Ann Gisslevik lämnade en ö för en annan och flyttade så långt hemifrån som det är möjligt på Gotland. I Burgsvik är det nära till allt hon behöver – utom till sitt hjärtas Fårö.
I media kallades det inte sällan för ”Ingmar Bergmans Fårö”, men i själva verket är Fårö Anns ö i Östersjön. Vid Norra gattet finns hennes tidigaste minnen och hennes vuxna jags hjärta.
Så ofta hon kan reser hon de 16 milen dit, för att andas och kanske gå ner i varv. Så ofta hon kan, alltså.
– Inte så ofta som jag vill, säger hon och skakar lätt på huvudet. Det blir en helg var sjätte, sjunde vecka, kanske. Det är alldeles för sällan, målet är någon gång i månaden. Men hur ska man hinna!
Så märkligt då, med tanke på den djupt rotade känslan för sin hemsocken, att hon bosatt sig så långt bort som möjligt inom Gotlands gränser.
Vi pratar om det i den här intervjun, om att lämna sin hemö för en annan.
Burgsvik en fredagsförmiddag, någon enstaka bil på huvudgatan, hantverkarbilar parkerade vid ännu öde sommarhus, vid hamnen står Guldkaggen i förfall, flagglinorna smäller i vinden och där ute till havs snurrar vindkraftverken.
Det är här, i Öja socken, Ann har sin plats på jorden sedan snart trettio år. Här har hon rotat sig, här finns barn, jobb och make, han heter Tommy, är byggnadsarbetare och deltidsbrandman och har sitt ursprung i trakten.
– Det är så lyxigt, jag cyklar skolan på bara några minuter, jag kan gå till affären, gå och hämta pizza. Allt jag behöver finns nära. Utom Fårö, säger hon.
Vi sitter i köket i ett rött hus av trä och pratar om hur det blev, livet. Ann är lärare på Öja skola, årskurs fyra till sex. I fjol fyllde hon femtio, de yngsta grabbarna, tvillingarna Isac och Joar, går sista året på gymnasiet och är på väg att flyga ut.
Det blir en omställning när det händer, funderar hon, hon som också en gång i tiden var den sista att ge sig av och lämna ett barndomshem tyst och tomt.
– Här har alltid varit fullt med barn i huset, vad ska man göra sedan?
Flytta hem till Fårö, kanske?
– Nej, säger hon och sitter tyst ett tag, där ute hänger molnen lågt, en talgboll kvar sedan vintern svänger i ett träd.
– Nej, så blir det inte. Det är här jag är hemma nu. Men ändå finns det något i mig som säger att det vore roligt att prova en längre tid, några månader, tillräckligt för att känna att jag verkligen bor där. Bara för att se hur det skulle vara.
Kanske för att få någon slags svar, tänker jag. Så tänker jag själv om platsen för min egen uppväxt. För att känna att ”det är här jag hör hemma” eller för att sätta någon slags slutgiltig punkt. Att inse att, i Anns fall, Fårö inte är något annat än högst närvarande förfluten tid.
Ann växte upp som Ann Jönsson i en gammal lotsbostad vid Norra gattet, just där vägen tar slut. Från fönstret såg hon klapperstensfälten, sundets norra inlopp och den svartvita fyren där ute som ledde fartygen rätt.
Där var det nära till hedar och hav, inget stoppade vindarna från vilket håll de än drog in.
En cykeltur bort, vid Lansa, bodde mormor Selma och morfar Hugo på den gård som Anns bror Göran driver i dag; lamm, höns och ståtliga påfåglar som guppar runt på gårdsplanen.
Åh, dessa barndomsår, det står ett skimmer kring alla minnen:
– Det var ensligt, men aldrig ensamt. Dels var vi sju syskon, varav jag var yngst, och dels fanns det lekkamrater i husen intill. Nära till naturen och alltid saker att göra.
Men åren har gått och Lansa är en annan plats i dag, det bor ännu människor i husen men stimmet och stojet är borta, de unga har flyttat där ifrån.
Mamma Sissi närmar sig 90 och Ann är ofta hos henne i tanken. Pappa Zerny lämnade livet som vi känner det för sju år sedan.
Medan Sissis Fårörötter sträcker sig långt bakåt i tiden, kom Zerny från Skåne, var utbildad ingengör och arbetade sina sista yrkesverksamma år på KA 3 i Fårösund.
För att ha en länk till sitt eget förflutna har Ann, tillsammans med sin man, köpt ett av de tre lotshusen vid vägs ände.
Ibland funderar hon på om det är värt det, att ha ett hus de så sällan besöker. Men rent känslomässigt finns inget val.
– Det skulle ta emot att sälja...det är ju mitt ursprung, mina rötter, det är därifrån jag har mina referenser, säger hon.
Ungdomstiden, högstadiet i Fårösund, fotbollsträningar, biobesök, liftandet på färjan för att bli körd till Lansa grind där cykeln stod parkerad och sedan fem kilometers trampande hem.
I dag knackar ingen på bilarnas fönster när Bodilla stävar över sundet, ingen liftar längre, det finns så mycket förr.
När du var i de där åren, Ann, vad drömde du om? Vad skulle det bli av dig?
– Ja, du...jag kände nog aldrig att världen anropade mig. Jag var barn rätt länge och fick vara det för mina föräldrar, yngst i syskonskaran, du vet.
När gymnasiestudierna i Visby var över flyttade hon åter till Fårö några år, vickade en del som lärare, hade inga större planer...tills hon en dag blev vuxen i ett enda slag.
Hon tänker sig inåt, bakåt, äldste brodern Christer som plötsligt gick ur tiden, den ogenomträngliga sorgen som flyttade in i hemmet. Få ord, många tårar, massor av saknad och Anns tankar: Det här går inte längre, jag måste ut i livet!
– Det är en så tydlig skiljelinje, det där. Jag började reflektera, Fårö blev för litet, jag for ett halvår till en kibbutz i Israel och plockade bomull, skaffade perspektiv...det var jättebra för mig.
Plötsligt hade världen öppnat sig för Ann Jönsson. Men längre än till Storsudret kom hennes livsresa aldrig att ta henne.
Det var kärleken som slog till. Ann var på bröllop i Vamlingbo, träffade en man från socknen, tänkte att ”jag kan lika gärna bo här” och så blev det.
– Jag flyttade dit, fick en dotter, men relationen höll inte. För barnets skull ville jag ändå stanna på Sudret. Så jag flyttade in till Burgsvik och...ja, här är jag kvar.
Nuvarande maken Tommy träffade hon 1995, de kom från varsitt uppbrott, han hade två barn, Ann hade ett, de förstod att det inte skulle bli enkelt med allt bagage de bar på men gav sig in i kärleken med huvudet före.
– Kanske är det därför det håller så bra, vi visste vad vi gav oss in i, vi har aldrig tagit något för givet. Och så fick vi fick tvillingar och det var verkligen jackpot! strålar hon.
I dag har Ann bott längre i Burgsvik än någon annanstans och hon känner att hon trots allt hittat sin plats, det är ingen tvekan om det. Och vill hon åt det karga finns det på nära håll, neråt Sundre till.
Hon pratar varmt om Burgsvik och dess folk, om närheten till havet, till affären, till det mesta, ”jag kan gå och hämta pizza”, om att Burgsvik blivit en slags metropol tack vara all musik.
– Jag värderar det liv jag har nu högt, säger hon.
Men trots det kan jag ana en fortsättning som blir hängande i luften.
Det låter som det finns ett ”men” där?
– Ja...det är så bra här på alla sätt, men det är inte Fårö.
Nej, för hur är Fårö?
– Det är hela min barndom, det speciella ljuset som finns där, naturen, bara man öppnar bildörren och kliver ur så känns doften av havet och heden. Den där lukten...den lukten finns ingenstans...
Och så där fortsätter hon, och jag låter henne hållas, värmen känns i orden, syns i ögonen:
–...stillheten, tystnaden, havet som speglar vädret, fåglarna som lyfter mot vinden, det karga landskapet...det är ofta mycket att göra när jag besöker mamma men jag tänker att de inte finns många vackrare platser att göra det på.
Hon önskar att avståndet till Fårö var kortare. På sätt och vis är det nära men ändå så långt bort, sexton mil och dessutom färjan.
Och ännu längre känns avståndet förstås när mamma Sissi blivit till åren, Sissi som är hennes tydligaste koppling till barndomens och Anns, inte Bergmans, Fårö.
Hon vill se till att ta vara på det så länge det går. Tids nog kommer en annan tid då det enda som finns är minnen.
– När jag åker dit försöker jag komma i väg så tidigt på fredagseftermiddagen som det går, ligger över natt och åker tillbaka på lördagen. Då hinner jag ha helg på båda ställena.
Trettio år i Öja socken, men bland ortsbefolkningen förknippas hon alltjämt med Fårö. Har man inte sitt ursprung i socknen så har man inte.
Ann säger att hon aldrig känt att vägen lett henne till ”Sverige” eller ut i världen. Att lämna den lilla ön för den större...det var hennes resa.
Vad är det med öar?
– Jag vet inte...kanske att det är så begränsat. Jag kan inte säga att Gotland går att överblicka med känslan är att det är överblickbart.
Det är något med litenheten, säger hon. Vattnet som sätter stopp åt vilket håll man än tar sig.
– Vet du, säger hon plötsligt. Vet du vilken som är den konstigaste fråga jag fått?
Nej.
– ”Hur lång tid tar det till färjan?”. Det frågade min man när vi nyss träffats. ”Hur lång tid tar det till färjan?”.
Jaha?
– Det tar så lång tid som man har på sig. Har man fem minuter så tar det fem minuter, har man tio minuter tar det tio. Det är aldrig svårare än så.