När Lennart Gjertz gick i nian stod han i skolans rökruta och blossade. I dag lider han av lungsjukdomen kol. En ”skammens sjukdom”, som han kallar den.
I morgon är det internationella kol-dagen, vars syfte är att sprida information och kunskap. Sjukdomen innehas av runt 700 000 svenskar, de allra flesta över 40 år.
Lennart Gjertz i Bäl är en av dem, trots att det aldrig skulle hända honom.
Det är ju så vi säger om det mesta; ”det händer inte mig”.
Men den där svinkalla morgonen vid Visby hamn för snart elva år sedan, Lennart körde trailer för Posten, minus tolv i luften...
– ...och plötsligt tappade jag bara andan, det gick liksom inte att få luft. Klart man blev rädd, men ändå tänkte jag som man gör, det är inte så farligt, det är någon luftrörskatarr eller något.
Det var det alltså inte, visade det sig. Men det återkommer vi till.
Kol är en sjukdom som påverkar lungor och luftvägar. Den utvecklas långsamt under flera år och orsakas framför allt av tobaksrökning. Vid kol får du svårare att andas, blir trött och orkar mindre. I början kan besvären vara lindriga, men förvärras sjukdomen kan du få svårt att klara vardagen utan hjälp. Med behandling minskar oftast dina besvär, upplyser sajten 1177.se
Vi ses i det vita stenhuset i Bäl, det som varit Lennarts hemma i trettio år nu. Som den urstockholmare med asfalt i blodet han är har han ändå kommit till ro på det gotländska landsbygden.
Hjärtat finns på båda ställena, säger han. Bland Stockholms gator och på de vida vidderna.
Här lever han tillsammans med hustrun Christina i det som är hennes föräldrahem.
Artisten Lee Clayton sjunger på en LP-skiva i hörnet när Lennart berättar om det möte på Långholmen i Stockholm i mitten av 80-talet som kom att förändra hans liv.
Lennart drev tillsammans med några polare en fiskeklubb för innerstadsbor och en dag stod han på Långholmen och träningsmetade.
– Hon dök upp från ingenstans, jag hade aldrig sett henne förr men hon slog sig ner på en bänk där intill.
Här går historieskrivningen aningen isär, för var det hon som flyttade sig allt närmre honom eller var det tvärt om?
– Hon säger att det var jag, förmodligen flyttade vi oss lite närmre varandra, båda två, skrattar han.
Sedan den där dagen är de ett par. När Christinas föräldrahem blev ledigt sedan pappan gått bort byttes Stockholm mot Gotland där de genom åren har de fostrat tre döttrar, vilka alla nu flugit ut i livet.
Så fort allt gått. Av de dagar som en gång var så många, av den framtid som var så oändlig, finns allt färre kvar. Han är 65 nu, pensionär. Och orken tryter på grund av hans förträngda luftrör.
Alla rökte. Det var ju så på 60-talet när han var grabb. Det fanns just ingen diskussion om tobaken och vad den gör med oss, snarare var det ”fint folk” som blossade.
Reklamen ropade att känt folk minsann röker Kent och 70-talets Marlboro-man Eric Lawson var överallt. Han avled för övrigt 2014, 72 år gammal, i sviterna av just kol.
– Farsan satt vid ratten med en garre, morsan bredvid med en cigg, brorsan och jag satt bak i Duetten och rökte. Det var inga nedvevade rutor där, inte. Likadant var det hemma, man visste inget annat, minns Lennart.
Jag frågar om han minns sin första cigarett, men det gör han inte, säger han. Men kanske var det när han, brorsan och polaren Kentha gömde sig bakom kullen där i Aspudden, där han bodde, drog några bloss och hostade lungorna ur sig.
– Så kan det ha varit, jag minns att Kenthas morsa kom på oss en gång och undrade vad vi höll på med! Att man fortsatte!? Det var äckligt så man blev grön, ändå blev man fast!
Några större bannor från föräldragenerationen var det sällan tal om. Och redan i nian var Lennart flitig i rökrutan.
– Jag gick i Blomman (Blommensbergsskolan) som i dag ligger under Essingebron. Hade man okej hemifrån var det ingen som ifrågasatte något, jag gick ut och tog en cigg mellan lektionerna.
”...Och Löken snubbla ut och hosta ’fröken, fröken all den här röken!”, som Ulf Lundell skaldar och sjunger i låten ”67, 67”.
– Rökningen var ju ball på den tiden. Se vilken film som helst från 60- och 70-talet och alla blossar.
Även om betydligt färre röker i dag, jämfört med på exempelvis 1960-talet, visar siffror att rökningen för närvarande ökar i unga år.
Enligt siffror från organisationen Can röker 19 procent av flickorna i årskurs nio på Gotland dagligen, jämfört med riksgenomsnittet 12 procent. Bland pojkarna röker 11 procent, jämfört med rikssiffran 8.
Hade Lennart haft den insikt han har i dag hade han så klart aldrig börjat, men det är alltid så lätt att vara efterklok.
Visst hade det pratats en del om lungcancer och sådant, men det skulle ju som sagt aldrig hända honom.
– Jag körde lastbil, när man stannade vid rött hann man precis rulla en och tända innan det blev grönt. Och hemma, när telefonen ringde, alltid en cigg!
Trettio, trettiofem år blev det, med vissa uppehåll längs vägen.
Har du räknat på det?
– Nej, jag har inte vågat, men det skulle säkert blivit några Thailandsresor. Tänk vad man dragit i sig. Och till vilken nytta?
Men den där kyliga morgonen på hamnen, när han plötsligt inte fick luft, han sökte sig till vården och fick där testa sin lungkapacitet genom ett spirotemi-prov.
– Det var som om katten nös! Jag kunde inte tömma lungorna, luftrören var för slappa vilken gör att den dåliga luften blir kvar.
Det var en smäll, det var det. För sin inre syn såg han träfracken direkt, bara dryga 50 och nu var livet över.
– Men blev lite hängig, det blev man. En slags nedåttrend, ja, en depression, faktiskt. Livet var ju slut.
Alla tankar som kom och gick. Plötsligt var brorsans öde levande för honom igen, han som dog i TBC bara 39 år gammal under en fiskeresa till Kebnekaises fot.
Mitt ute i ingenmansland stendog han. Det tog tid för storebror Lennart att komma över.
Och nu skulle det vara hans egen tur att lämna in i förtid.
Så blev det inte. Och sedan tio år är han rökfri, men att nå dit var inte helt enkelt.
Trots insikten att sjukdomen är kronisk krävdes det såväl kraft som beslutsamhet för att bryta en sedan länge ingrodd vana.
Lennart har lärt sig att leva med kol, lärt sig att anpassa vardagen efter vad han klarar av.
Han går på vattengympa i Slite, promenerar med hunden Tino, träffar kompisar. Till hjälp har han också tre sorters luftrörsvidgande sprejer.
Alla dagar är verkligen inte dåliga dagar även om han oftast är väldigt trött.
Den här intervjun görs en eftermiddag, då är han piggast. På morgnarna kan det ta tid att komma igång.
– Det är viktigt att sköta sig. Äta bra, motionera...problemet är att jag inte har någon ork, det är långt ut till brevlådan ibland, skrockar han.
Jag får panikkänslor av bara tanken på att inte kunna andas ordentligt!
– Nej, det är inte lattjo, det är det inte. Och förkylning vill man helst inte ha, redan i dag är luftrören trånga, blir jag förkyld bildas det slem som gör det ännu trögare att andas.
Primärvården på Gotland erbjuder, via sajten gotland.se, en så kallad kol-skola där patienter kan få hjälp att hantera sin sjukdom. Råd och tips på vägen för ett så drägligt liv som möjligt.
Lennart Gjertz sitter sedan flera år i Hjärt- och lungföreningens lokalstyrelse och gör vad han kan för att sprida kunskap om sjukdomen.
Bland annat genom att ställa upp på den här intervjun.
– Det är ju, som jag säger, en skammens sjukdom. Åtminstone brukar jag kalla den det. Många vill inte riktigt prata om det, och det vill inte jag heller, i alla lägen. Ibland tar man den enkla vägen och mörkar lite.
Hur då, menar du?
– Om man är på fest eller något, det är inte det första man berättar. ”Jag har kol”, nja, det säger man ju inte.
”Skammens sjukdom” för att den är självförvållad, alltså.
– Ja, för min del är det definitivt så. Det är rökningen som gjort det, och så är det för 90 procent av alla som drabbats. Kan man bara få någon enda att fimpa så är det värt det, det är därför jag väljer att prata om det så här.
Han uppmanar alla som känner sig tunga i andningen att söka hjälp och att göra det i tid.
– Det är inte så mycket man kan få hjälp med, men ju tidigare man får en diagnos desto mer går det att lindra.
Vi bryter kol-pratet och dyker istället ner i skivbackarna. Musikintresset är genuint, i LP-samling finns närmare 500 plattor från åren runt skiftet 60-70-tal; Doors, Hendrix, Dave Mason, Steppenwolf.
...och så plockar han fram ”Get yer ya-ya’s out” och säger att det är nog en av de bästa plattorna någonsin, Rolling Stones live-LP från 1970.
– Såg du John Holm i somras, han lirade i stan. Så bra det var! Hans röst, alltså! hans röst!
Den här intervjun skulle kunnat handla om det, om musik, om gamla vinyler, om konserter som lever kvar; Jimi Hendrix på Grönan där han aldrig ville sluta lira, om ELO-konserten som fick det att ringa i öronen i dagar, Stones på Råsunda den där sommarkvällen 1970.
Men det gjorde den alltså inte.
Drygt tio år sedan du slutade, saknar du cigaretterna i dag?
– Nej, inte det minsta, inte i något enda sammanhang. Faktiskt inte ett endaste dugg.