När barndomsstaden Bombay utsattes för en massiv terroristattack rapporterade nyhetsankaret Rupali Mehra live i indisk tv med fara för eget liv. ”Staden miste en del av sin själ de där dagarna” säger Rupali, numera boende i Visby.
Första gången Rupali gick Donnersgatan ner mot strandpromenaden i Visby kände hon sig, hur lustigt det än kan låta, som hemma i Bombay. En slags samhörighet städerna emellan som landade rätt i hjärtat.
Den fria sikten över Östersjön och Indiska oceanen, här är vattnet grönsvart, där hemma går det mer i grått, solen lyser från norr och ger ett annat ljus.
Det är två år sedan nu, maken blev delaktig i projektet ”Future urbanism” på Campus Gotland och Rupali följde med.
– Jag gav det tre månader och kom hit med en returbiljett...men kände att det klickade, mycket mindre folk, så klart, men ändå samma. Det här är mitt andra hem nu, vi blir kvar i många år till.
Med start den 26 november 2008 stod Bombay i tre dagar under attack av den i Pakistan baserade terrorgruppen Lashkar-e-Taiba. Elva platser utsattes samtidigt för beskjutning – hotell, restauranger och stadens centralstation – och minst 168 personer miste livet. Dådet är ett sår i Rupali som aldrig kommer att läka. Vi pratar om det i den här intervjun.
I Visby går Rupali inkognito, få vet vem hon är. Bland miljonerna i Bombay får hon, som talkshow-värd och nyhetsankare under ett decennium i nationell tv, folk på gatan att vända sig om.
Rupali föddes och växte upp i en lägenhet i centrala Bombay, hennes pappa drev eget företag, mamma var inom bankväsendet.
Jag frågar vad hon tänker när hon tänker på uppväxten och hon säger regnet, monsunen som drar in varje juni och håller i sig i tre månader, hur hon plaskade till skolan i sina röda gummistövlar.
Det är ett fint och klart minne, stövlarna, det varma regnet som fick staden att sköljas ren och fräsch efter lång tid av hetta.
Det var möjligheten att berätta historier som växte till ett kall, farfar som jobbat i branschen hade tänt intresset. Allra helst lockade tv-mediet, därför utbildade hon sig till journalist och tog sin master 1999.
Samtidigt var hon en ung tjej i en kosmopolitisk smältdegel, mer modern än andra indiska städer, och hängde på klubbar. Som ”1900s” i Taj Mahal Palace Hotel, det ikoniska lyxhotellet vid vattnet, nära Gateway to India-monumentet, där all världens potentater tillbringat natten.
– Jag hade en vän som jobbade där så hon brukade visa mig runt, ofta hängde vi på ”1900s” och dansade till Abba, skrattar hon.
De där nattklubbsbesöken skulle få en avgörande betydelse när hon flera år senare rapporterade om terroristattacken med stor fara för eget liv.
Klockan var 22. Rupali hade just avslutat sin två timmar långa tv-show på den rikstäckande tv-kanalen Times Now den 26 november 2008.
Hon hade – med erfarenhet från nyhetsbyrån Reuters och tv-kanalen NDTV – två år tidigare varit med om att bygga upp Times Now från grunden.
Kanalen kom att bli banbrytande i indisk television, den avvek från det gängse rapporterandet om politik, sport och underhållning och gick sina egna vägar med historier som låg närmare folket.
De drev sin egen linje och belyste den story de för tillfället berättade ur alla tänkbara vinklar. När som helst stack de en mikrofon under näsan på beslutsfattare, utan att först boka möte.
En slags enfant terrible som ogillades av en del, men älskades av många. Många miljoner följde deras engelskspråkiga sändningar, i ett land med 22 officiella språk och långt fler dialekter.
Skottlossning på restaurangen Leopold Café på pulsådern Shahid Bhagat Singh Road, löd uppgifter till redaktionen. Första tanken var en gangsteruppgörelse, det är sådant som händer i en storstad.
Men klockan 22.12 var Rupali tillbaka i sändning med BREAKING NEWS; Gunshots in southern Bombay.
Ingen aning hade hon då hur hela hennes liv skulle komma att påverkas, som om det var hon själv och hela hennes barndom som stod under attack.
...för rapporterna fortsatte strömma in, det var inte bara Leopold. Det var skjutningar vid centralstationen Chhatrapati Shivaji, allmänt benämnd CST, skjutningar vid ett judiskt center, vid Taj, lyxhotellet med nattklubben, explosioner runt om i centrum och rapporter om taxibilar som sprängts.
Varje minut uppdaterades sändningen med bekräftade skottlossningar, en sändning som när allt var över hade täckt attentatet live i 62 timmar non stop.
Jag reser till Bombay med datorns hjälp, går längs gatorna; taxibilar, vespor, ett myller av människor, jag tänker mig det öronbedövande dånet av trafiken, värmen, regnet under monsuntiden, staden som kallas hemma av 18 miljoner av Indiens 1,3 miljarder invånare.
Vi sitter i Almedalsbiblioteket, Rupali kom till fots, bara några minuters promenad dit från det hyrda hemmet i innerstaden, ingen trafik att parera, inget folk att trängas med.
Jag ber henne ta mig med till den där kvällen, när som helst kan hon återkalla det hon kände då, säger hon.
Vad är det för känslor? Beskriv.
– Dels är det adrenalinet, det man känner som journalist när något stort händer, man vill göra sitt jobb, vara mitt i händelsen. Men samtidigt...
Ja?
Hon tystnar för en stund, vänder sig inåt, bakåt, säger sedan:
– Samtidigt var det en attack på min hemstad, den stad jag är stolt över, där jag hittar överallt och känner varje gata.
För så var det, är det. Taj är ju ”hennes” hotell, CST ”hennes” centralstation, det är därifrån hon tar tåget till Delhi eller Bengalor.
– Allt blev så personligt...jag kan inte säga det på annat sätt, en djup sorg, och samtidigt ett enda kaos...var skulle det sluta? Var fanns min man, mina föräldrar, min bror? Var de oskadda?
Många av Times Nows reportrar hade sitt ursprung i andra delar av Indien och var inflyttade till Bombay, för Rupali var det hela uppväxten. Chock, rädsla, overklighet, surrealism, adrenalin...alla känslor på en gång, men ändå:
– Jag måste dit. Så kände jag. Jag kan inte sitta här på redaktionen, jag måste dit, där det händer!
För att göra ditt jobb eller för att, i någon mening, återta din stad?
Hon funderar, jag ser i hennes ögon att hon är där igen, så starkt är det, så nära:
– Både och, tror jag. De där gatorna finns i mitt hjärta, det var ett slags ansvar för staden, på något sätt.
Så i ottan dagen efter de första skjutningarna tog hon sig tillsammans med en fotograf till baksidan av Taj, via bakgator bara en som kan sin stad känner till.
Så många gånger hade hon varit där, gått in personalingången tillsammans med den vän som arbetade där. All annan media stod på framsidan, Rupali var ensam reporter på gatan Boman Behran Marg.
Explosioner, gevärseld, lågor som slog ut genom fönstren, minst 31 av de 450 hotellgästerna dödades av terroristerna, kom eftermälet att visa.
Just då, den 27 november 2008, visste Rupali ingenting, hon som en gång i tiden sprungit till skolan i röda gummistövlar, som dansat till Abba och som sökt sina drömmar.
Ingenting mer än ett pågående krig, där hon stod gömd bakom grova stenpelare i en arkad, omgiven av militär med uppgift att avvärja attacken, ett oförsiktigt steg och allt kunde vara över.
– Jag såg människor i fönstren som knutit samman lakan för att ta sig ut, desperata då terroristerna gick från rum till till rum. Därifrån lämnade jag mina lägesrapporter och vet du, Magnus, mina händer skakade.
Du var så rädd?
– Ja...skräckslagen. Jag ville vara där, men samtidigt inte. Ibland tystnade skjutningarna och man trodde det var över. Sedan drog det igång igen.
Du utsatte dig för livsfara där.
– Ja...men jag tänkte aldrig så. Inte då.
Rupalis familj klarade sig helskinnad. Värre gick det för en av hennes vänner som kom att förlora sin far, han sköts till döds på en restaurang.
– Med ens när jag fick veta, under tiden sändningen pågick, kom verkligheten ännu närmre. Inte bara min stad utan även mina vänner! Samtidigt var min uppgift att vara korrekt, ingen panik i rutan. Jag kastades mellan det priovata och det professionella.
Minst 168 personer dog i de synkroniserade attackerna och långt över 300 skadades. Än i dag har Bombay inte helt hämtat sig, om den någonsin gör det.
– Det har alltid varit en välkomnande stad, öppen för alla, men den förlorade en del av sin själ de där dagarna, folk har inte kommit över det.
Attackerna kom att starta en ny tideräkning; före och efter. Med tiden kom också de stora frågorna. Som den här: Varför?
– Varför gör någon så här, vad finns det för mening? Vanligt folk som äter middag, är på väg med tåget, någon som kanske ska gifta sig, någon som fått ett nytt jobb...på en sekund är allt ändrat.
Tänker du ofta så?
– Ja...på en sekund ändrades livet för tusentals personer, det är så sorgligt.
Två veckor innan Rupali kom till Sverige inträffade terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm, där fem personer omkom, nedmejade av en lastbil. Hon trodde inte sina öron, i den stunden var hon tillbaka i arkaden bakom Taj.
I ett decennium arbetade Rupali för Times Now, ingenting kom att påverka henne mer som person än terrorattacken.
– Jag tror sådant formar en som människa, man växer ihop med sina minnen som påverkar den man blir. Mer ödmjuk inför livet, en känsla av sorg som aldrig släpper, funderar hon.
De snabba nyheterna är i dag ett minne blott, istället arbetar hon med en talkshow som sänds från Stockholm på plattformen Firstpost där hon tar upp för Indien viktiga frågor, klimat, landsbygdsutveckling.
Någon eller några gånger per år är hon hemma i Indien, men annars är Visby hennes plats för många år framöver.
– Jag läser svenska, men det är så svårt, säger Rupali, i Indien igenkänd av ”alla”.