”Jag tror att jag behöver vila lite efter studenten, och sen göra någonting kul. Ska nog söka jobb via Ving i höst, så man kan åka iväg. Har varit på lite svenniga resor med familjen men skulle vilja upptäcka mer”, säger Malin.
För tre år sedan började Malin Ekedahl på Wisbygymnasiet, där nästan alla gymnasieelever på ön samlades.
– Det var så jobbigt gällande vem man var, hur man såg ut, att man skulle ha status för att passa in. Det kändes som man blev väldigt värderad utifrån sitt utseende.
För Malin blev det början på insjuknandet i en av de mest dödliga psykiatriska sjukdomarna.
– Jag har varit väldigt, väldigt sjuk i anorexia. Det gick ganska fort till att jag blev sjuk, mina mentorer såg att jag mådde väldigt dåligt. Skolsköterskan fick larma om vikten och jag var på gränsen att läggas in.
Malin var sjukskriven större delen av tvåan. Hon fick inte plugga, eller göra någonting överhuvudtaget, det var för farligt för hennes kropp och hjärna. Någon annan ansvarade också för vad och när hon åt.
– När jag var sjuk så kände jag att jag inte hade någon att vara med. Det var flera månader när jag var hemma ensam, med mamma och pappa bara, säger Malin med en skakig röst.
Tårarna rinner när hon fortsätter berätta:
– Under den tiden så kanske jag fick besök två gånger. Så det har varit tufft.
Hon var länge isolerad och ensam, men fick mycket stöd och hjälp av familjen. Där och då kände dock Malin att det var en bestraffning.
– En ätstörning skadar så många runtomkring en, alltså jättemycket. Jag har aldrig haft en sämre relation med min mamma än när jag var så sjuk. Hon ville styra och rädda mig, men det gick inte.
Malin gick till barn- och ungdomspsykiatrin och pratade med psykolog, men kände inte att det hjälpte. Varje gång hon gick därifrån mådde hon bara sämre. Hon gick även på viktkoll, där man väger sig och mäter värden i kroppen. Men det blev bara ytterligare en press och stress att klara av viktkollen.
– Det är väldigt svårt med psykiska sjukdomar, en person som är ätstörd vill ju sällan bli hjälpt. I min ätstörning har vikten aldrig varit en grej för mig, utan det har varit mer självbild och spegelbild, men när de började kolla vikten blev ju den också en grej.
Samtidigt som Malin kämpade med sin ätstörning gick hon också igenom en lång period av depression. Hon kunde inte känna någon glädje, eller någonting alls. Allt ekade tomt.
Men till sist kom vändningen.
– Jag vet inte varför det blev bättre, helt plötsligt var det som att jag slutade kämpa emot mig själv hela tiden. Vissa dagar påverkar en mycket och allt startar igång igen, men jag har insett att även om jag skulle gå tillbaka till mina gamla vanor så ger det mig ingenting.
Hon pausar och säger:
– Man missar så himla mycket av livet och vad livet ger.
Malin tycker att ätstörningar och psykisk ohälsa är ett viktigt ämne att belysa. Hon har föreslagit för skolan att införa en föreläsning om ätstörningar till eleverna.
– Om min historia på något sätt kan hjälpa någon annan eller påverka till förändring så är det viktigt att dela den.
Även om Malin mår mycket bättre idag, kämpar hon fortfarande med sin ätstörning, som triggas av vissa saker. Som när hon ser gamla bilder på sig själv, när hon var som sjukast. Hon kan känna att hon aldrig kommer vara nöjd med sig själv förrän hon kommer dit igen, men vet innerst inne att när hon tog de där bilderna, var hon inte nöjd då heller.
– Alla blir triggade av olika saker, men för mig är det tankarna på att skippa en måltid och på hur det känns. Hela belöningssystemet går igång så mycket på att klara av att inte äta på hela dagen och sen bara en liten middag, det belönar verkligen hela min hjärna.
Hon lägger snabbt till, med en hoppfull röst:
– Men det som ändå är det friska i mig när jag blir så, är att jag ganska snabbt hinner inse att det inte finns någon vits med att gå tillbaka till det där, jag kommer må skit och det kommer stressa mitt inre.
”Jag vill aldrig någonsin hamna där igen. Det viktiga är att försöka, även om man inte gör det, älska sig själv. Och att det är en själv som ska känna det”, säger Malin om kampen mot sjukdomen.
När Malin kom tillbaka till skolan pluggade hon ikapp på 150 procent. Det var stressigt, inte bara att hinna med skolarbetet, utan även prestationsångesten som varit en ständig börda.
– Jag tror att många sätter höga krav på sig själva och då blir det väldigt svårt att ta sig i mål. Men ju närmare studenten, så känner jag att det inte spelar roll längre, ingenting spelar någon roll egentligen.
Det är med blandade känslor Malin blickar framåt – framtidsångesten finns där, men det gör också hoppet.
– Jag gillar att planera i förväg, men jag tror inte riktigt att det går att planera ut livet. Jag vet vad som händer i sommar, då ska jag jobba som fan.
Och det ska hon minst sagt, på tre olika jobb inom butik och café.
– Det har inte varit riktigt tänkt att det skulle vara så mycket jobb men jag har svårt att säga nej, och är snål, så jag gillar jättemycket pengar, skrattar hon.
Nu är det bara några dagar kvar till den stora dagen. Snart står Malin på Wisby Strand i sin studentklänning, köpt på second hand för 12 kronor, ett riktigt kap enligt henne själv. Mer stolt över sig själv än någonsin, att hon kan genomföra studenten efter en lång och tuff kamp, såväl fysiskt som psykiskt.
– Det är starkt av en själv att man har fixat det. Och det är ju nu mitt liv börjar lite efter studenten, för nu har man mer varit i den här iscensatta världen på något vis.