Skymningen lägger sig över spåren medan stationshus och tågvagnars fönster lyser hemtrevligt.
– Första avgång går från Hesselby klockan 17. När det sista tåget kommer tillbaka från Roma klockan 20:26 är det rejält mörkt. Vi får använda ljussignaler och då blir det en annan mysfaktor, säger Staffan Beijer, trafikchef på öns enda järnvägssträcka som är i bruk med persontrafik, och berättar att idén till kvällens arrangemang Skymningståget kommer från en museijärnväg i Gästrikland.
Förhoppningen är en bra tillströmning av resenärer, i båda riktningarna, och varje biljett är viktig för föreningen Gotlandståget. Ett normalår brukar landa på 10 000 sålda tågbiljetter på Gotland. Pandemin innebar en störtdykning, där hälften av resenärerna försvann.
– När corona bröt ut drog vi kraftigt i handbromsen. Vi sökte coronastöd och korttidspermitterade, för att klara finanserna, säger Staffan Beijer och berättar att man nu ser ljuset i tunneln.
Sommaren har varit en stark tågsommar, där passagerarna har hittat tillbaka.
– Hittills i år har vi 6 088 sålda biljetter och ännu återstår Skymningståget, Allhelgonatåget och Tomtetåget, säger Staffan Beijer och räknar med att landa på ett normalår.
Ett par inblåsta kryssningar och uteblivna besök av kryssningsresenärer har gjort att föreningen tappat drygt 20 000 kronor, pengar som man tagit igen på ett oväntat sätt:
– Uthyrning av dressin slog igenom pandemisommaren, de har gått jämt och ständigt och har varit en fullkomlig succé, säger han och berättar att dressinerna hyrs ut per timme de dagar i veckan när tågen står stilla.
Till Roma från Dalhem tar det ungefär två timmar att trampa med dressin.
– Vi ska köpa in fler – det är en upplevelse som folk gillar, konstaterar Staffan Beijer.
Hans eget intresse för tåg började hemma i barnkammarfönstret i prästgården i Vänge.
– Därifrån kunde man se den röda rälsbussen komma borta i skogskanten, säger Staffan Beijer och berättar hur han med sina föräldrar och rymdintresserade bror fick följa med på tåget från Bjärges till Fide, för att se den stora solförmörkelsen i mitten på 1950-talet.
Öns första linje, sträckan Visby – Hemse, invigdes under pompa och ståt år 1878. Då var syftet att knyta landsbygden närmare stan. Nätet byggdes ut och nya samhällen blomstrade. Dit hör just Bjärges, med orgelfabrik, mejeri och inte mindre än två affärer, men också samhällen som Havdhem och Etelhem. Det senare fick också en egen järnvägspark och var knutpunkt för byte till bussar mot Ljugarn.
– Till Etelhem kunde man ta tåget för att åka nöjesbåt på träsken – det var tider det, säger Staffan Beijer och berättar hur gristågen på måndagar körde grisar till slakteriet i Visby medan danståg körde samma sträcka med dansglada gotlänningar på helgerna.
Bygget av sockerbruket i Roma år 1894 bidrog till att tre decennier framåt blev ekonomiskt starka eftersom betorna transporterades på järnväg. Men motgångarna för tåget kom efter kriget, i och med bilarnas intåg, och bussar som förkortade restiden.
När Staffan Beijer var nio år gammal lade Statens järnvägar, SJ som då drev trafiken, ner och år 1960 var tågens era på ön var över. Efter nedläggningen revs rälsen, men bara tolv år senare tog ett gäng entusiaster tag i saken.
– Jag läste till präst i Uppsala då, men när jag kom tillbaka 1978 kom jag med i styrelsen direkt och har varit med sedan dess, säger han och berättar att föreningen nästa år firar 50 år:
– Vi har existerat längre än en del av de järnvägssträckor som fanns på ön.
Efter att ha trafikerat stationshuset i Dalhem den korta biten till Stora eken, intill landsvägen, i många år föddes drömmen om att bygga ut järnvägen till Roma. Med Leader-pengar från EU gick arbetet i etapper för att 2015 kunna inviga hela sträckan ända fram till Roma.
– Det året hade vi över 15 000 sålda biljetter och nyfikenheten var stor, säger Staffan Beijer.
I lokstallarna pågår just nu renovering av vagnar och lok. Ångloket Dalhems panna har varit på renovering och ett par år till räknar föreningen med att det tar innan passagerarna kan få tuffa fram med ångkraft igen.
Trafiken står under tillsyn av Transportstyrelsen, på samma sätt som all annan järnväg på fastlandet, vilket också gör att nya lokförare genomgår en omfattande utbildning.
– Vi behöver ständigt nya medarbetare, stinsar, tågbefälhavare, tågklarerare, biljettkonduktörer och lokförare, säger han.
