På bilden poserar ett kompisgäng från Skultuna på Svartåns strand. Det är 60-tal och The Beatles har erövrat världen med sin musik. Så klart ville de göra detsamma, Bosse, Micke, Conny och Hasse.
Drömmen var tydlig och han minns den ända hit, femtio år senare, Hasse Tholin, han längst till höger.
– Drömmen var att bli musiker, det var det jag ville bli. Och nu som nybliven pensionär kan man nog säga att jag blivit det till slut, skrattar han.
...och det trots att han faktiskt spelat i hela sitt liv.
Det här är en intervju om livets gång, om att sluta cirklar och levandegöra historien för att på så vis skapa en grund för dem som kommer sedan.
Eller, kort sagt: Att söka sina rötter.
****I tv-programmet ”Arvinge okänd” i SVT, vilket hade nypremiär i veckan, dyker journalisterna Niklas Källner och Kattis Ahlström ner i historien, länkar samman människoöden och får frågor att finna svar. ”Vet du, tårarna bara rinner nu när släktingarna fann varandra” messar Hasse när premiäravsnittet är över.
För ett år sedan gick Hasse Tholin i pension efter 37 år som yrkesarbetande lärare på särskolan. Han stängde dörren – stolt över vad han uträttat men utan saknad – och gick vidare ut i resten av livet.
Han gick, och går, med högburet huvud och den precisa förmågan att se och ta till sig de små stunderna i tillvaron. Det är så jag uppfattat det och det är också så han säger det:
– Det är så slitet uttryck, men det gäller att ta vara på livet, man vet aldrig när det tar slut.
Så rätt han har där, Hasse, som kom till Gotland som gatumusikant 1980 och är kvar sedan dess. En klycha, men icke desto mindre sanning. För varje dag kommer vi människor närmare ett oundvikligt slut...så vad gör vi då på vägen dit?
I begynnelsen fanns Skultuna, den lilla bruksorten i Västmanland med 3000 invånare, några mil från Västerås.
Där växte han upp i ett arbetarhem, pappa Bo var plåtslagare på Metallverken, mamma Ingegerd tog hand om fem barn.
Där gick han i skola, upplevde sin första förälskelse och lärde sig sina första ackord på den Levin-gitarr han fick låna av tant Berit när han var tio, grannen tant Berit vars man Karl-Erik rattade en DKW.
Där frodades drömmarna om framtiden, där, i skogarna och Svartåns mörka vatten, hämtade han den näring som fick honom att växa och blomstra, innan Skultuna i 17-18-årsåldern förvandlades till jordens avkrok och längtan till Västerås blev för stor.
Så länge sedan är den tiden men också alldeles nyss. I somras var han där igen med kompisen Conny, en av dem på bilden, tagen då allt ännu låg framför.
Det blev aldrig något popband, men vänskapen har bestått genom alla år. Nu är båda grå, båda sedan länge utflyttade från hemorten.
– Jag tror det är något djupt mänskligt i att återknyta till sina rötter, allra helst när man får barn och barnbarn och inser att man står där i ledet. Att veta var man kommer ifrån och hur det har påverkat hur allting blev.
Nu var de där igen i skuggan av bruket. De paddlade i ån, cyklade, tog en pizza, träffade skolkamrater som blivit kvar, upplevde det som redan upplevts och noterade med en slags trygghet att allt var som förr; korvkiosken, biografen, skolan, BK:s Livs där de köpte sina första mellanöl.
Det handlar inte om teori, inte om släktband i arkiv och liggare, istället om att återvända till platser, känna och minnas.
Är det viktigt med historien?
– Mycket. Själv har jag inte många rötter bakåt, några slutar bara en generation bort. Jag har varit i Skultuna med min dotter och visat henne min uppväxt för att jag tycker det är viktigt, både för hennes och min skull. Jag hoppas kunna ta dit barnbarnen en gång och ge dem den länk bakåt som jag inte riktigt har.
Vilka känslor når dig när du besöker din uppväxtort?
– Att jag inte skulle vilja bo där idag, att jag är glad att jag kom därifrån. Men samtidigt är jag väldigt stolt, se här, jag har ljusstakar från bruket överallt...jo, det tar mer och mer plats i mig.
– Och som jag sa, jag tror det ligger i oss, behovet att återse var vi kom ifrån. Många har ju som sista önskan i livet att återse platsen för sin barndom. Men det är klart, när jag var trettio skröt jag väl inte om Skultuna, precis!
Vi dricker kaffe i Hasses kök, ute vässar solen, det är för varmt att sitta på verandan. Sedan ett halvår är han tillbaka i exakt samma Visby-lägenhet som han bott i tidigare.
När jag frågar ”hur känns det att vara pensionär?” skiner han upp, säger:
– Det är underbart, Magnus. Helt underbart! Folk är så jävla rädda för det där ordet och vågar knappt ta det i sin mun, för mig är det en helt ny frihet. Jag kan göra vad jag vill, jag har liksom bytt yrke, äntligen har jag blivit musiker!
Han är medveten om att han är previligierad, dels att han har musiken – som Di Sma, Pugh Trio, Bacchii Bröder och att vara ”Moffa Hasse” med gitarr på magen på Almedalsbiblioteket – men också att han har sina barnbarn på samma ort. Varje fredag hämtar han Jack och Eddie på förskolan, det är inprickat i veckoschemat.
Sedan går de ut i skogen, till i bibblan eller far ut till flygplatsen och tittar.
– Att få vara med dem, leka, göra saker tillsammans, att få uppleva den kärleken, det fyller mig med energi. Att känna sig behövd är viktigt. Och samtidigt sår jag ett frö hos dem, skapar minnen precis som jag minns min morfar i Småland, när han tog med mig ut i sin snickarbod. Än i dag kan jag känna hur det luktade där!
Livet är så gott, säger han, att han nästan blir skraj. ”Jag njuter i fulla drag”. Han visar sina chiliodlingar, bjuder på några recept, berättar om den sång han och barndomskompisen håller på att skriva; ”Svartån”. Om uppväxtorten, om allt som var och hur det blev.
– Det gäller att hitta de små stunderna; en god kopp kaffe, lägga ner kärlek i maten man lagar även om det bara är till sig själv, tända ett stearinljus på bordet, se hur solen lyser in på ett särskilt sätt.
En gång såg jag dig cykla som en dåre mot Galgberget för att hinna se solen innan den gick ner!
– Ja, precis. Solnedgångar han man sett tusen gånger, men varje gång är det lika vackert. En solnedgång kan man cykla fort för.
Men trots allt det goda, trots alla ljusa bilder på Facebook, trots alla små stunder i allt det stora är allt inte guld som glimmar. Det är precis så han uttrycker det.
– Så länge man får vara frisk är allt bra, men du vet, kroppen märker att åren går, man får ont här och där.
Ja, för var gör du av ditt mörker?
Han tystnar ett tag, funderar där i köket, jodå, det finns en svärta att hantera:
– Ibland måste man stanna upp och fråga sig ”var är jag, vart är jag på väg?”. Jag mådde riktigt dåligt för fem, sex år sedan. Då var jag så under ytan att jag gick i terapi ett tag, det skäms jag inte för, det var oerhört nyttigt.
Hur då?
– Att få hjälp att sortera, att bearbeta. Omgivningen märkte nog inte så mycket, men inuti bar jag en ångest jag inte fick ordning på. Men nu har jag segat mig upp, depressionen blev till utveckling istället. Nu är jag på banan igen.
En gång var han den lille pojken som lekte i skogen, han drogs till jorden, till gräset, till stigarna och snåren. Nu tar han sina barnbarn dit och dras även för egen del mer och mer åter till naturen.
I djupet av hans hjärta lever den västmanländska storskogen, dess grova granar och gröna mossa, bara riktigt gamla träd kan susa med det vemod och den visdom som de gör där.
Men också den gotländska naturen är medicin när vardagen värker.
– Det händer att jag kopplar min lilla husvagn till bilen och drar ut till östergarnslandet. Man måste jorda ibland, brukar jag säga. Hitta sig själv, jag är väldigt bra på att umgås med mig själv.
Det där vi pratade om, att det blir allt mindre tid kvar. Tänker du mycket på döden?
– Nej, det kan jag inte säga. Men jag är inte rädd, så känner jag i alla fall inte nu. Det svåraste är kanske att ta avsked av dem jag älskar och som blir kvar...så tänker jag.
Förra hösten dog pappa Bo, pappa som han under flera år aldrig hade någon kontakt med men som han i slutet av livet hittade tillbaka till.
– Vi syskon tog ut honom ibland på det ena och andra, men vi märkte att han trivdes som bäst när inget särskilt hände. Han var en nöjd man på slutet, han satt i sitt rum på äldreboendet i Västerås, höll koll på temperaturen och antecknade vädret i en liten bok.
Hasse ler åt det minnet, tacksam för att relationen repade sig. Han visar ett fotografi. Se, säger han. ”Se så lika vi är”.
– Mitt hårfäste är precis som pappas, jag blir mer och mer lik honom och det är jag både glad och stolt över.
Bara några veckor innan pappa gick ur tiden satte Hasse honom i bilen och tog honom tillbaka till den trakt i Västergötland där han en gång växte upp.
Han fick återse sin gamla skola, se gatorna, sjöarna, känna dofterna, de som aldrig riktigt lämnat. Det tyckte han om, då knöts livet ihop.
– Farsan var praktiskt taget döv så vi fick skriva lappar, men att få ge honom det, Magnus, det har givit även mig så mycket. Det är så jag vill att det ska vara, att vi för vidare vår vardagshistoria genom generationerna...en dag hoppas jag att min dotter kör mig hem till Skultuna en sista gång!
****Jag frågar om han känner sig rotlös, men nej, det skulle vara att överdriva. Det är som det är, han vet inget annat, han har klarat sig själv genom åren. ”Men jag undrar just varför program som ”Arvinge okänd” är så känsliga för mig?!”
Men hur det än är: Allt är inte rötter och eftertänksamhet. Ibland vill man bara ta en öl och få sig ett garv, som Di Sma sjöng i en låt.
Dagen innan intervjun har Hasse kommit hem från en fastlandssväng med Pugh, till kvällen ska han spela upp med Di Sma.
Där har han livet i sin renaste kärna:
– Jag får ta en pilsnar med polarna, spela musik som jag älskar och sedan vandra hem lycklig. Bättre än så blir det inte.