1974 gav reggae-ikonen Bob Marley ut låten ”No Woman No Cry” med den här inledningsfrasen: ”I remember when we used to sit in the Government Yard i Trenchtown”.
Ricardo Brown har bott på Gotland i fyra år, dessförinnan tolv år i Stockholm, men han växte dock upp i Jamaicas huvudstad. Så vad annat finns att ställa som en första fråga än just denna:
Brukade du också sitta där, Ricardo? På The Government Yard i Trenchtown?
– Haha, jo, jag växte upp i Kingston, men inte så centralt. Trenchtown är en stadsdel downtown, Saint Andrew där jag bodde ligger mer norrut, en liten förort kan man säga, belägen mellan två berg.
På lördagarna, när han var liten pojke, tog han bussen in till Kingston centrum med mamma för att handla. Annars höll han sig mest till tv:n och sina böcker, som det introverta ensambarn han var.
Trenchtown, där Bob Marley satt åtminstone i den där sången, undvek man gärna. Det är en slags bakgård, fylld av kriminalitet och rivaliserande gäng.
Det här är andra delen i intervjuserien ”Från ö till ö”. Förra veckan berättade familjen Clubb i Klintehamn om sin bakgrund på Shetlandsöarna. Den här gången reser vi med Ricardo Browns hjälp till en önation i Karibien.
Det är sedan rätt länge en ny tid i Ricardos liv. Han har en gotländsk grund att stå på, han har jobb och sambo, han spelar volleyboll i Team Gotland – lugn och tillbakadragen privat, en hetsporre på planen – och i någon mån är det som att han hittat sitt Jamaica, fast på andra sidan jorden.
– Jag hittade ett hem här, jag har alltid sökt mig till det lugna. Det som tilltalar mig mycket med Gotland är att det inte är Stockholm, jag bodde där i tolv år men mina vänner kan räknas på ena handens fingrar. Jag hittade aldrig min plats där.
Om du tänker dig själv kvar på Jamaica, hur skulle det vara?
– Då hade jag bott i Kingston, kanske haft en egen multimediafirma...nej, jag vet inte, det är svårt att tänka så. Det går inte, det är så länge sedan.
Vi ska återvända till sorgen i att faktiskt inte sakna sin uppväxts gator och att inte längta hem, men först till Kingston på 80- och 90-talet.
Det var då han växte upp som den där ensamme och skygge Ricardo, han som aldrig riktigt kände att Jamaica var något för honom.
– Jag var aldrig som mina kusiner, de skaffade barn tidigt, redan när de själva ännu var barn. Jag drog mig undan och höll mig mycket för mig själv.
Vad kom känslan att inte höra hemma ifrån?
– Från svek, från att vara en börda.
För så här var det; pappa försvann tidigt, bara två gånger minns han att de träffats, mamma som bara var 16 när hon födde Ricardo hade fullt upp att klara brödfödan vilket fick honom att alltid uppleva sig vara i vägen.
Så böckerna och studierna blev vägen framåt, den kärleken har funnits med honom genom hela livet.
Och på samma gång som uppväxten fick honom att inte känna sig älskad gjorde den honom målinriktad med fokus framåt. Kanske en frukt av hans tid som sprinter, Jamaica är ju en nation med stolta sprint-traditioner – Usain Bolt! – och även Ricardo låg en gång i tiden i startblocken.
– Fast den karriären var kort, det var när jag gick i skolan, jag lade skorna på hyllan när jag var tolv. Eller nej, det gjorde jag inte, jag sprang alltid barfota, men jag slutade tidigt.
Men studierna, vi gör den långa historien kort här: först tänkte han bli läkare, hamnade sedan i ett idémässigt ingenmansland innan han till slut utbildade sig inom multimedia inom vilket har arbetar i dag, på Svenska Spel.
Jag tar mig till Jamaica för att få en glimt. Trycker igång Bob Marley, reser med Google till Kingston och går i baktakt längs dess myllrande gator. Jag tänker att det jag ser, det är inte Ricardos stad längre.
Att Ricardo alls kom till Sverige är kärlekens fel. Eller rätt. För i samband med att han avslutade sina studier på universitetet i Kingston dök den där svenska tjejen från Stockholm upp från ingenstans och Ricardo bestämde sig för att följa med henne till Sverige.
Han hade ju ändå inget som höll honom kvar och där ute väntade världen.
Det var den 10 december 2002, Nobelfest, första kvällen i Sverige, snöigt och kallt, tack och lov (vi ska komma till det också), och tre veckor senare kapade Ricardo det engelska språket.
Tävlingsjävulen, där också.
– Du vet, jag hade hört att svenskan var omöjlig att lära sig. Det triggade mig förstås, så 1 januari 2003 släppte jag engelskan helt.
Helt och hållet!?
– Ja. Pratade någon engelska med mig svarade jag inte. Jag hade två timmar till jobbet, då läste jag svenska tidningar. Vid matbordet lyssnade jag på språkmelodin och hur folk pratade...
...och ett år senare hade han tillskansat sig språket så gott att han fick jobb i kundtjänsten på ett företag i Stockholm.
Fast en engelskspråkig kommer aldrig helt bort från modersmålet. Som när Ricardo blev uppringd efter en anställningsintervju och fick veta att: Du verkar vara en trevlig prick! ”Prick, vad då prick! jag blev helst förstörd, varför kallade hon mig prick!. Att jag verkligen fick jobbet kunde jag inte riktigt ta till mig”.
Den första relationen är över, nu lever Ricardo i ett hus i Vibble med sambon Madeleine, vars ursprung finns i Östersund. Det är Ricardo glad för, säger han. Han gillar att besöka hennes familj i Jämtland när snön ligger djup, för:
– Jag gillar inte värme.
Va!?
– Det har jag aldrig gjort. Jag gillar kyla och vinter, att åka skidor, det finns de som säger att jag är född på fel plats...ja, kanske, skrattar han.
Du ser inte ut som en typisk skidåkare.
– Tycker du inte? Du ska se mig i backen, jag tycker jag åker skitbra!
Utseendet, ja. Kort hår, som 80 procent av Jamaicas manliga befolkning. Tvärt emot vad många av oss svenskar kanske tror. Vad vi nu tror. Jag frågar om det:
Vad vet vi svenskar om Jamaica?
– Reggae, Bob Marley, rastafari och rastaflätor, ligga på stranden och ta det lugnt, marijuana, rom, Usain Bolt...sådana saker.
Vad är det vi inte vet?
– Att det i grund och botten inte är mycket som skiljer. Jamaica är fullt av människor som tar sig till och från jobbet, som blir kära, som försöker få vardagen att gå ihop. Det är små, små detaljer som är olika, det allra mesta är på samma sätt.
Det syns på Ricardo att hans rötter finns någon annanstans än i Sverige, det får han leva med. Det gör också att han tydligt känner att stämningarna förändrats och att de politiska strömningarna i Sverige blir mindre inkluderande. Det faktum att samhället går allt fortare slår tillbaka på människor som honom:
– Folk ger sig inte tid att lära känna varandra, en snabb blick, sedan är uppfattningen klar. Och ser man ut som jag innebär det att folk tittar.
Är det så?
– Så är det, som när jag pendlade i Stockholm, du ska veta: folk stirrar! Jag tänkte ”vill du veta något så fråga, jag berättar gärna, tro inte att du vet vem jag är, jag är jag, ingen annan”. För många är jag bara ”en av dom där”.
Men trots att Ricardo alltid måste förhålla sig till sig jamaicanska ursprung längtar han alltså ändå inte dit, det är förfluten tid.
Kontakten med mamman är sedan länge helt bruten och han har inte återvänt sedan han lämnade Kingston.
Han kan sakna maten och atmosfären, musiken, festen, det högljudda, annars inget. När jag frågar om han har något foto på sig själv i Kingston-miljö blir svaret nej.
Jag tänker att det måste finnas en sorg i det, i att faktiskt inte ha något från det förflutna som sjunger i hjärtat.
Han säger att så är det, det är en sorg.
– Det är ändå där jag formats som människa, det var inte den bästa uppväxten men det är därifrån erfarenhet efter erfarenhet byggts på till den jag är i dag...så visst, det är en sorg.
Att inte vilja resa tillbaka handlar om det där sargande sveket han utsattes för av sina föräldrar.
Ändå håller ett återseende just nu på att planeras, sambo och svärföräldrar vill gärna uppleva hans ursprung och Ricardo säger att han gör det för deras skull, för att han tagits emot med öppna armar i sin nya familj. Men personligen är han kluven:
– Jag har kopplat bort mina känslor så länge så det kan bli väldigt emotionellt att komma ”hem” igen, att riva upp gamla minnen och utsätta mig för det jag så länge undvikit. Men kanske kan det rent av vara bra, en slags rening. Vi får se...
Fast allt är inte svart, det fanns lyckliga år också. De på universitetet, 1999-2002. I bilen kör Ricardo en spotify-lista laddad med dancehall-musik från de åren, ”de lyckligaste under min tid i Kingston” som han kallar dem.
Det är som om ivern framåt och bort har avstannat. Ricardo har hittat sin ö till slut, om än en annan än på vilken allt tog sin början. Just ö-läget gör tillvaron greppbar, i storlek är Gotland och Jamaica relativt lika, Visby är Kingston och allt annat är ”landet”.
– Här har jag allt det jag sökt, säger han. En sambo, jobb, vänner, närhet, jag kan cykla till jobbet, allt är bra.
Vi skulle kunnat sluta intervjun där, men det gör vi inte, en fråga kvarstår:
Du svarade aldrig på om du verkligen suttit där på The Government Yard i Trenchtown. Har du det?
– Nej.