Med lappar skrivna på svenska fick de asylsökande häromdagen veta att de inom kort måste flytta till de allra nordligaste delarna av Sverige; Överkalix, Haparanda, Piteå och Boden.
Under ett förvirrat möte i boendets matsal under gårdagen informerade Migrationsverket frivilligarbetare och andra inblandade om läget, och fick lyssna till förtvivlade människors böner om medmänsklighet.
Asylboendets verksamhetschef, Lasse Orava, hade tårar i ögonen när han tog till orda:
– Det är så rörande att se och höra alla som hjälper till och engagerar sig. Men det skär i mig att nu behöva säga åt alla familjer här att packa sina väskor. Det är skitjobbigt, säger han.
På asylboendet i Klintehamn bor 110 människor, varav 50 är barn och en handfull är nyfödda. De flesta av barnen går i skolan eller har daglig verksamhet, och de mellan 5 och 18 år är nästan flytande i svenska.
Jessica Nilsson är rektor vid Klinteskolan och har kommit till mötet för att få svar:
– Jag vet inte om mina elever försvinner om två dagar eller om tjugo, eller om några får vara kvar.
Migrationsverkets Susanne Johansson gjorde vad hon kunde när matsalen fylldes av asylsökande och människor som vill hjälpa till:
– Olika boenden har olika avtal och vi är ålagda att fylla på de boenden med tomma platser som har längre avtal. På Gotland finns bara boenden med kortare kontrakt, så kallade direktupphandlingsavtal, även om flera här har ansökt om långtidsavtal i den nya ramavtalsupphandlingen.
Tanken var att upphandlingen skulle vara klar i tid till korttidsavtalen löpte ut, men på grund av ett 20-tal överklaganden har processen stannat i förvaltningsrätten.
– Vi trodde att de nya avtalen skulle kunna ta vid när de gamla löper ut, men det kommer inte bli så. I teorin skulle det här asylboendet kunna få ett långtidsavtal när upphandlingen är klar, men det nuvarande kontraktet är uppsagt och de som bor här nu kan inte stanna kvar, fortsätter hon.
Lasse Orava har lärt känna varenda en, och blir varje morgon mött av de glada barnen som säger ”Hej Lasse!” när han kommer till arbetet. Nu hoppas han kunna lösa så att de som vill kan få stanna genom privat förhyrning av lokalerna, bara så länge att den nya upphandlingen blir klar.
Mohammed Farid är asylsökande från Afghanistan:
– Jag vill inte flytta. Jag har varit här nästan ett år nu och jag har en nyfödd här. De flesta av oss har redan hunnit komma in i samhället, skaffat praktik eller arbete. Om vi tvingas flytta måste vi börja om på noll.