När diktatorn Kim Jung-un avfyrar sina nordkoreanska missiler uppmanas kapten Gunnar Hammerin att hålla uppsikt från bryggan. Det här är en rapport från Östkinesiska sjön.
Sedan 23 år är Gunnar Hammerin från Ar anställd på Norwegian Cruiseline. Som kapten på rederiets kryssningsfartyg stävar han fram i farvattnen runt om på jorden; Panama, Karibien, den amerikanska västkusten, Alaska.
Numera, sedan i somras, kör han mellan Shanghai i Kina och de japanska öarna. Tio veckor till havs med yttersta ansvaret ombord, tio veckor hemma på Gotland.
Då hänger han av sig uniformen, inrättar sig i familjelivet, tar på oömma kläder och fiskar, jagar och gör allt annat som han saknat.
I den här intervjun talar vi om livet till sjöss, det liv han levt i 45 år nu, men vi börjar vår resa på 60-talet, hemma i Ar på Stenkusten i Fleringe socken.
Vågor i håret och vatten i knäna, Gunnar Hammerin är sjöman i själ och hjärta. Från lastbåtar, via en tid inom Gotlandstrafiken, är sedan länge världens alla vatten hans arbetsplats. Inte undra på att han väljer Rod Stewarts 70-talshit ”Sailing” till faktarutans ”En bra skiva”.
Pappa Herbert arbetade hela sitt liv i lasthamnen, den som tillhörde Norrbottens Järnverk och senare SSAB men som sedan länge är ett minne blott. Dit kom fartyg från när och fjärran och lastade sten och med stora ögon följde lille Gunnar arbetet.
Han minns det ända hit, mer än femtio år senare:
– Jag minns några finnar som var där, de gjorde upp eld på stranden, slog in fisk i folie och grillade...det är mycket sådant som sitter kvar.
Klart det hade betydelse för hur livet sedan blev. Kontakten med sjömännen och deras fartyg, och kanske även den där foliefisken.
För fisket har han i blodet och till en början var det faktiskt kock han tänkte bli, matglad som han var och fortfarande är, gillar att laga mat i alla dess former.
– Jo, jag var antagen till kockutbildning när jag var 16, efter grundskolan i Fårösund, men så ringde en kompis från Göteborg och sade att det behövdes en jungman...
...och på den vågen är det.
Vi ska komma till de nordkoreanska missilerna, de som påverkar sjöfarten i de asiatiska vatten där Gunnar har sin arbetsvardag, men först till vad det egentligen är med sjön som drar så.
– Jo, skrockar han, sjön suger, säger man inte så!
Jodå, så säger man. Men vad är det som gör att de flesta som en gång går ombord sällan på riktigt kan komma i land?
För han har försökt. I 45 år har Gunnar arbetat som sjöman men en gång gjorde han vad han kunde för att hålla sig på land. Det gick sådär.
– Jag var lärare i navigation på Säve, det gick en termin, sedan gav jag mig ut igen.
Det hade börjat krypa i kroppen, säger han. För att livet till sjöss blivit en livsstil med en alldeles särskild kamratskap som kanske bara finns bland besättningen på ett fartyg.
I begynnelsen mönstrade han, den där gången i Göteborg, på lastfartyget Stavklint, registrerat i Slite och med Karl-Erik Larsson från Stenkyrka som skeppare.
Det gick med styckegods mellan Göteborg och diverse finska hamnar och mätte 47 meter från för till akter.
Numera, nästan ett halvt decennium senare, är det fartyg på vilket han för befälet 48 meter bredden.
– Jo, det är lite skillnad, men ändå inte. Det är fortfarande ett fartyg på havet med allt vad det innebär. Den största skillnaden är att lasten på de båtar jag kör nu svarar när jag pratar med den!
Men, när vi ändå är inne på mått och diverse data:
Fartyget Norwegian Joy är helt nytt och hämtades på Meyer-Werft-varvet i tyska Papenburg så sent som i april. Det var vid tiden världens fjärde största passagerarfartyg.
4500 gäster, 1850 personer från 60 nationer i besättningen, 335 meter långt och alltså 48 meter brett, 20 våningar högt och med gokartbana, pooler och 29 restauranger ombord.
Och där, på bryggan 32 meter över havet, står Gunnar Hammerin från Ar med tatuerade armar och ben och med kaptensmössan på huvudet och bär det yttersta ansvaret.
Slår det dig någon gång att lille Gunnar från Gotland faktiskt hamnat där ute på de sju haven?
– Nej, det kan jag inte säga, man följer ju hela tiden med i sitt eget liv. Det var nog mer morsan, när hon levde, hon tyckte det var lite speciellt med en son på kryssningsbåtar.
Gunnar fyllde 60 i fjol, i höstas firade han det genom en 450 mil lång motorcykeltur från kust till kust i USA tillsammans med en av sina söner., Robert. ”Vi bodde i Las Vegas bara två block från den plats där massakern ägde rum två veckor senare. Sådant blir en tankeställare” säger han.
Den 15 september ljöd sirenerna än en gång över Japan, en nation van vid katastrofer. ”Robotuppskjutning! Robotuppskjutning! En robot verkar ha skjutits upp från Nordkorea. Ta skydd i en byggnad eller under jord.”
Högtalarmeddelandet larmade miljoner japaner i gryningen sedan Nordkorea skjutit upp sin andra robot på låg höjd på mindre än en månad, och detta efter diktator Kim Jung-uns kraftiga kärnvapentest bara knappt två veckor tidigare.
Även till sjöss gick meddelande ut, som det gjort även tidigare, och kapten Hammerin kunde mitt i allvaret inte annat än le:
– ”Sjöfarare uppmanas att hålla utkik efter nedfallande föremål”. Hur tänkte de då? Skulle man sett något hade det ändå varit för sent! Men vi såg inget, förstås.
Men faktum kvarstår, det är i det politiskt spända läge som råder oroliga vatten han vistas i. Även om avstånden alltid verkar mindre från svensk horisont vistas de i relativ närhet till missilerna.
Norwegiean Joy går mellan Kina och Japan och hade till en början för avsikt att lägga till även i Sydkorea, men så blev det inte:
– Den konflikt som fanns mellan Kina och Korea satte stopp för det, nu verkar det vara löst och möjligen börjar vi köra dit efter nyår.
Den nordkoreanska oberäkneligheten finns dock i bakhuvudet när Gunnar Hammerin står på bryggan.
– Jo, säger han, visst tänker man, det är farliga vapen och man vet aldrig vad han är kapabel till. Och nu triggas han även av han (Trump) i väst, han verkar inte bättre, han.
Är det oroligt?
– Nej, det tycker jag inte. Men det finns som sagt i bakhuvudet.
Mer påtagligt kan vädret vara. Nyligen tvingades han gira bort från en tyfon med 90 knops vindar, motsvarande 45 sekundmeter.
Och när det blåser hårt i de japanska vattnen är det enda att göra att stanna till sjöss, reglerna är hårda, hamnarna stänger vid mer än 30 knops vind, vissa redan vid 20.
Tsunamivågorna däremot, de som gör så stor skada på land, märks dock inte som annat än just stora vågor.
Genom åren har Gunnar fått se världen, den han funderade över hur den såg ut som liten kille där på Stenkusten.
– Jag har fått se världen utan att behöva betala för det, som han säger.
Vilken del är den mest fascinerande, som du ser det?
– Panama-kanalen är intressant. Och Alaska, för den som gillar naturen är en kryssning i Alaska att rekommendera. Valar som flippar runt och grizzlybjörnar som går på stränderna. Jag jobbade elva säsonger på Alaska, det var fina år.
Det händer att vänner och bekanta åker med ”hans” båt. Då ser han till att ordna lite extra lyx, som champagne i hytten och namnen på VIP-listan med allt vad det kan innebära. En gotlänning glömmer aldrig en annan gotlänning!
Den 1 december gick han i Nagasaki av sitt senaste tioveckorspass. 29 januari börjar nästa, i samma stad.
Fram till dess – denna gång åtta veckors ledighet – vistas han i lugnet hemma på Gotland.
Så ofta han kan far han till Ar, han köpte föräldrahemmet just intill Blå lagunen för snart femton år sedan. Där finns lugnet, där finns jakten och fisket, han vet var rådjuren och rävarna går, han känner varje grynna, varje del av vattnet, där drar han flundror, röker dem och mår gott.
– Jag vet var jag ska lägga näten, skrockar han. Det är alltid goda chanser att dra hem en fångst.
Där kan han njuta av att inte alltid ha folk omkring sig, av att faktiskt inte ha yttersta ansvaret för över 6000 personer långt ute till havs.
Men att vara på land för gott...nja.
Fast inom några år är det ändå dags, hur tänker du kring det?
– Det får väl gå, det också. Två, tre år till med det jag gör nu, sedan finns det alltid inhopp man kan göra, i Stockholms skärgård, kanske Karlsö- eller Sandöbåtarna eller något annat.
Är det kul, det du gör?
– Så länge det är fler bra dagar än dåliga är det helt okej, säger han.
Just nu råder, säger han, en kryssningsboom runt om i världen. Varvens orderböcker är fulla, 30 fartyg går på Alaska, Australien är på gång som kryssdestination och i de asiatiska hamnarna är trafiken tät.
Allra tätast är den i Shanghai, världens största hamn. Längs Huangpu River färdas tusen fartyg in och ut varje dag.
Då gäller det att vara på sin vakt på bryggan under de fem timmar denna passage tar.
I april invigs kryssningskajen i Visby, sannolikt får Gunnar aldrig tillfälle att lägga till där på riktigt, bara i simulator. En krysskaj blir bra men borde, menar han, byggts för 20 år sedan. Och förresten, funderar han: Finns det ens 100 bussar på Gotland vilket kan behövas för att transportera gäster?