I så många år levde han i tystnad. Han var bara nio när kriget tog slut, där och då drog han ett streck och påbörjade resten av sitt liv.
Han kom till Sverige, skapade sig en tillvaro här, tältade på Gotland i tonåren, studerade till ingejör, fick ett bra jobb, gick till synagogan, gifte sig och fick barn.
Det förflutna var inkapslat och undanträngt, inte ens mardrömmarna från ghettot i ?ódz och koncentrationslägret i Ravensbrück kunde komma åt honom.
– Jag berättade inte för någon, och det var heller inte någon som frågade. Det var mitt sätt att gå vidare. Inte ens min hustru fick veta vad jag verkligen gått igenom.
Tobias Rawet är på Gotland och föreläser för konfirmander när den här intervjun görs, Slite kyrka är fylld av ungdomar och under den en-och-en halv timme långa berättelsen är det knäpp tyst i bänkarna.
På Gotland har han varit många gånger, inte minst som anställd inom Ericsson. Han gjorde karriär i företaget med tjänst såväl i Stockholm som utomlands.
– Men så kom jag hem från jobbet, den var den 17 mars 1992, jag satte mig som vanligt vid nyheterna och fick se svenska nynazister ta emot en fransk professor på Arlanda som hävdade att Förintelsen aldrig ägt rum.
Tv-inslaget blev en vändpunkt, för vad Robert Faurisson sade var inte de ord Tobias just hört. Det var något helt annat:
– Det han verkligen sade var att allt jag varit med om var en lögn, ett påhitt att jag kördes med tåg till koncentrationslägret där liken låg på hög.
Så han lösgjorde sig till slut från tystnaden och har sedan pensioneringen ägnat sin tid åt att berätta om de där 40-talsåren då elva miljoner judar, romer och andra ej önskvärda mördades av nazisterna.
– Jag förstod att om jag fortsatte tiga skulle de här människorna, den här professorn, kanske få rätt till slut.
Att ta Tobias Rawet i hand är att känna en länk till historien. Från staden ?ódz i Polen, via Förintelsen ända in i vår polariserade tid. Det är ett varmt, fast och viktigt handslag.
?ódz i mitten av Polen, före andra världskriget landets näst största stad, textilcentrum i Europa, 900000 invånare, en tredjedel judar. Jag reser dit med googles hjälp, där nere breder fälten och skogarna ut sig, en plats där historien haft sin gång.
Här föddes Tobias, eller Tolek som hans polska namn lyder, den 12 februari 1936 som familjens enda barn.
Han var bara tre och ett halvt år när Tyskland annekterade staden i september 1939, gav den namnet Litzmannstadt, döpte huvudgatan Pilsudskiego till Hitlerstrasse som en hyllning till Führern och senare på hösten inrättades ett ghetto i stadsdelarna Baluty och Gamla stan för stadens 270 000 judar.
Minnen, alla dessa minnen. Hur mamma och pappa drog honom dit på en kälke en snökall februaridag, hur den dragiga lägenheten på Seigfridstrasse 81 luktade fukt och mögel, hur den lilla brödransonen bara hjälpligt räckte.
Och mer: Hur faster en dag kom gråtande över gårdsplanen där Tolek lekte, han hör det spruckna skriket på jiddish ända hit: ”De har tagit mitt barn! De har tagit Joel!”.
Han minns hur mamma hämtade den stora emaljerade hinken i lägenheten, tog Tolek i handen och gick till gårdens utedass...
– ...och där sänkte hon ner mig och sade att vad som än händer får du inte ge några som helst ljud ifrån dig. Sedan fällde hon ner locket och gick.
Rädslan då. Skräcken. Stanken.
– Jag förstod ingenting, jag var bara sex år. Men mamma sade åt mig att vara tyst, så jag var tyst.
I dag vet han att nazisterna då, i september 1942, inlett utrensningen av alla i ghettot under tio år och över 65. Oönskade och ej arbetsföra kastades på lastbilsflak och kördes därifrån som led i det som kallades ”Den slutliga lösningen”.
– Men jag överlevde. Först gömde mamma mig i dasset till kvällen, sedan satt jag ensam på vinden i över en månad. Hon förstod vad som var på gång. Helt otroligt.
Du pratar mycket om pappa och mamma när du berättar.
– Ja, mamma har stor betydelse för att jag överlevde. Jag fick hennes mat, hon gav aldrig upp, hon var fylld av kärlek. Föräldrarnas kärlek, och att vi hade tur, räddade mig. Men efteråt pratade vi aldrig om vad vi varit med om.
Från stationen gick tåg efter tåg fyllda med människor. Dag som natt. Vart de gick? Ingen visste.
Bara att ghettot tömdes på folk. Sommaren 1944 var endast 1500 människor av de ursprungligen 270 000 kvar.
– Jag fick min ålder dokumenterad till tio år när jag bara var sex och kunde därför få ett arbete. Av ghettots 60 000 barn överlevde bara 65, en av dem är jag, berättar Tobias.
Kyrkan i Slite är andäktigt tyst.
Jag skjutsar Tobias till flygplatsen efteråt. Han berättar anekdoter från livet, berättar om sin hustru, sina barn. ”När jag kommer hem ska jag ta ett glas vin”, säger han. En mycket varm och kärleksfull person som trivs i sin svarta hatt.
Runt om sig ser han i dag den svenska nynazismen få allt fler och större rubriker, själv är han lite förvånad:
– Antisemitismen har alltid funnits i Sverige, nazisterna har marscherat på Stockholms gator i alla tider, så varför skrivs det inte förrän nu? Men samtidigt ska man komma ihåg att det rör sig om ett ytterst fåtal.
Men de skulle kunna bli fler, befarar du? Att de antidemokratiska krafterna skulle kunna vinna.
– Det hände då, därför är viktigt att våra berättelser inte glöms bort. Kan det hände igen, frågar en del. Men det händer redan, folkmord sker runt om på jorden, i Rwanda, i Asien.
Vad hoppas du ska bli effekten när du föreläser för, som här i dag?
– Sänk inte blicken, öppna ögonen, arbeta mot främlingsfientlighet och rasism. Och viktigast: studera. ”Du kan vara rik en dag, nästa dag har du ingenting. Det enda ingen kan ta ifrån dig är din kunskap” sade min mamma och så säger jag. Med kunskap kan man förändra.
Alldeles knäpptyst i en-och-en-halv timme bland 13-14-åriga ungdomar, det säger väl något?
– Om så bara några tar till sig av vad jag har att berätta så är det bra, då har vi nått en bit på vägen.
Han berättar, Tobias. Om hur familjen beordades till järnvägen till slut och packades i vagnar, om hinken med vatten som snart tog slut, om latrinhinken som svämmade över, tre dagar, fem, kanske sju, dag och natt var detsamma...tills tåget äntligen stannade och dörrarna öppnades.
Frisk och hög oktoberluft!
...men också hundarnas skall, blanka stövlar, de tyska rösterna som vrålade ”Raus! Raus! Raus!.
– Vart hade vi kommit, vad skulle hända, jag visste ingenting, jag var så rädd!
Idag vet han, efter att ha tagit del av efterlämnad dokumentation: Den 22 oktober 1944 avgick transport 111 från ?ódz till Ravensbrück nio mil norr om Berlin, ett av nazisternas många koncentrationsläger, just detta ämnat för kvinnor och barn.
Tobias fick fångnummer 79 295
– Om tiden i ghettot var svår så var Ravensbrück ett helvete. Men vi hade tur, vi slapp komma till ett förintelseläger.
Ljummet vatten med potatisskal, arbete i skogen från morgon till kväll, tusen personer i samma barrack, liken efter dem som dog under natten som knuffades ner på golvet för att ge bättre plats. Löss, svett, stank, hunger. Bilder evigt fastbrända för hans ögon.
Bara några rader här, för generationer sår som aldrig läker. 26 april 1945 öppnade Röda armén portarna till lägret Königs Wusterhausen dit Tolek och hans mamma, mamma som vägde 28 kilo, flyttats. Kriget var över. Pappa visades sig otroligt nog också vara vid liv i ett annat läger. Kort därefter återförenades familjen.
Tobias Rawet lever i Sverige sedan klockan åtta på morgonen den 25 maj 1948. Då klev familjen av tåget på Stockholms central dit de tagit sig via turistvisum.
För sedan familjen återvänt till ?ódz, öppnat sin affär och låtit Tolek börja skolan blev tiderna snabbt sämre, antisemitismen frodades och kommunismen växte sig stark.
– Vi reste med bara handbagage, allt annat lämnades, mamma och pappa förstod att vi aldrig skulle återvända.
De hyste in sig hos morbror som länge bott i Stureby, registrerades som statslösa, fick främlingspass och Tobias, som då fick just namnet Tobias, började i Enskedefältets folkskola för magister Lindholm.
– Fri utbildning, fria böcker, fri lunch, jag hade kommit till paradiset, och så ser jag det än. Det här är Paradiset.
Redan första eftermiddagen, tre killar som kickade boll på gården. ”Vad heter du?” undrade de på obegriplig svenska. ”Polen” sade Tobias som trodde de frågat var han kom ifrån. Så kom det sig att han fick heta ”Polen” ända upp i vuxen ålder. Så omkomplicerade är barn, tänker jag. Var kommer du ifrån? Polen? Jaha. Kom, nu lirar vi!
Det tog många år innan han återsåg ?ódz, länge varken kunde eller ville han. På senare år, sedan han lämnade tystnaden, har han återerövrat sitt tidigare liv.
– Inte ens för min fru har jag berättat detaljer. Det har gjort för ont. Mycket kände hon inte till förrän hon gick på mina föredrag. Men barnen vill ha del av min historia så nu har jag tagit med dem dit.
När han håller föredrag kommer den tiden nära, med hela kroppen är han åter i lägret. Men ändå är det värt det, säger han, för att hålla historien levande.
– Ibland får jag frågan om vad som var det värsta av allt, om det är stanken i dasset eller vad det kan vara. Vet du vad jag svarar? Vet du vad det värsta är.
Nej, berätta.
– Det värsta är att inte ha haft någon barndom, att så länge vara smutsig, hungrig och förnedrad. Det är det värsta, det är det allra värsta.
När Tobias var 17 tältade han på Norderstrand. Det visade sig vara sångtävling vid ”Chokladvillan” dit polarna anmälde honom. Tobias, som inte sjungit varken nu eller då, gick oväntat och vann med låten ”On the sunny side of the street” . I en tidningsrubrik kallades han för ”Visbys Bing Crosby”.
Så hur gick det för lillkusinen Joel, han som fördes bort från gården i ghettot? Jo, har Tobias fått reda på i efterlämnade dokument. Joel fördes till förintelselägret i Chelmno, fem år gammal gasades han där ihjäl tillsammans med ytterligare 300 000 judar.