Den där båtresan från Grönland 1949 och sedan spriten som tog över blev sådana trauman för Frederikke Mogensen att hon aldrig återvänt till sin hemö. Ändå finns de tidiga åren där som ett ljus inom henne.
Arsuk på Grönlands sydvästra kust, ett samhälle präglat av fiske och avskildhet. Det var där hon föddes, Frederikke, och där kom hon att tillbringa sina fyra första år i livet.
Fyra år bara, men ändå en så stor del av den hon blivit och är.
– Jag har med mig en menalitet från det grönländska, tror jag. Det var alltid skratt och glädje hemma, det har följt med och gått i arv till mina tre döttrar, säger hon.
För sju år sedan flyttade Frederikke från Stockholm till Gotland. I någon mening var det en sorts hemkomst.
– Titta här, säger hon och pekar ut över Östersjön från sin lägenhet och balkong i Snäckhuset. Precis så här nära havet bodde vi i Arsuk.
Från ö till ö-rubriken besöker i dag Grönland, den mytomspunna ön i Norra ishavet, länge under danskt styre men med egen författning sedan 1979. Den dagen gladdes Frederikke djupt in i själen.
Vi ska komma till alkoholen som en tid tog över hennes tillvaro och till den där båtresan och minnena från den, för när Frederikke var fyra år lämnade familjen Grönland och bosatte sig i Sverige.
Hon kom därför att växa upp och leva merparten sitt liv i Stockholm innan hon till slut valde Gotland.
Men först bakåt till de tidiga åren, de hon minns med sådan värme.
Mormor Augusta var grönländska, en barsk dam som med fast hand styrde över det lilla samhället. Tre gånger blev hon änka, männen jagade i kajak och kom att drunkna under sina jaktturer. När naturen och den kalla vattnet tar ton har människan ingenting att sätta emot.
Mamma Kristina var äldst av fem syskon och när hon arbetade på kontoret vid Ivigtut-gruvan dök plötsligt den där snygge svensken upp. Dalkarlen som hette Bertil, hade jobbat som sprängare i Grängesberg men sökt jobb på Grönland när en platsannons dök upp.
– Och sedan föddes jag, som hon säger, Frederikke.
Jag frågar vad hon minns från de där åren, enstaka bilder kanske, händelser utan sammanhang som ändå bildar en enhet. Jo, just så.
– Jag minns havet och glittret i vattnet, precis som här ute. Stenbumlingarna, dofterna...ibland kommer den över mig, doften, sekundsnabbt bara...då är jag där igen, vid huset på stranden.
Beskriv den där doften. Försök.
– Det doftar salt, tång...något annat också som inte går att beskriva...det blir som balsam, som doften av ”hemma”.
Hon minns mer: Våningssängarna och de tjocka duntäckena i mormors hus där de bodde allesammans; mormor, mamma och morbröder. Pappa var bara hemma till helgen, förlagd som han var till gruvbolagets baracker.
– Och jularna kommer jag ihåg. Varje jul satte vi små smala stearinljus, sådana man hade i granen förr, mellan fönsterrutorna. Jag minns jag tyckte det var så vackert.
Morbrodern som läste sagor, hennes hår som en gång tog eld, norrskenet på himlen då hon alltid väcktes för att se...som lösryckta foton i ett album är alla hågkomster.
Men så kom det sig att familjen bestämde sig för att lämna Grönland; mamma, pappa, Frederikke och en tremånaders lillebror tog plats i den lastbåt som under tio dagars färd skulle ta dem till Köpenhamn.
Det blev en resa i sorg. Lillebror var född svag och klarade inte vedermödorna till sjöss, han dog ute på Nordsjön.
Frederikke sitter tyst ett tag, tänker sig bakåt till den lilla flicka hon var, ser mig rakt i ögonen:
– Jag kan ännu minnas hur jag satt med honom i famnen, jag var så glad att ha fått en lillebror...och så fanns han plötsligt inte längre.
Hon är tillbaka i sorgen, det är tydligt. En fyraårings förundrade insikt att något viktigt förändrats för alltid.
Det här är en annan minnesskärva: Hur pappa tog med henne till i fartygets lastrum där lillebror lagts i en provisorisk kista.
– Han begravdes i Köpenhamn när vi kom fram. Sedan fick de aldrig några fler barn. Det var så klart en sorg för mamma och pappa.
Arsuk, som betyder ”den älskade staden” ligger i lä för nordanvinden vid Arsukfjordens kännetecken: det 1400 meter höga fjället Kungnait. Här lever i dag drygt 200 invånare.
Frederikke har aldrig återvänt till Grönland sedan hon lämnade sin barndoms ö 1949. Hon säger är lillebroderns död är en orsak. Men det finns även annat som gjorde att historien kom på undantag. Spriten kom emellan.
– När mamma dog 1972, hon var bara 52 då, hade jag redan utvecklat min alkoholism. Jag var aldrig tillräckligt nykter för att sörja...allt blev ofärdigt i en slags förnekelse. Förnekelse även av mitt eget förflutna, på något sätt.
Under flera år tog alkoholen över hennes liv. Hon arbetade som läkarsekreterare på Karolinska sjukhuset och hade fickplunta på jobbet. Hon tog taxi överallt, bara två klockslag var riktigt viktiga: när systemet öppnade och när det sedan stängde.
Till slut fick hennes tre döttrar nog och ställde ultimatum.
– Jag bestämde mig för att söka hjälp, fick behandligen av KS och efter fyra år som nykter utbildade jag mig till terapeut och familjestödjare inom alkohol och droger. Nu har jag varit nykter alkoholist i 26 år.
Så kom det sig att Frederikke 1998 kom till Gotland, med tjänst på Västerbyhemmet i Burgsvik, och omedelbart förälskade sig i ön.
Det var som en hemkomst, det också. Ett sätt att landa i sitt inre.
– I tre år arbetade jag på ön, samtidigt bestämde jag mig att när jag blir pensionär ska jag flytta dit på riktigt...och så blev det.
Men till Grönland vill du alltså inte återvända? Inte ens för besök?
– Nej...jag har inte den längtan. Även om mina döttrar vill att vi ska resa dit. Vi får se hur det blir med det.
Varför, tror du?
– Det har med så mycket att göra...min bror, min accelererande alkoholism, mammas död som fyllde mig med en sorg jag inte kunde hantera. Jag hade säkert varit mer fokuserad på att söka banden bakåt om jag inte hittat alkoholen och fastnat där.
Finns det något mått av sorg i att inte ha den längtan?
Hon tystnar för en stund, hunden Lexus spanar genom fönstret, där ute drar Östersjön sina djupa suckar.
– Jag tror mer det handlar om att jag vill bevara de minnen jag har. Jag är rädd att de skulle förstöras om jag reste dit. När man ser på bilder...det är inte särskilt vackert, eller hur? Grått, stenigt, gamla hus, primitivt...men inom mig ser det ut på ett helt annat sätt.
Reykjavik på Island, ännu en ö som passerat, två år mellan sex och åtta, Frederikkes lyckligaste år. Pappa fick tjänst där strax efter ankomsten till Sverige och familjen gav sig av igen. Diset, dimman, regnet och vindarna...för Frederikke är de åren målade i de ljusaste färger.
Jag frågar var Frederikke har sitt hemma och hon svarar ”Stockholms innerstad”. För även om det, som hon sa, kan komma en känsla av ”hemma” när hon förnimmer den speciella doften från Arsuk är hon mer präglad på Stockholm än något annat.
Familjen bosatte sig i Bromma när de flyttat till Sverige och där har hon sina landmärken: Kaanan-badet, vitsippemarkerna där Vällingby centrum senare byggdes, de vida skogarna där Tensta och Rinkeby växte fram.
Men som student på Adolf Fredriks musikskola, där Sylvia Vrethammar var klasskamrat, tog hon matarbussen från Västerort in till Norra Bantorget och hängde sedan i city hela dagarna.
– Och de sista trettio åren innan jag flyttade hit bodde jag i centrum. Så, jo, där har jag nog mitt hemma.
Längtade din mamma tillbaka till Grönland, vet du?
– Jag tror det. Vi pratade aldrig om Grönland hemma, pappa var alltid rädd för det, att hon skulle vilja återvända.
Året innan hon dog tog han med henne på en resa till Gotland...
– ...och här kände hon igen sig, för henne var det som att komma hem. Kusten, närheten till havet, precis som jag kände. Jag minns att hon blev arg att han inte visat henne Gotland tidigare. Så längtan hem satt nog djupt.
I 26 år har Frederikke varit nykter alkoholist och arbetar fortfarande, trots sina 74, som terapeut. Hon har också noterat att den Minnesota-modell som med hjälp av vilken hon blev nykter är etablerad på Grönland.
Det gör henne glad, säger hon.
Det är knappast någon hemlighet att missbruksproblemen är långt utvecklade hos naturfolk, som hos Grönlands inuiter. Ett sätt att fly den hårda, karga vardagen kanske, på samma sätt som skratt och glädje kan vara sätt att hålla verkligheten borta.
Från ö till ö är rubriken på den här intervjuserien, finns den någon speciell ö-mentalitet, tror du?
– Ja, jag tror det. Tidigare, under mina arbetsår, har de som inte velat göra förändringar i verksamheten alltid kallats bakåtsträvare. När jag kom till Gotland upptäckte jag att det inte alls var så. Här förändras inte gärna sådant som fungerar...det kan vara lite skavanker, men det funkar, jamen så bra!
Inte förändra för förändringens skull, menar du?
– Ja, precis. Det kan jag känna igen från mamma. Om någonting fungerade bra lät hon det vara så. Nu har jag det i mig också, som ett slags grönländskt arv.