När livet plötsligt vänder och allt vi känner ställs på ända från en sekund till nästa, när glädjen är intet och meningslösheten allt, när svärtan äter oss i tanke och hjärta...
...är det inte slutet utan bara början.
Juana Baumann har som diakon varit i det mörkret, tillsammans med så många människor.
Det är hennes livs kall att finnas till hands för dem som vill det när det verkliga blivit som mest overkligt.
Under året har det på Gotland inträffat olyckor som påverkat och närmast chockat hela vårt samhälle.
Vi ska prata om sorg i det här intervjun, hur den bäst hanteras när den plötsligt slår ner och vad vi som står nära kan göra för att möjligen lindra.
Juana, som uttalar sitt namn ”Janna”, är anställd inom Norra Gotlands pastorat. Vi ses på hennes arbetsplats i Lärbro; en korridor med små kontor, ett kök, ett andaktsrum; där utanför regn, snö.
Juana flyttade från Fruängen i Stockholm, längst ut på röda linjen, till ön för två år sedan. Hon vill komma närmre stillheten, naturen och havet, skaffade ett hus i Fole och gav sig av, med livskamrat och bohag.
Ett lika stort steg som det var litet.
– Jag har en vän med fritidshus vid Tofta där jag tillbringat mycket tid. I så mått visste jag var jag hamnade och vad det innebar. Men ett stort steg ändå, för det är verkligen att flytta.
Men längtan till havet? Fole ligger mitt på ön.
– Det tar bara en kvart och vad är det? Åkte jag en kvart från Fruängen hamnade jag i Kungens kurva.
Vi ska landa i sorgen och bearbetningen av den, men först bakåt i Juanas liv. Hennes namn rymmer en hel värld och så är det också. Hon föddes i Chile för fyrtio år sedan och adopterades till sina svenska föräldrar när hon var ett år och åtta månader.
Hon fick TBC, och lämnades av sin mamma på ett sjukhus för att få en chans att växa upp. Därifrån fördes hon så småningom till Sverige. Det är vad hon vet.
Hon vet också vem hennes biologiska mor var, hon som dog 1987, och var hon kommer från, hon har försökt följa spåren bakåt, men det tog tidigt stopp. Och då fick det vara så.
– Jag har aldrig återvänt och tänker inte särskilt ofta på vad som hände och varför. Det får vara som det är. Jag väljer att rikta fokus framåt.
Juana växte upp i Enskede, just söder och Söder i Stockholm. From som ett lamm men med ett inre kaos. Så beskriver hon sina tonår.
Hon gick i skolan på Adolf Fredrik inne i stan men hade ingen att hänga med på fritiden. Det var under de åren hon fann kyrkan.
– Där fick jag vänner och ett sammanhang, en gemenskap som byggde på något större, djupare, säger hon.
Det kom på sikt att avgöra hennes yrkesval.
Under hela uppväxten fanns sorgen närvarande, som en oprecis känsla och utan, för Juana, ett tydligt fokus.
Familjen hade mellan sina söner fått en flicka, Helena, som dog endast en månad gammal. Men längtan efter en dotter blev för stor, därför adopterades Juana.
Det fanns inte ett foto ens, bara minnen som inte är hennes egna.
– Vi gick alltid till graven, lade blommor och gjorde fint. Men det var något vi inte pratade om hemma, inte förrän jag var 20 eller något sådant. Sorgen bara fanns där, outtalad. Allt det där har jag med mig nu i arbetet. Och nu förtsår jag också att det förstås präglat mitt liv.
I dag är sorgen Juanas vardag och som diakon har hon valt att till stor del rikta sig mot barn och ungdomar. Hon träffar dem i ungdomsgrupper och under konfirmationsläsning.
Inte sällan kopplas hon in när det som inte kunde hända har hänt, när en familj, eller ett barn, behöver hjälp och stöd för att orka framåt.
Vi talar om det, hur barn och vuxna skiljer sig åt i hanteringen av det obegripliga. Och så ungdomarna där emellan, tonåringarna, de kanske allra svåraste att nå med en hjälpande hand och ett lyssnande öra.
Berätta, Juana. Hur skiljer det sig, som du ser det?
– Vuxna vill gärna prata, berätta om och om igen, med ett fult ord kan man kalla det för att ”älta”, men det är ofta deras absoluta behov, att verkligen omslutas av sorgen.
För hennes del, eller för vilken medmänniskas del som helst, gäller då fyra H. Håll ut, häll i, håll om och håll tyst. Att bara finnas närvarande och lyssna.
Det brukar sägas att barn sörjer randigt. Medan vuxna går all in i det svarta står mindre barn inte ut att vara i sorgen hel och hållen. De behöver leken, det alldeles vanliga.
– Men sorgen finns förstås där ändå, även om de kanske inte kan sätta fingret på vad som verkligen hänt. Också där handlar det om att finnas till hands och prata när barnet vill det.
Tonåren kan vara nog så knepiga utan att världen ställs på ända, men när det ändå händer:
– Många blir vilsna med tusen tankar, FÅR de har roligt trots att pappa dött? MÅSTE de också vara ledsna som de vuxna?
Juana har två skokrämshundar, Winston och Douglas. Bostonterriers, sådana som finns på vissa skokrämstuber. I hundarna, och övriga djur där hemma, finner hon styrka. Och i Bibeln, att slå upp ett ställe hon tycker om ger kraft att orka vidare.
För det gäller att kunna hantera mötet med de sörjande och hon säger att hon klarar det. Inte minst bilresan hem, de tjugo minuterna längs vägen, är en bra buffert.
Men vissa möten följer oundvikligen med hem, särskilt när barn är inblandade.
– Jag är ledsen ibland, så klart, men det är inte min sorg. Det är viktigt att tänka så. Jag finns till hans men det är inte jag som sörjer.
Hon säger att belöningen, långt mer värdefull än den där lönechecken, är när hon hjälpt någon igenom den svartaste svärtan, kanske fått tonåringen att sätta ord på sin sorg för att sedan kunna gå något sånär hel ut i livet:
– För hur ska någon veta om den är orolig eller ledsen eller vad det kan vara, om han eller hon inte fått hjälp att sätta ord på sina känslor.
Jag har gjort många intervjuer om sorg och med människor i sorg. Alla säger de ungefär samma sak; att folk på gatan byter trottoar, att de som troddes vara vänner slutade att höra av sig. För att de inte visste vad de skulle säga, antagligen. Eller säga fel saker.
Det behövs inte särskilt många ord, är Juanas erfarenhet. Inte mer än ett par stycken. ”Jag finns”.
– Och att bekräfta de känslor som finns, inte säga ”det blir bättre ska du se”, det är bara onödigt. Den sörjandes tankar måste tas på allvar.
Många söker någon form av svar. Finns det svar i sorgen?
– Jag vet inte...när vi blir inkopplade säger många ”vad bra att ni kommer, ni som kan det här”, skrattar Juana. Kyrkans tro, att döden inte är slutet, känns nog hoppfullt för många.
Jag tänker på Regina Spektors låt ”Laughing with” med strofer som, i översättning, ”Ingen skrattar åt Gud på ett sjukhus, ingen skrattar åt Gud i ett krig, ingen skrattar år Gud när flygplanet okontrollerat börjar skaka”.
Och Juana Baumann upplever att det är så. När det verkligen gäller, när personliga eller globala katastrofer inträffar är kyrkan ett rum att gå till, då kommer medborgarna och tänder ljus.
– Det är spännande i en tid då det sägs att vi är ett mer sekulariserat folk än någonsin, ändå verkar det finnas en tro på att kyrkan kan hjälpa. Här finns det möjlighet att be, för den som vill. Här finns möjlighet att bara sitta tyst.
Varför vänder sig så många till kyrkan när det är kris?
– För att vi är vana att möta sorg, tror jag. Sedan finns de som är ateister, för dessa betyder förstås vår tro ingenting. Men även för den som inte delar kyrkans tro kan kyrkorummet vara betydelsefullt.
Sorgen efter en älskad medmänniska kapslas med tiden in och lever kvar i ens inre.
Eller vilken sorg det nu än är; att inte kunna få barn, över en funktionsnedsättning, en separation eller som för Juana själv, att aldrig få träffa sin biologiska mor.
Vuxna brukar behöva ”ha året”, som hon uttrycker det. Uppleva första julen, första semestern, första årsdagen innan mörkret lättar en aning.
För barn är det, säger hon, inte sällan tvärt om. Det är då det börjar. Då, när skolan tycker att det ”är så länge sedan” kan en vanlig skoluppgift riva upp närmast ohanterliga känslor.
– Barn får ofta lättnader i skolan när sorgen är ny, men det är inte sällan efter något år de behöver den verkliga särbehandlingen, det är då många är som bräckligast, när allt till slut kommit ifatt dem.
Den här dagen, när intervjun görs, ska Juana på kvällen sjunga i sin kör, Väskinde gospel. Där får hon också näring och styrka.
Det är vad livet handlar om, att söka och finna styrka där det är möjligt.
Om du ser än mer framåt, till livet efter döden. Finns det ett sådant?
– Ja, du...jo, jag tror på ett liv efter döden, men jag vet inte hur det ser ut.
Så att du får träffa Helena till slut, tänker jag, den syster du aldrig hade?
– Nej, jag vet inte, just det där är jag nog inte riktigt klar med än. Men tron säger att det kommer en dag då vi alla får mötas igen. Den bilden tycker jag om. Så...som ett ljussken, kanske. Hon har ju bara varit ett kors på en sten under mitt liv.