Det var en tanke som började gro där hon satt på den stora klädkedjans inköpsavdelning i Stockholm; vill jag verkligen göra det här i resten av mitt liv?
När funderingarna väl slagit rot var inte mycket längre som förr, inget av det hon gjorde på arbetet kunde hon riktigt försvara inför sig själv.
Och det trots att färg, form och mode varit hennes hela värld och ambition sedan uppväxten hemma i Slite, för i den meningen hade hon ju ett drömjobb:
– Resor i mängd till världens modemetropoler, leta trender, ta fram kollektioner tillsammans med designers och mönsterkonstruktörer.
Men så kröp sig alltså ifrågasättandet och reflektionen på:
– När jag börjar pressa priserna hos leverantörerna...vad innebär det för människorna på fabrikerna längst bort i kedjan? Kan de komma hem till familjen? Får de längre arbetsdagar, svårare villkor...? Så tänkte jag.
Till slut fanns ingen återvändo.
I dag har hon bytt spår, hon har lämnat modebranschen för att istället som sjuksköterska vistas i närheten av döden på palliativa onkologen på Visby lasarett. Ett arbete som ger en mening och en livskraft hon aldrig tidigare känt.
Den här intervjun görs i familjens hus i Fröjel. I augusti i fjol återvände hon till sin hemö, på makens Henriks initiativ, faktiskt. Trots att han har ett ursprung i Trollhättan. De hittade det här vita kalkstenshuset och slog till. Nu har Anna en ny del av Gotland att göra till sin.
Det var ju något konstnärligt hon skulle bli, Anna från Slite. Uppvuxen som hon är i pappas tapetserarverkstad full av tygprov, tellikor, kroll och knappar fanns det alltid plats för fantasi och kreativitet.
Hon var heller inte sen att sy sina egna kläder, kanske var det det som så småningom födde känslan att aldrig riktigt passa in och viljan att ge sig av.
– Ja, säger hon där vi sitter på verandan. Jag ville bara bort, se något annat, jag var alldeles för nyfiken på vad som fanns bortom cementfabriken för att kunna stanna kvar.
Så hon hoppade av gymnasiet när hon var 18 och kastade loss; Stockholm, London, Los Angeles. För någon som sällan rest under uppväxten var världen en explosion av färg och form, dofter och möjligheter.
Och så rullade livet på, hon återvände till Sverige, gick Berghs reklamskola och utbildade sig till grafisk designer och art director, träffade Henrik första dagen på skolan, i slutet av utbildningen låg den som skulle bli Folke och nu är 17 år i magen.
Hon skrattar när hon tänker bakåt, på livet, det som bara hände:
– Där stod jag sedan med man, barn och rivningskontrakt i Aspudden, knarkare som sov i tvättstugan och inget jobb. Det var mitt i it-kraschen, inte gick det att få något då!
Vi gör långa historier korta här innan vi så småningom ska nå fram till livets sista anhalt, för: Det ordnade sig så klart.
Lite frilansande, en retromodebutik tillsammans med sin syster Sara på Hornsgatan under några år och till slut, 2005, anställning på den stora klädkedjans huvudkontor i Stockholm.
Men så var det den där tanken som slog rot, den om konsumtionens påverkan på människor och miljö; ”Om jag skyndar på och pressar priserna, vad betyder det för människorna i fabrikerna, kommer de hem till barnen i tid, hinner de fira chinese new year?, får de tillräckligt i lön?”.
– Jag hade en kollega som växlade spår och började inom vården och jag blev så imponerad. Det tände verkligen något inom mig. Dessutom har jag alltid gillar sjukhusmiljön, som en stor kropp där allt hänger ihop och med massor av människor som kan livsviktiga saker.
För att inte tala om samtalet, att komma nära och lära sig av varandra och det faktum att varje människa har sin alldeles unika historia. Så egentligen blev hon, säger hon, inte särskilt förvånad över sig själv.
Det där tankefröet...var det en ytlighet du plötsligt kände i din bransch eller vad?
– Jomen det var det ju. Allt skulle vara snabbt och hippt. Människan har ett behov av att göra sig vacker och jag ser inget fel i det, jag gillar fortfarande kläder och mode. Men den där modefabriken som det var frågan om kunde jag helt enkelt inte längre stå bakom.
Du ifrågasatte dig själv?
– Det är klart. Att de här örhängena kan säljas för 39 kronor, vad innebär det längst bort i kedjan? Jag kunde inför mig själv inte längre försvara att arbeta kvar.
Så hon utbildade sig till sjuksköterska och var färdig 2016 efter tre års distansstudier. Hon hade tänkt sig något kring barnmorskeyrket men gick sedan en kurs i palliativ vård och blev fast.
Särskilt var det ett svar från kursledaren som inte kunnat lämna henne:
– Jag frågade ”hur kan du jobba med döden?”, hon svarade ”hur skulle jag kunna jobba med något annat!”. Jag blev alldeles fascinerad. Nu känner jag själv precis samma sak.
Ja, vad är det som fått dig att landa så mjukt i vården i livets slutskede?
Hon sitter tyst ett tag, kaffekopp i handen, sensommarlöven susar.
– Det är något med tiden, tror jag. Som om tiden blir annorlunda när människor inte har långt kvar...det finns ingen tid men ändå hur mycket tid som helst. Det handlar om samtalen, att orka stanna i samtal där de flesta bara vill springa i väg. Att finnas där, vårda, lindra, visa omsorg och kärlek.
Sedan dryga året arbetar Anna nu alltså på pallativa onkologen på Visby lasarett, dessförinnan hade hon tjänst på Ersta hospice i Stockholm. Båda ställena har utsikt över vattnet, havet, på båda ställena handlar det om vård av obotligt sjuka människor i slutet av livet.
Anna var 40 när hon bytte livsriktning, nog för att sorgen över tidigare generationers frånfälle legat som en ton bakom allt under uppväxten men någon avliden människa hade hon då aldrig sett.
Numera tillhör det arbetet. Det är fint, tycker hon. Det finns ofta ett lugn i döendet.
– Kroppens funktioner stängs av, händer och fötter kallnar, det är sällan någon dramatik, livet bara passerar bort.
Att vistas nära döden är också att ha nära till glädjen, sällan har hon skrattat på en arbetsplats som hon gör nu. Skrattet förstås en slags ventil, men också för att känslorna blir mer intensiva runt den yttersta dagen.
För patienten och de nära anhöriga men också för personalen. Som när dofterna intensifieras om hösten, skuggorna blir längre och luften får en annan närhet och skärpa.
– Vi skrattar mycket och gråter en hel del, det är ett sammanhang där känslorna får plats. Arbetskläderna är ett visst skydd, men vissa öden slår naturligtvis rot och stannar kvar. Vi pratar mycket med varandra...där har du det där viktiga samtalet igen.
Många anser att vi pratar för lite om döden.
– Ja, jag tycker det.
Vad gör det för gott att prata mer om den?
– Det är en del av livet, en del av förutsättningen för livet. Förr, i bondesamhället, dog folk på gården och lades i salen för avsked. I dag är döden inte sällan undanskuffad till institutioner och får inte plats i vardagen.
Hon märker det på middagar, inte minst; ”Vad arbetar du med?”, ”Vård i livets slutskede”, ”Jaha, så spännande...”
– Och sedan dör samtalat, sällan några följdfrågor. Är det inte konstigt? Vi pratar förlossning och sjukdomar men döden...nej.
I slutet av livet visar sig människans behov i sin renaste form, hon ser det på nära håll. Det handlar inte längre om att vilja resa runt jorden eller att vinna på lotto, istället om att få se körsbärsträden blomma eller att en sista gång få komma hem, om så bara för några timmar.
Hon berättar om den kvinna som fick göra just det, komma till sitt hem för en stund, och när hon sedan återvände till avdelningen var hon klar, redo: ”I natt ska jag dö!”.
Hon ler åt minnet, blir närmast rörd, så starkt är det:
– Jag satte mig hos henne, jag satt länge vid hennes bädd den kvällen.
Blev det så? Blev det som hon ville?
– Nej, inte den natten. Och det sade jag till henne innan hon somnade. ”Bli nu inte besviken om du vaknar upp i morgon...”. Och det gjorde hon.
Jag frågar om hon är rädd för sin egen död. Det är hon inte, säger hon. ”Nej, mycket mindre nu än förr, det går att lindra smärta, mildra ångesten, det vet jag. Den stora oron är, och det visar också all forskning, är att lämna familj och vänner, att inte längre få vara med och se hur det går”.
Det händer att hon noterar årstidernas gång på ett annat sätt än förr. Njuter mer aktivt av doften av syrénen när de exploderar i violett, hon tänker tanken ”Undrar hur det är att veta att det här är sista gången?”. Nej, tänker hon sedan, det går inte att förstå för dem som inte varit där. Men annars...
– Det är lätt att säga att jag tar vara på livet på ett annat sätt, men det gör jag ju inte. Jag är som de flesta andra, det är ett vardagspussel som ska gå ihop, ett tak som ska lagas, barn som ska till skolan, men...
Men?
– Jo, vissa saker har blivit viktigare. Relationer, att ta hand om varandra, se varandra, vara med vänner. Jag bryr mig inte om yta längre, även om jag fortfarande tycker om vackra kläder, jag ser ingen motsättning i det.
När du tänker tillbaka på ditt tidigare liv, vad tänker du?
– Att jag inte längtar tillbaka, att det jag gör nu är det jag vill göra. Aldrig har jag känt mig mer levande, mer betydelsefull och mer på rätt plats. Jag känner mig privilegierad.
Medan jag skriver den här artikeln landar, apropå vår överkonsumtion, resultatet av en ny Sifo-undersökning i mejlboxen. En femtedel av svenskarna brukar slänga kläder de tröttnat på istället för att återvinna dem, en tredjedel uppger att de någon gång kastat kläder.