I sången ”Nassam aalayna el hawa” sjunger den libanesiska ikonen Fayrouz om rädslan att åldras i ett främmande land och inte längre bli igenkänd på barndomens gator.
I texten ber hon vindarna flyga henne hem till sitt ursprung.
Jämt spelades den i radio när lille Ayman – född i flyktinglägret Beddawi i Libanon – växte upp i mellanösterns arabvärld, för honom var det en sång bland alla andra.
Men så gick åren och livet också, familjens flykt tog honom till Gotland och en dag kom allting ifatt honom.
Det är bara två år sedan jag senast gjorde en intervju med Ayman Aboulaich till det här uppslaget, men det är en sak han sade under det där förra mötet som gnagt fast i mig.
På min fråga om han känt sig rotlös – sällan stannade familjen mer än ett par år på varje plats på grund av krig och oroligheter innan de flydde till Sverige – svarade han så här:
– Ja...fast jag vill nog inte erkänna det. Jag tänker istället att jag är ett träd med tjock stam som står stadigt med många rötter.
Jag missade följdfrågan den gången; ”vad är det du inte vill erkänna?”. Därför tar jag kontakt för en ny intervju.
Ayman häller upp kaffe i bostaden i Visby innerstad, ute vräker snön ner, det är en sådan morgon. Jag inleder med just den där frågan; vad är det du inte vill erkänna ens för dig själv?
Han sitter tyst ett tag, på bordet ett tänt värmeljus:
– Att jag faktiskt inte har någon rot. Jag slutar aldrig fascineras av människor som haft kompisar och vänner genom hela livet och som är knutna till särskilda platser. Jag har inget sådant.
Så vad har du?
– Två år här, två år där, nya skolor, nya sammanhang under hela min uppväxt.
När jag tänker på min barndom är saker givna, kompisarna, min stad, mina skolor...vad tänker du när du tänker på din barndom?
– Bra fråga. Det finns ingen fast punkt, den tidiga barndomen är flyktinglägret och kriget som började, jaktplanen som flög över himlen. Det finns olika epoker, olika platser, men inget enkelt sammanhang. Det var att hela tiden anpassa sig till nya språk, nya kulturer.
Vi ska komma till hur Ayman återvände till de kvarter där han bott för att försöka bottna i sin egen historia, men först till hur allt faktiskt kom ifatt honom och hur den där sången fick hans hjärta av skälva.
Tre år nu sedan pappa Ahmed dog och begravdes på Norra kyrkogården i Visby. Ahmed som i barndomen, tillsammans med sin farmor och farbror, tvingats fly från födelsestaden Jaffa i Palestina då den 1948 intagits av israeliska trupper, i roddbåt tog de sig till Haifa och sedan vidare över gränsen till Libanon,
Ahmed som så småningom i flyktinglägret träffade och gifte sig med Laila, Aymans mamma och fick fyra barn.
Ahmed, teknikern och levnadskonstnären som tagit sin familj runt i mellanöstern och arabvärlden tack vare de anställningar han fått men också sedan de tvingats fly under kriget; Libanon, Cypern, Libyen, Jemen, Tanzania, sällan hemma, alltid på väg.
Ahmed som så småningom såg till att familjen via förfalskade marockanska pass hamnade i Sverige och fick asyl av politiska skäl. Det var den 2 september 1991, den 7 januari året därpå anlände familjen för första gången till Gotland.
– Jag har många gånger tänkt på vilken strateg han var, pappa. Inför den sista flykten var allt planerat i detalj.
Att begrava pappa i Visby gjorde plötsligt orden i den där sången mer sanna och levande för Ayman än de någonsin varit.
– Palestinier är statslösa i grunden, även om han i slutet av livet var svensk medborgare levde han och begravdes som en främling, alla hans upplevelser var någon annanstans. Det var som att jag nu ser allt på ett klarare sätt.
Pappa hade tvingats åldras i ett land långt hemifrån och kanske alltid längtat hem. Kanske bad även han vindarna att flyga honom till hans ursprung?
Tripoli i Lybyen 1989. Ayman stod med fingret på ringklockan till sin gamla klasskamrats dörr. Sami från småskolan, de som tog sällskap hem, som köpte en pizzaslice eller en baguette att dela på, de som skrattade, stojade, som satt bredvid varandra på första raden i klassrummet.
Inom några sekunder skulle den nu 19-årige Ayman befinna sig i en mardröm han ännu inte helt tagit sig ur.
Familjen hade just flyttat tillbaka till Tripoli sedan pappa fått erbjudande om arbete och tackat ”ja”. Kanske handlade det om nostalgi, det hade ju varit bra i Libyen förra gången.
Han är så närvarande i sin berättelse, Ayman. Visar med händerna hur gatorna går, minnena är fyllda av gassande sol, vita husfasader, lukten från restauranger och dieselmotorer.
Efter knappt tio år återvände alltså även Ayman till sitt förflutna och sökte upp sin gamla kamrat där i stadsdelen Azzahawi för att kanske återknyta kontakten.
– Jag ringde på där de bodde, ”Hej, det är Ayman, kommer du ihåg mig!” och vi satte oss på ett kafé och drack te...
...men Sami mindes – ingenting.
Eller, fel. Han mindes allting, händelser från lektionerna, saker deras snälla fröken Karima sagt, samma minnen som Ayman bar på, men utan att han fick plats i bilden.
Två år tillsammans, minnet bortsuddat, Ayman förvandlad till ingen.
– Om man tänker sig ett minne inramat som en tavla, sedan har man samma bild där någon photoshopat bort mig. Vad är det som händer? Det var som att hamna i en mardröm! Finns jag inte? Det var två år, varför minns han inte mig!?
Det är så länge sedan, nästan 30 år, men de där upplevelserna, inte inte vara någon, har lämnar ett hål inom Ayman, det är uppenbart när han berättar.
Han visar sin handflata, en liten svart prick, som en tatuering. Av misstag hade Sami en gång kört en vässad blyertspenna i Aymans hand, blodet rann och alla grät...inte ens det kom denne Sami ihåg.
– Saker som hänt fanns kvar i honom, men inte jag. Det var alldeles overkligt, som om jag aldrig funnits!
Inte heller gubben Dahmani som drev den lilla speceriaffär där Ayman och hans familj varje dag handlade grönsaker, frukt och bröd kom ihåg honom.
– ”Hej farbror Dahmani, det är Ayman, minns du mig, mamma hette Laila, vi handlade här varje dag, vi är palestinier och flyttade tillbaka till Libanon sedan”...men nej, ingenting.
Ayman har aldrig varit särskilt känslosam, säger han. Är varken poetiskt eller romantiskt lagd, gråten ligger långt bak i känsloregistret.
Men de gånger han sökt i sitt förflutna är också de gånger det klumpats i halsen, så starkt lever det i honom.
– Att komma åter till Tripoli, till Dar es Salaam i Tanzania där jag bodde tre år i tonåren eller till andra ställen...det är att komma till platser där något saknas i mig. Det är inte en film eller något på tv man bara kan lämna. Det här händer på riktigt inom mig.
Att inte vara ihågkommen där han lärde sig om sig själv och världen är att mista en koppling till sitt inre.
Så ser han det:
– Människan är ju vad vi lämnar efter oss i form av minnen...gör man inga avtryck tappar man också sin rot.
En tidig känsla som alltså landat tungt i honom först på senare år.
Det är inget som påverkar honom till vardags, säger han, men ändå ligger det som en lågmäld sång bakom allt. En sång om sitt hjärtas hemma.
Finns det stunder i dag då du önskat att du faktiskt var kvar i mellanöstern?
– Nej...det skulle i så fall innebära att jag motsätter mig mitt livsöde och det jag har i dag, så nej, det händer inte. Jag kan inte se mig i den kontexten alls, jag har blivit alldeles för mycket både svensk och gotländsk, tror jag.
På grund av rädslan för än fler besvikelse har Ayman aldrig återvänt till Libanon. Inte till flyktinglägret, inte till libanesiska hamnstaden Tripoli vid foten av Libanonberget.
Det var därifrån den första flykten tog sin början, 1983, några år efter att de återvänt från första tiden i Libyen.
I en undanskymd industrihamn som luktade saltvatten och olja steg de ombord på en cementbåt till Cypern, sedan kriget mellan Israel och PLO tagit ny fart.
Innan dess fick familjen några fina år, de hade en lägenhet i ett höghus, pappa startade ett litet företag, Ayman gick i skolan.
Den tiden lämnar han orörd och låter hoppet leva att någon faktiskt minns.
– Jag har återvänt till platser för att söka svar om mig själv, fast jag innerst inne vet att ingenting finns att hitta. Jag vill inte vara med om ännu en besvikelse...
Så han låter Libanon vara. Att bli ingen även där skulle radera ut en allt för stor del av honom.
Allt vi människor är med om formar oss, för Aymans del har den flackande uppväxten gjort att han inte vågar lita på att faktiskt bli ihågkommen.
– Det finns en mekanism inom mig som slår till, som att jag inte vågar lita på vänskap. Okej, vi är vänner nu men du kanske flyttar i morgon och om tio år kanske du inte ens minns mig. Därför är relationen här och nu så viktig. Det finns alltid en rädsla att inte göra avtryck, inte för något speciellt, mer som en bekräftelse på att jag faktiskt finns.
Jag söker upp Fayrouz på nätet. Jag förstår inte språket, inte ett ord. Men jag förstår känslan av hemma, den som är så stark i alla jorden över, var de än befinner sig. Var Sami finns i dag är oklart, det blev aldrig någon återupptagen kontakt.