Den här intervjun handlar om att ha hjärtat med sig i allt man gör, om att veta var man kommer ifrån och var ens rötter finns.
Om att hålla sig på jorden även om det är kungen och drottningen som sitter till bords.
– Nej, säger hon där vi sitter i solen vid Holmhällars pensionat i Vamlingbo.
– Nej, jag har aldrig gjort skillnad på folk och folk, för mig är alla desamma, mina gäster är min familj.
Vi ska återkomma till hur enkelt det där egentligen är, för hos Eva har berömdheterna kommit och gått genom åren.
Men mest är det vanliga, enkla människor som hon lärt känna.
Austre gård på 50-talet, det var här hon växte upp. Mamma Alice och pappa Mille, sex syskon och en massa djur.
Det var på den tiden hela världen rymdes i en öppen hand och naturen runt knuten var tillräcklig för äventyr och fantasier.
Så djupt sitter den tiden i Eva. Så tycks det mig. Jag hinner knappt påbörja intervjun förrän hon berättar att föräldragården såldes nu i mars, då hade den stått tom i tre år sedan mamma dog.
Samtidigt som hon är glad att gården nu är i goda händer innebar det förändring i livet. Det hade ju alltid funnits där, Evas hemma.
Nu var det plötsligt som om solen slog in på ett annat sätt.
– Det var ju där allt började, det var där mamma och pappa fanns och gav oss barn all tänkbar trygghet när vi växte upp. Det är klart att det känns och den tiden är över och gården inte längre är vår, men det har blivit bra som det blev.
Eva fyllde 68 nyligen, under alla år har hon aldrig bott någon annanstans än på Storsudret. Kanske är det ett arv från barndomen, tänker jag.
Är det så, att det är tryggheten du kände under uppväxten som hållit dig kvar?
– Ja, kanske...jo, jag tror det. Jag har alltid tycks om naturen, att gå här i strandskogen eller i ängena.
Hon reser sig och hämtar en turistkarta där några av bygdens profiler fått beskriva sin kärlek till trakten. Eva har skrivit så här: ”Jag älskar de öppna viddernas orördhet på en pulserande landtunga”.
– Precis så är det. De öppna orörda vidderna, ingenstans talar naturen till mig som här.
Hon har rest en del; Afrika, Indonesien, Seychellerna, minnen för livet, bilder av världen som stannat inom henne, men ändå:
– Det finns inget som det här, säger hon och visar mot tallskogen och där nere havet. Nej, jag är definitivt inte hemmablind!
Aldrig har hon haft någon längtan att flytta till Stockholm. Inte till Visby ens. Det hände att hon låg över när dottern hade en lägenhet där och nog kan hon förmå sig att säga att det kunde vara mysigt att vandra i Visbys gränder om kvällen. Men inte är det som Storsudret, inte!
I år är det femtionde sommaren i rad som Eva Hansén serverar sina gäster mat och dryck och ser till att de trivs.
Det har blivit en livsmission att göra gästerna nöjda och glada. Men att det från början var tänkt att bli så? Nja.
– När jag tagit realen i Hemse var jag inne på att bli damfrisörska eller kanske sömmerska, jag har alltid gillat att sy. Men så blev det som det blev, säger hon.
Hon blev kär, lade in om bygglov tillsammans med sin dåvarande make och 19 år gammal, 1969, öppnade de Majstregården i Sundre där hon kom att arbeta i 28 år.
1997 bytte hon arbetsplats men höll sig ändå kvar i sin del av världen. Sedan dess har hon arbetat på och drivit Pensionat Holmhällar tillsammans med nuvarande maken Calle.
Femtio år, Eva!
– Ja, säger hon och tystnar, tänker sig inåt, bakåt. En del frågar om jag ångrar något, att jag blivit kvar här, samma jobb, samma trakt. Men vad är det att ångra? Nej du, ingenting har jag ångrat, det enda jag känt är tacksamhet...jag är inget annat än tacksam för allt det här.
Stressigt och motigt har det varit ibland men alltid har inställningen varit att personalen och gästerna är Evas familj.
Dessutom har hon burit sin barndom inom sig som en slags motor, en eld som brunnit där inne och spridit såväl värme som beundran för mamma Alice.
– Jag jobbar sju dagar i veckan fem månader om året och en del frågar hur jag orkar. Men mamma orkade ju, hon steg upp fem varje morgon och mjölkade korna, tog hand om ett hushåll med åtta personer och lagade himmelsk husmanskost. Hon klarade det, då ska väl jag klara det här.
Du återkommer ofta till din mamma. Saknar du henne?
– Ja, på ett sätt. Men jag var mycket hos båda mamma och pappa, pappa som dog långt tidigare, så jag har dem med mig inuti. Det är en trygghet, det också.
Holmhällar var 1994 inspelningsplats för filmen ”Pensionat Oskar” med manus av Jonas Gardell och med Loa Falkman, Stina Ekblad och Simon Norrthon i bärande roller. Fast det var förstås före Evas tid på panget.
När drottning Margrethe och prins Henrik av Danmark besökte Majstregården drogs vikväggen för så att kungaparet skulle få sitta i fred.
– Jag fixade i ordning där inne och sade sedan till en kvinna som stod utanför och rökte att ”jag hoppas att det här duger år drottningen!”. ”Det är jag som är drottningen” sade hon, skrattar Eva.
Och sedan, i matsalen, plockade prinsen fram en portfölj och ställde en flaska rosévin på bordet. Tyvärr, min herre, egen dryck är inte tillåten i matsalen, lät Eva Hansén meddela.
– Men vi hade en René Barbier i baren så prinsen fick vad han ville ändå, minns hon.
De där små episoderna berättar mycket om vem Eva är; hon behandlar alla lika, gör inte skillnad mellan folk.
Kungligheter och ministrar, skådespelare, biskopar, artister, många är de som passerat genom åren. Eva har mött dem med ett leende och ett vänligt ord.
– Professor Lars Gyllensten bodde här två och en halv månad varje sommar i flera år, han blev en god vän. Jag har en bild när vi står och gråter tillsammans, han var sjuk, vi visste att det var hans sista sommar, vi tog adjö i glädje och sorg, det är ett starkt minne.
Men mest har hon vistats bland ”vanligt folk”. Det finns gäster som kommit varje sommar i fyrtio, femtio, sextio år. Kära vänner som hon blivit hej och du med.
Men hur det än är, livet är inte bara glädje och hopp, med åren följer också sorg och svärta, tunga dagar med ok över axlarna.
Vad gör du av dina tårar, Eva?
– Jag gråter på vintern.
...säger hon lite på skämt men de där orden rymmer också sin sanning. Det går inte att gå runt bland gästerna och vara ledsen även om sorgen eller tröttheten bråkar i bröstet.
– Så på vintern, när vi har stängt här och flyttat in till huset i Burgsvik, kan man andas ut. Blir vi bjudna på fest tackar vi ofta nej, jag och Calle. Vi träffar så mycket folk här så vi behöver den där egentiden.
Vad gör du då?
– Syr gardiner, jag har sytt alla gardiner här och det är alltid någon som behöver bytas ut. Det är mycket fokus på pensionatet även då, men annars...tar det lugnt, löser korsord.
Jag frågar var det är som gjort att Eva känt sig så hemma i restaurangbranschen och hon säger att det är tacksamheten. Gästernas tacksamhet.
– Ibland säger någon gäst ”min pappa tyckte så mycket om att äta hos dig”...sådant värmer i hela bröstet. Det är det som gör att jag tycket så mycket om det jag gör.
Du bryr sig om dina gäster, men vem bryr sig om dig?
– Mina barn, mina barnbarn...familjen är det viktigaste, viktigast av allt. Båda döttrarna bor här i trakten och jag är så tacksam för det.
...och just som hon sagt det dyker plötsligt äldsta dottern Martina upp, hon bromsar in på parkeringen och kommer fram till oss: ”Nej, du har aldrig gjort dig till, mamma, det är din styrka. Aldrig framhävt dig själv, trots att du gjort allt och drivit företag i femtio år”
Det är Martina som tipsat om sin mamma, ”Det är dags för henne att få lite uppskattning”. Så många artiklar har det inte blivit genom åren. Inte sedan hon blev Hemse lucia och var på bild i bladet några dagar i rad. ”Jaha, sa pappa Mille, nu är du i tidningen igen. Märkvärdigt ska det vara!”.
Just märkvärdig har hon aldrig varit. En gång blev hon uppringd av några kvinnor som bildat en ”socitetsklubb” och fick erbjudandet att ”du som är direktörska, du kan också få vara med”.
Eva tackade nej. ”Direktörska? Jag är ingen direktörska, jag är Alice och milles dotter!.
Svar på tal, där.
Att inte förhäva sig var en dygd i bondesamhället och är så alltjämt i Eva Hanséns värld. Men i den här artikeln är det ändå hon som får glänsa till slut.
I matsalen glänser hon med sin kunskap, sin erfarenhet, rutin, närd av sina rötter och sitt hjärta.
Hon tänker fortsätta så länge hon orkar, det här är hennes liv och livsstil.
Att fråga om hon, på sin ålders höst, tror att hon kommer att längta hem till sin barndoms bygd, vilket jag ofta annars gör i mina intervjuer, är den här gången inte relevant.
– Jag behöver inte längta. Bara se dig om, finns det något bättre? Nej, jag har aldrig lämnat min plats på jorden och tänker heller inte göra det., det är här jag är och hör hemma.
Men du till sist, den fråga alla ställer till alla så här års: Blir det någon semester?
– Semester!? Nej, du, semester på sommaren har jag faktiskt aldrig haft!