Bortkastade år som gav något fint

Zebastian Lauberg tänkte inte bli en pappa som tillbringar all sin tid vid datorn. Tack vare barnen tog han kontrollen över sitt missbruk.

Sommar som vinter, natt som dag, all ledig tid tillbringades vid datorskärmen och i spelet World of warcrafts låtsasvärld.

Dess fiktiva universum kröp under skinnet på honom, in i hans hjärna och styrde hela hans tillvaro.

Vi pratar om det i den här intervjun, om det dataspelsmissbruk han fastnade i och hur han tog sig ur detsamma.

Det har gått några år nu sedan han blev fri, sju, åtta, han vet inte exakt, han tänker sällan tillbaka, säger han.

Är du rädd att ta ett återfall och fastna igen?

­– Nej, säger han. Inte det minsta. Jag har barnen nu. Och fisket, ler han.

Zebastian har gjort vad han kan för att hjälpa andra i liknande situationer. Bland annat därför ställer han upp på den här intervjun. Han har även suttit i Tv4:s morgonsoffa och berättat om sitt spelmissbruk och via kanalens chatforum fått kontakt med och försöka jhjälpa andra som fastnat i en alltför verklig låtsasvärld.

Vi ses i Visby, trots att Zebastian ogärna är i stan. Men han skulle ändå in på ett antal möten så det fick bli som det blev.

­– Ja, jag undviker gärna stan. Jag bodde i Visby några år och även ett tag i Stockholm, det funkade när jag var yngre, men nu blir det för stora påfrestningar med min ADHD, säger han.

Det är Gammelgarn som är hans plats i världen.

Där växte han upp, där bor han igen sedan nio år, i ett eget hus på föräldragården.

Där var hela hans universum en gång, innan det skulle sträcka sig långt in bakom en skärm. Där fanns skogarna, fälten, havet, där levde Zebastian genom påhittighet och fantasi.

­– Jag trivs med lugnet, med djur och natur. Jag är ingen bonde, ler han, men det är där, i Gammelgarn, jag vill bo.

Där har han också sina två döttrar, Zaphir och Zimåne. De är sju och sex och de är blänket och djupet i hans ögon. De bor med honom varannan vecka, övrig tid hos sin mor i Visby, en kvinna Zebastian mötte genom WoW-spelandet.

Zaphir är multihandikappad och behöver ständig omsorg, därför arbetar Zebastian som personlig assistent till sin egen dotter.

Det är det bästa och det sämsta jobb man kan ha, menar han.

Det bästa för att han får tillbringa så mycket tid med sitt barn, det sämsta för det är av den anledningen som det behövs. Det finns en sorg där, att allt inte blev som han tänkt sig.

­– Men hon blir glad när hon ser pappa. Det är lycka, man får ta vara på det, säger han.

World of warcraft lanserades 2004 och har i dag 7,4 miljoner spelare över hela världen. Spelets karaktärer styrs av mänsklig hand och tillsammans löses uppdrag av varierande art. Utmaningen är, enklet uttryckt, att klättra nivå för nivå och förse sin karaktär med så bra egenskaper som möjligt.

Han hade förbeställt spelet, Zebastian. Han hade alltid gillat att spela vid datorn och när nu WoW landade i brevlådan vid juletid för tolv år sedan tog det inte lång tid innan han loggat in.

Sakta med säkert, eller i ärlighetens namn ganska snart, blev han fast.

­– Det ligger i människans natur att bli så bra som möjligt på det man gör. Jag la ner tid på att göra mina karaktärer bra, att skilja ut mig från mängden.

Mycket från den tiden tycks Zebastian ha förträngt, han tänker ibland länge innan han svarar och säger ofta ”det har jag inte tänkt på på många år”.

Men dock, han bodde i Visby och hade ett heltidsjobb på en bensinmack.

­– Resten av tiden spelade jag. Jag skyndade hem från jobbet och satt sedan vid datorn tills jag somnade av utmattning. Sedan upp tidigt och direkt till datorn.

Han kunde inte, nej, kunde verkligen inte, gå till arbetet innan han kollat ”action house” (mejlen i spelet) för att se om någon med valutan ”gold” ville köpa utrustning av hans karatär.

Spelandet hade tagit över hans liv. Det ser han nu. Då märkte han ingenting.

För honom var WoW-världen i någon mån den verkliga världen, det riktiga livet försvann i en känsla att vara på låtsas.

­– Jag beställde hämtmat som budades till dörren, hann knappt gå på toa, jag visste ju själv hur jobbigt det var när man i spelet var mitt i någon grupphändelse och så behövde någon gå och äta, då stannade allt upp.

För så är det, i World of warcraft har spelarna kontakt med andra spelare runt om på jorden. I den meningen är spelet socialt.

­– ...och det var ju så jag tyckte, jag umgicks med en massa folk. I dag har jag inte kontakt med någon av dem, det visar förstås vad det handlade om.

Under åren av tyngst spelande handskades han inte särskilt väl med sina verkliga vänner.

­– Det var ofta folk hemma, de satt vid tv:n medan jag satt med hörlurar vid skärmen i min egen värld. Jag brydde mig bara om spelandet.

Zebastian har två yngre bröder: Zamuel och Zacharias. Döttrarna heter Zaphir och Zimåne. Hans karaktärer i WoW hette Zebbo, Zixten och Zten. Vad är det med den där bokztaven!?

Mete, fluga, jeerk, spinn, allt utom nät. Fiske är i dag, utöver döttrarna, Zebastians stora passion. Den han en gång var finns inte längre, det var en i någon mening sjuk person.

Det krävdes att flickorna mor blev gravid för att han skulle ruskas om och komma till sans. Vad andra sa hjälpte föga.

­– Mamma, kompisar...jag lyssnade inte. Spelandet är som vilket beroende som helst, det vet jag nu. Man lyssnar inte på logik. Den som inte själv bestämt sig tar sig aldrig ur det. Jag blev mest förbannad när de tjatade och då blev det snarare motsatt effekt. Att man spelade ännu mer.

Så i ditt fall var det verkligen barnen som fick dig att lägga av?

­– Ja. Men med jättestort stöd av mamma, småsyskonen och min styvfar.

Det låter enkelt?

­– Jag har alltid varit barnkär och alltid velat ha barn, så för mig var det vad som krävdes. Man måste vilja, det är vad det handlar om.

Säger Zebastian och snurrar en snusdosa mellan fingrarna. Där har vi det igen. Beroendet. Och det där om att bestämma sig.

­– Jag vill snusa och jag vill sluta snusa. Men så länge jag inte med övertygelse bestämt mig att lägga av så kommer jag att fortsätta, så är det.

Han spelar playstation 4 till och från, för att det är kul. Bara korta stunder, något sug känner han inte, säger han.

Finns det någon skam i att ha fastnat i just datorspelande?

Han funderar ett tag, tänker sig bakåt, snurrar på sina dosa:

­– Jo, det gör det väl, fast jag tänker inte så mycket på det längre. Och det är tack vare spelet jag har mina döttrar, det var det goda som kom ur det hela, att jag träffade deras mor via spelet. Men samtidigt...

Ja?

­– ...samtidigt är det några bortkastade år jag aldrig får tillbaka.

Mycket i livet har återvänt till det vi kallar det normala. Samtidigt finns det sådant som inte är vad det varit. Vänner försvann under den här tiden, och han skulle inte ha något emot att, som han uttrycker det, ”träffa någon”.

Men ändå är han tämligen nöjd, och mest nöjd är han hemma i Gammelgarn.

Där har han bland annat skapat en två hektar stor damm, det var det första han tog tag i sedan han blivit fri. Till den kan Zaphir ta sig i rullstol. Dammen syns på hitta.se, från ovan ser det ut som ett ansikte med öar som bildar ögon, näsa och mun.

­– Näsan är gjord som ett hjärta, det hjärta som slår för barnen.

­– Egentligen inte. Jo, jag har lätt att fastna, ett tag lade jag all tid på flugbindning, sedan blev det betesdrag. Men jag tröttnade också ganska fort. Men fastna i något värre än spelet...nej, det är jag inte ett dugg rädd för.

­– Men jag smygspelar inte, haha. Lite playstation, som jag sa, det är det enda. Men WoW är avinstallerat.

­– För egen del är den inga problem. Jag säger som jag redan sagt: barnen fick mig på rätt kurs. Men visst, föräldrar gör allt för att hålla barnen borta från datorn, men så måste de ändå göra sina läxor där och då kan spelandet ligga nära till hands.

Hur ska en förälder vars barn spelar för mycket agera, tycker du?

­– Att tjata eller rycka kabeln hjälper inte. Man måste hitta saker som kan ta över, hjälpas åt att hitta andra intressen. Men i slutänden är det den som spelar som måste ta kontrollen.

Han förlorade några år, Zebastian, men han vann en insikt. Den att det går att ta sig ur ett beroende och att det för hans egen del gick tämligen lätt.

Det finns ingen saknad, ingen längtan tillbaka till det som var.

Men ändå:

­– Jag har nog alltid haft lättare att leva i en fantasivärld. Där har man friheten att göra som man vill och bestämmer sitt eget öde.

Om du fått bestämma ditt öde i det verkliga livet?

­– Då hade jag gjort allt till barnens fördel. Jag har ibland funderat på vad jag skulle göra om jag vann 150 miljoner. Då skulle jag i första hand se till att barnen klarar sig, men utan att skämma bort dem. Att barnen har det bra, det är viktigast av allt.