När Maries syster Josefin Nilsson för snart fyra år sedan dog på den där dagen som inte finns, den 29 februari, var det som om även hela hennes liv rann ut.
I ett enda slag blev det svart, så svart. De hade ju just tagit sig igenom ett mörker och sett strålkastarljuset igen, på scenen i föreställningen "Systrarna Sisters" och även privat, som människor.
Men plötsligt var hon ensam, bara en sida kvar av myntet, ingen som fyllde i meningarna när Marie uttalat dem till hälften.
För dem som lyssnat noga, på Ainbusks sista skivor och på sångerna och orden i "Systrarna Sisters", hade Josefin redan börjat berätta. Berätta om den destruktiva relationen på 90-talet, om rädslan, utsattheten och de ärr som satt sig i kropp och själ.
För Marie blev det en mission att slutföra systerns vilja och att inte låta hennes röst tystna.
– Jag har gått igenom allt hon lämnade efter sig. Brev, dagböcker, anteckningar, inspelningar. Det är väldigt mycket som inte kommit fram än, säger hon.
I mars publicerades dokumentären "Josefin Nilsson - älska mig för den jag är" i SVT. Där blev omfattningen av det Josefin gått igenom allmänt känd vilket ledde till ljusmanifestationer runt om i landet och att debatten om mäns våld mot kvinnor hamnade i fokus. Det har i sin tur lett till att telefonsamtalen till landets kvinnojourer ökat.
I svallet av den uppståndelsen har Marie verkat under året. I "Sommar i P1" den 4 augusti berättade hon om sorgen och den omtumlande tiden och i november fick hon ta emot priset "Årets ögonöppnare" postumt för sin syster.
När pristagaren tillkännagavs på Oscarsteatern reste sig hela publiken för en applåd.
Under kvällar och nätter vid datorn hemma i Lummelunda har Marie under året skrivit det som kommer att få titeln "Josas bok". I den stiger Josefins liv fram som det var, det ljusa och mörka, sett genom hennes egna liksom systerns ögon.
– Det har varit så tungt ibland att jag knappt kunnat andas, så mycket sorg, allt hon fick gå igenom. Ibland har jag tänkt att jag inte orkar mer. Men jag måste, Josas röst får inte tystna, det här är min mission, säger Marie.
Vad är det som varit jobbigt?
– Att min Josa inte finns mer, att hon inte hann allt hon ville, vi hade så mycket kvar. Det gör så ont så jag ibland inte vet hur jag ska stå ut.
Boken ges ut i samband med att den dag som inte finns kommer till oss nästa gång, skottdagen, fyraårsdagen för Josefins död.
Förutom en bok lever Josefins röst vidare i form av ett minnesalbum som ska visa bredden av hennes artisteri. Där finns bland annat tidigare outgivna inspelningar och låtar, demos som också de hittats bland Josefins efterlämnade saker.
– Också här hade hon påbörjat sin berättelse, saker hon ville få ur sig. Det handlar inte om någon form av hämnd, hon ville bara hjälpa, sig själv och andra. Det är fint att kunna färdigställa det, det blir en fin slutpunkt, säger Marie.
För det finns ett liv som väntar också, trots allt. Allt är inte förfluten tid. Och Marie har under året även satt fokus framåt.
Det påbörjade samarbetet med Lee Gotvik ska, är det meningen, i sommar ta dem till scener runt om i landet med föreställningen "Varför är kärleken röd?". Där ryms glädjen, där ryms ljuset, där ryms skrattet.
Vad skulle det betyda för dig att bli "Årets gotlänning 2019"?
– Ett slags kvitto på att Josa till slut fått berätta det hon ville berätta.