Varje dag får hon frågor, varje dag måste hon svara. Det minner henne om det förflutna och gör Island närvarande i livet trots att allt är så länge sedan.
Tillsammans med sin sambo Joakim och de två döttrarna flyttade Valla i augusti från 15 år i skånska Bromölla till Gotland för att driva Björkhaga strandby. På kort tid har hon, säger hon, landat i det nya, i det hyrda huset i Brissund och fått varma känslor för ön.
Men hårddrar vi det, och låt oss göra det, har Vallas livsresa verkligen gått från en ö till en annan, även om den känslan kanske är marginell.
Så säger hon också när jag tar kontakt för den här intervjun:
– Jo, jag är född på Island men var bara ett när vi flyttade till Göteborg. Så jag vet inte om jag passar in i något ”från ö till ö”-tema eller vad tror du?
Jag tänker att vi pratar en stund så får vi se...vilket visar sig vara tillräckligt för att känslorna för det Island som uppenbart betyder så mycket för henne ska svalla och få hennes ögon att närmast tåras av längtan.
Oj, säger hon när samtalet är över och minnena bubblat som isländska geisrar:
– Det är länge sedan jag var där, men efter det här...jag måste bara tillbaka snart!
Hamnstaden Akranes, belägen på en udde på västra Island, inte långt från huvudstaden Reykjavik.
Här finns Vallas ursprung. Låt vara att hon vuxit upp som en svensk i Sverige men ursprungets rötter går aldrig helt att dra ur jorden.
Jag reser dit med datorns hjälp; en enslig udde, en hamnstad med 7000 invånare, havsviken Hvalfjardarveit som borrar in i öns fastland, bergen som reser sig höga.
I Akranes bodde Vallas mormor och morfar, Valgerdur och Sigurdar.
– Förutom min mamma var det de två viktigaste personerna under min uppväxt, det var de som tog hand om mig om somrarna och det är efter morfar jag har mitt efternamn eftersom jag inte vet vem min biologiska pappa är...åh, så jag älskade dem. Jag blir sentimental bara jag tänker på dem.
Mamma Ardis arbetade i Norge när hon blev gravid, flyttade åter till Akranes och födde Valla på lasarettet i Reykjavik. Som den ensamstående mamma hon var blev det mormor och morfar som fick hjälpa till under Vallas första år.
Sedan bar det av till Göteborg där mamma fick jobb och där Valla kom att växa upp, men varje sommarlov fram till 17-, 18-årsåldern tillbringade hon på Island.
Det är islandsväder när vi träffas, regn och blåst, himlen välver grå över ett grått hav, färgerna nedtonade, allt är en akvarell.
I känslan är Valla tillbaka i barndomen, till de långa sommarloven på Island.
– Morfar var speciell, en riktig uppfinnare, jag minns än i dag precis när han dog, jag var inte mer än tio, jag kom hem från skolan, mamma stod i köket och stekte fisk och sade ”vi måste till Island i morgon, morfar är jättesjuk...men vi hann aldrig fram.
I minnet lever han än, Sigurdar, precis som mormor som också gått ur tiden.
Jag borde citera Valla med bokstäver i rött här på tidningssidan, för så mycket värme finns det i hennes röst när hon berättar om sitt Island.
Hon tittar ut i regnet, tar sig bakåt, inåt och ut i landskapet:
– Det är kargt, grått, blåsigt, inga träd, alltid regn, alla hus är av sten...ungdomarna roar sig med att åka runt, runt i bil, äta micropopcorn och dricka coca-cola.
Så nära henne ligger somrarna där, så djupt sitter det ödsliga och karga:
– Det låter tragiskt nästan, eller hur? bara grått och trist...men för mig är det magiskt och bara, bara kärlek.
Det syns på dig! Vad är det som rör dig så, tror du?
– Jag vet inte, jag pratar inte så ofta om Island men när jag nu gör det...vad är det du lockar fram i mig!? Jag var inte beredd att det skulle kännas så starkt, säger hon och drar jackan omkring sig.
– Jag hatar att frysa och tycker inte om när det regnar, ändå finns allt det där i mig och är en så stor del av det som är jag.
En ensam kriminalpolis som utreder mord i ett kargt landskap där lavafälten breder ut sig, billjusen som sveper genom dimman. Valla älskar att se isländska kriminaldraman, då är hon hemma i hjärtat trots att Island aldrig varken varit eller känts som ett hem.
Vallas mamma lever alltjämt i Göteborg, tillsammans med styvpappa Bosse, fina Bosse som full av kärlek tagit hand om Valla som vore hon hans egen dotter. Kvar på Island finns kusiner och kusinbarn i mängd, de har en del kontakt via Facebook.
– Jag förstår isländska men i takt med att åren går tappar jag mer och mer av språket, på så sätt blir det ett större avstånd.
När var du där senast?
– Jag var 18 senast jag var där en längre tid, då jobbade jag där en sommar. Men genom att jag arbetat i resebranschen har jag efter det arrangerat en del resor dit...det känns alltid speciellt att komma tillbaka. Ett slags lugn, tror jag.
Jag frågar om det finns någon isländsk röst i henne som ropar ”kom hit!”, men det gör det inte, säger hon.
Inte i dag, i alla fall. Det skulle vara om det dök upp någon utmaning inom rese- eller besöksbranschen, vilket alltid varit hennes och sambon Joakims yrkessfär. Utmaningen är nummer ett, platsen är underordnad.
Men vem vet, säger hon:
– Vem vet, det var ingen som kunde ana att jag skulle hamna på Gotland, men så blev det. Vi tänkte få fart på ett gammalt hotell i Bromölla men så dök det här upp. ”Hur vågar ni?” säger folk, men vad är det värsta som kan hända?
Här har familjen bott sedan i augusti, i ett hyrt hus i Brissund. Den sanningen har dock sin modifikation, för som vanligt tillbringades fyra vintermånader i Thailand.
Är det något som just nu är ett känslomässigt hemma så är det lägenheten i Koh Lanta, en ö det också. Där finns sandstränderna, palmerna, den enkla livet.
Men ändå går det inte, säger Valla, att jämföra med Island. När skyarna ligger ogenomträngligt grå över Akranes och Atlantens vågor häver där ute...närmare hjärtat går inte att nå:
– En strand är en strand, en storstad är en storstad men Island...det finns inget liknande i hela världen!.
Sommaren 2016 gick Island till semifinal i fotbolls-EM i Frankrike. Laget föll där mot värdnationen men hade ändå erövrat hela Europas sympatier. ”Vulkanen” blev en läktarfavorit och Island, tränat av svensken Larsur Lagerbäcksson, tog plats i de allra flestas hjärtan.
Med ens blev Birkir och Gylfi blev för en stund tänkbara namn på våra svenska söner som en blinkning till de blåtröjade vikingarna.
När Valla tänker tillbaka på EM-sommaren känner hon åter den stolthet hon kände.
– Jag har sällan känt mig så isländsk som då. Det landslaget gjorde gav så mycket hopp till hela befolkningen. Tror du på något så går det att genomföra!
För det finns egentligen inga förutsättningar. Fotbollssäsongen är kort och bollen blåser bort när vinden tar i. I Akranes ligger Akranesvollur bara ett inkast från Nordsjön.
– Ändå lyckades vi nå så långt, säger Valla stolt.
Valgerdur Sigurdadottir, några pennstrecka bara, en skiss av en människa med historia och framtid, minnen, drömmar och erfarenheter. En ö, en berättelse, ett liv.
Nu bor och lever Valla, eller Valgerdur, på Gotland och så ska det förbli i överskådlig tid. Från en ö till en ö till ytterligare en; Island, Koh Lanta, Gotland.
– Jag önskar att jag kunde säga att det här varit min dröm, men så är det inte. Björkhaga-projektet dök upp och därefter förälskade jag mig i trakten.
På så här kort tid, ser du paralleller mellan Island och Gotland?
– Naturen...här är också lite kargt, än så länge har vi bara varit här under den grå årstiden och då finns det verkligen likheter. Känslan av att folk vill hjälpas åt, den känner jag igen. Ett litet samhälle där alla känner alla. Och kostnaden! Det är dyrt att resa till Island och det är dyrt att resa hit.
Gång på gång återkommer hon under intervjun till magin; till vidderna, bergen, vattenfallen, dimman som lägger sig över en trädlös utpost i norra Atlanten.
Lukten av fisk och svavel, vinden som får fiskebåtarnas linor att smälla, skymningen som sänker sig över lavafälten, byarna på slätten som lyser som en bricka stearinljus i kvällen.
– Alla måste besöka Island minst en gång i livet, slår hon fast. Har du inte varit där? Då måste du resa dit, så är det bara.