar ett tyskt handelsfartyg till slut närmade sig och plockade upp den frusna och genomblöta besättningen.
Kapten Focko Krawinkel var på väg med sin last av trä från Luleå till en holländsk hamn och gick efter undsättningen in till Kalmar för att släppa av de gotländska mannarna.
När ni räddades ombord på båten, vad hände, minns du?
– Vi fick på oss torra kläder och la oss att sova, vad pappa och Göran gjorde, vet jag inte. De pratade väl ett tag, fick en grogg, kanske, ler Janne.
När de sedan återvände till Visby, med flyg från Kalmar, var uppståndelsen stor.
På Visby flygplats mötte mamma, systrar och den gotländska pressen, dagen efter prydde dramat förstasidan på såväl GA, som Gotlänningen och Folkbladet.
När tredje klass startade några veckor senare lät läraren, Eva Lisinski, dem berätta för klassen om sommarens äventyr.
För ett äventyr var just vad det var för nioårige Janne. En aning läskigt när det hände, men väl på land nästan glömt. I den åldern vinner alltid framtiden, vad som än händer.
För pappa Henry blev det desto jobbigare. Förlusten av fartyget tog honom hårt. Känslomässigt. Men också ekonomiskt.
– Det skulle enligt reglerna varit ytterligare någon besättningsman ombord så han fick inte ut fullt på försäkringen. Så det blev några hårda år när mamma och pappa nästan aldrig var hemma.
Istället gjorde de allt för att dra in pengar. Pappa tog tjänst på långa trader hos andra rederier, mamma arbetade som servitris på Liljehornet, på Borgen, på Lunkans konditori.
– Men de lyckades och betalade sina skulder till slut.
Så småningom lämnade pappa sjöfarten och jobbade på land fram till pensionen. I dag är han borta sedan elva år. Också Janne och hans skolkompis kom ifrån varandra ellt eftersom åren gick. Det är sånt som händer, inget mer med det.
Janne är sport- och speedwayfantast. Lördagar är arbetsdagar då ett gäng entusiaster bygger nya motorbanan vid Hejdeby. Varje år blir det även några fastlandsresor för att se elitseriematcher och GP-tävlingar.
Det händer att han funderar på Linea där i djupet. Tänk om han haft henne nu! Som husbåt, kanske.
Det finns en systerbåt som heter ”Västervik”, det vet han. Janne har siktat henne i hamnen i Visby men aldrig sett någon människa ombord.
– Det hade varit fantastiskt roligt att gå ombord och se om det ser ut som jag minns det, säger han.