Hon drev ett litet sommargalleri i Etelhem en tid, Mira, sedan hon flyttat till Gotland för elva år sedan.
Dottern Martina bodde här redan, hitflyttad från Stockholm när en tjänst dök upp, och då kunde ju Mira och hennes sambo också göra den resan.
– Jag har alltid tänkt att jag skulle vilja bo på landet, och så blev det så till slut. Vi letade i Skåne först men hamnade i Etelhem, det blir inte alltid som man tänkt sig, säger hon.
Nej, det blir det inte. Och kanske är just Mira Kramsova en slags symbol för det; hur allt plötsligt ställs på ända och det bara finns en enda utväg: att ge sig av.
Vi talar om det i den här intervjun, om Pragvåren 1968, om den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien, om vad den stora världspolitiken kan göra med den vanliga lilla människan och om den bråddjupa sorgen över ett förlorat hemland som aldrig riktigt släpper.
Stadsdelen Kobylisi i Prag, det var där hon växte upp, Mira. Hon föddes som ett fredstecken den 18 maj 1945, bara en vecka efter att andra världskriget tagit slut.
Pappa var säkerhetspolis, mamma drev ett litet konditori, hon själv, det enda barnet, var som uppväxande flickor är mest; gick i skolan, var med kompisar, drömde om framtiden.
Eller kanske var det egentligen inte så många drömmar, när hon tänker sig bakåt är rädslan och ovissheten det som fångar henne mest.
Mycket har bleknat i minnet, ”jag minns inte riktigt” svarar hon på en rad frågor, medan annat står i klar relief:
– Man var rädd, säger hon. Rädd att prata fritt, vi hade grannar som arresterades för att de sade ”fel” saker, när som helst på dygnet kunde någon knacka på dörren.
Men trots det, trots medborgarnas påtvingade tystnad av det stalinistiska kommunistpartiet, hade livet sin gång. Människor växte upp, blev kära och fick barn.
Mira träffade Josef när hon bara var 15, fyra år senare, en septemberdag 1964 kom dottern Martina till världen.
Två unga föräldrar som förberedde sig för livet, han rörmokare, hon ekonom, en liten bebis och en nyköpt bostadsrätt i Sporilov.
En liten familj bland så många andra familjer bakom järnridån.
Vi träffas i Martinas lägenhet i Visby, Mira har kört till stan från Etelhem, hon hade ändå ärenden att göra.
Utanför leker solen i träden, i tanken är hon åter i Tjeckoslovakien, barndomens land, det som finns där inne trots allt, i djupet av hjärtat. Det räcker att höra nationalsången eller något inslag i radio så bränner det till i bröstet. Det är en slags saknad, en sorg över det som gick förlorat och det som aldrig hann hända.
...för det såg ju så bra ut, då på våren 1968, Pragvåren kallad.
Alexander Dubcek hade i januari valts till kommunistpartiets ordförande och folket fick en ledare som ville göra upp med partiets stalinism.
Och det märktes, säger Mira, på stadens gator. Som om skyarna skingrades och människor levde upp av en gryende framtidstro.
– Det blev en lättare stämning, särskilt bland oss unga, en frihetskänsla och optimism vi aldrig känt tidigare. Man gick ut på restauranger och barer, drack grogg, satt och pratade.
...men för Sovjetunionens ledare Leonid Brezjnev fanns inget utrymme för förändring, istället utformades Brezjnevdoktrinen vilken gav Sovjetunionen rätt att ingripa i varje broderland där socialismen var hotad. Därmed var Dubceks reform dömd att gå under.
Tjeckoslovakien, sedan 1992 uppdelat i de två självständiga staterna Tjeckien och Slovakien, är en plats där historien haft sin gång. Ett landområde som tvingats ta en självklar plats i historieböckerna. Men hur man än vänder och vrider så kokar det i slutänden ner till enskilda människors öde, människor som går till jobbet, äter knödel och försöker leva sina liv.
Som den unga familjen Kramsova i Prag.
– Jag minns den morgonen, säger Mira och nu är det åter 21 augusti 1968. Jag satte på radion och blev alldeles kall. ”Vad är det som hänt? Det måste vara något missförstånd?”.
Men varför var det i så fall en sådan verksamhet på fältet utanför huset? Militärer och stridsvagnar som radat upp sig. Hon ser synen igen, när helst hon vill. I efterhand vet vi vad som hände: En demokratiprocess som slogs ner.
Maken försvann åt sitt håll, Mira vet inte vart, själv tog hon spårvagnen till Vaclavplatsen i centrum för att göra något och försöka förstå.
– Det var tusentals människor där, alla struntade i att gå till jobbet. Vi försökte prata med de ryska soldaterna, men de visste ingenting, de hade bara blivit beordrade dit, vi fick inga svar.
Lilla Martina befann sig hos farfar och farmor den här dagen och mitt i tumultet ville Mira förstås ha sin dotter intill sig, så hon tog sig dit, till andra sidan floden Moladu, för att hämta sin fyraåring och sedan via bron Most Legii ta sig åter in mot centrala stan...
– ...men när jag skulle hemåt hade ryssarna stängt av broarna, de vrålade efter mig men jag gick ändå. Då började de skjuta.
Ni blev beskjutna!
– Ja, de sköt i alla fall, om det var mot oss vet jag inte, man var som i en bubbla av skräck. Mitt i allt kom en ambulans som stannade och plockade upp oss, när den stoppades av ryssarna låtsades vi att Martina var sjuk och på något sätt fick vi dem att tro oss. På så vis kom vi tillbaka in i stan.
Där tar minnet slut. Hur de kom hem vet hon inte, allt är förträngt, det var chocken som slog till.
Det går åt många pappersnäsdukar under intervjun, tårarna rinner, minnena rör upp känslor. Det är Mira som berättar, Martina lyssnar, ibland nickar hon, säger ”ja, det minns jag”. Hon var ju så liten.
Prag är i dag förfluten tid. Ingenting har Mira kvar där. 1991 var hon tillbaks för första gången sedan familjen lämnat landet. Staden var densamma, men ändå var det en annan stad.
– Mamma och pappa var borta sedan länge, gamla vänner höll avstånd, jag blev inte mottagen som jag väntat mig. Då kände jag att det var över, Sverige var mitt land nu.
För det kom ju sig så att det politiska klimatet hårdnade efter Warszawapaktens intåg och tankarna på att lämna landet växte sig starkare.
– Jag hade sett en film om Sverige när jag var 14 och alltid tänkt att jag skulle vilja komma dit och så blev det. Jag hittade en kontakt som kunde bjuda in oss till Stockholm och därför fick vi visum för två veckors semester.
Det var i grevens tid, augusti 1969, ett år efter invasionen. Bara två månader senare stängdes gränserna helt.
De tog tåget norrut, färjan från Travemünde och så småningom steg de av på Stockholms central. En resa som ändrade riktning på hela liv.
När du tänker dig dit till den stunden, Mira, vad tänker du?
Hon sitter tyst ett tag, ser ut mot himlen där molnen driver.
– Det var hemskt...vi lämnade ju allt. Allt. Mamma sa ”vi klarar oss, res ni, ni har ingen framtid här”...och så åkte vi. Men att låsa dörren och veta att vi inte skulle återvända, att inte kunna ta med något för att inte väcka misstankar...hemskt!
För trots den hårda kommunismen, trots den avbrutna friheten: Det var ju hennes land!
– Jag tänkte många gånger ”vi flyttar tillbaka, vi kan leva i tystnad, men vi flyttar tillbaka”...det var en sorg, det var det. En svår separation. Jag tänker ofta på den stunden, på den resan.
Martina vara bara fyra år och minnena är fragmentariska. Men vissa bilder är klara, hon minns dånet av stridsvagnarna som rullade på farfars gata och hur hon skräckslagen gömde sig under sängen, minns gärdet där hemma fullt av soldater, minns tågfärjan över Östersjön och första gången hon såg havet...
– ...men mest minns jag när pappa nattade mig och berättade att vi aldrig skulle resa tillbaka, att jag aldrig skulle få träffa farfar, farmor och mormor igen. Jag blev helt förtvivlad...jag grät och grät, hela natten grät jag.
Det tog många år innan Martina återsåg sin födelsestad. När hon fyllde 40 fick hon som present att resa dit och i någon mening var det som ett tomrum fylldes i henne.
Allting kom åter. Citronteet och de rostade smörgåsarna med vitlök hos farfar, hans stora hand i hennes när de promenerade till det astronomiska uret på rådhusets vägg i Gamla stan.
– Nu var jag där med mamma, hade ingen aning om hur gränderna gick och så plötsligt stod jag framför den där stora klockan. Jag kunde rent fysiskt känna hur gråten tog fart i mig, sorgen över allt som gått förlorat...där stod jag igen med handen i farfars hand och grät krokodiltårar.
Från ingenstans kom under de där dagarna det tjeckiska språket tillbaka, det som legat i träda. I någon mån fick hon där och då omdefiniera sig själv, som om hennes undanträngda historia plötsligt tog den plats i henne som den krävde och förtjänade.
Så blev det, livet. Mira och Martinas pappa separerade när hon var elva, nya familjeband bildades, sorgen över ett förlorat land lärde de sig leva med den.
Mira lärde sig språket och efter ett drygt år hade hon landat i det svenska, hade jobb som ekonom och bostad i de första husen som byggdes i Rinkeby.
Några pennstreck i den här artikeln, bara, men för Mira är första tiden i Sverige blixtrande klar.
– Jag kämpade som fan för att bli svensk, jag fick jobb och gjorde rätt för mig, även om det var slitigt i början med stundvis tre jobb samtidigt. Men ändå, den där tiden, säger Mira Kramsova. Den är något som aldrig går att glömma.