Det är lördag morgon och Annie Eriksson och hennes mamma har precis vaknat i sitt hotellrum på Kungsholmen i Stockholm. Framför dem väntar en lyxig hotellfrukost. Men tankarna är någon annanstans och båda två är fortfarande skakade över vad de var med om på fredagen.
– Jag hade svårt att somna i natt. Allt spelades upp för mig igen. Jag kommer aldrig glömma alla människors panik och hur folk slog sig fram.
Annie Eriksson och hennes mamma Eleonor Eriksson hade åkt upp till Stockholm på fredagsmorgonen. Eleonor Eriksson fyllde 60 år och de såg fram emot en krogshow på Hamburger Börs senare på kvällen. Eftermiddagen ägnade de åt shopping och befann sig inne på H&M mitt emot Åhléns på Drottninggatan när de plötsligt hörde en hög smäll.
– Jag såg rök och eld och människor som sprang i panik. Men jag såg aldrig själva lastbilen.
Det blev kaos inne i butiken och personalen försökte få alla att lugnt och sansat ta sig ut via den andra utgången på andra sidan butiken.
– Folk tryckte sig fram och det var som i en film. Vi trodde det handlade om en bomb. Jag hörde ingenting ett tag, bara mina egna hjärtslag. När vi kom ut mötte vi en man som bara skrek i ren chock att det var blod och kroppar och döda människor på Drottninggatan.
Annie Eriksson och hennes mamma visste inte vart de skulle ta vägen men gick till slut in i en annan butik längre bort och stod där och försökte ringa hem. Men nätet var överbelastat och det tog tid innan de kom i kontakt med sina nära och kära. Ett av de starkaste minnena från gårdagen är de människor som Annie Eriksson såg som kommer från andra länder.
– Att se alla människor som har utländsk bakgrund och som kanske har flytt krig... det var flera små barn som jag såg. De stod bara där tysta i grupper. Tänk att komma från ett kaos och tro att man hamnat i tryggheten och så händer det här.
Annie Eriksson fortsätter:
– Jag ville säga till dem att det inte är någon fara men det kunde jag ju inte. Och jag var själv rädd. Jag trodde jag skulle dö.
När de gick genom Stockholm möttes de av stressade poliser som skrek "fortsätt gå, gå hem".
– Men vi hittade inte och visste inte hur vi skulle gå. Till slut fick vi hjälp av en tjej som skulle åt samma håll som oss.
Inte förrän vid kvart över sju hade Annie Eriksson och hennes mamma till fots tagit sig till hotellet.
– Vi var trötta och hungriga. Men jag är tacksam för att vi lever och att vi inte ligger skadade på ett sjukhus.
Kvällen spenderade de inne på hotellet, på helspänn vid minsta ljud eller rörelse. De ringde och svarade på SMS från alla oroliga bekanta och följde nyhetsrapporteringen på tv. Under hörde de flera gånger polissirener.
60-årsfirandet kom av sig av naturliga skäl. Men det tänker de inte så mycket på. De är bara tacksamma för att de klarade sig och tänker mycket på dem som inte gjorde det.
Egentligen hade Annie och hennes mamma icke ombokningsbara färjebiljetter först till söndagen men när de ringde Destination Gotland möttes de av förståelse.
– De sa att det fixar vi. Ni får åka i kväll. Så nu sitter vi här och väntar. Nu vill vi bara hem till Gotland igen.
Annie Eriksson tror att det hon och hennes mamma varit med om kommer påverka dem för resten av livet.
– Världen är en osäker plats. Men jag kommer fortsätta tänka gott om de allra flesta människor, säger hon.